Förlust i semifinalen men en vinnare ändå

(Slutspelat för DIF efter 2-6 borta mot Skellefteå i semifinal sex. Bilden här är från femte semifinalen och det gungande sjungande publikhavet på Globen. FOTO JOHAN SAHLÉN)

Det stod 19-11 till DIF i skott efter första perioden. Men 0-0 på måltavlan. Man kan inte, som Djurgården gjorde, ge Skellefteå den chansen de nu fick - att trots spelmässigt underläge - gasa om i andra perioden.

För så blev det. Det var plattan i mattan och 1-0 efter 5.58 av andra perioden. Tvåan kom kort därpå och efter tre mål på fyra minuter och åtta sekunder stod det 4-0 till hemmalaget.

Då hade tungt rutinerade Oscar Möller gjort två mål (2-0 o 3-0)  och tagit skottet som gav Jimmie Ericsson möjligheten att lyfta in returen vid 1-0. Lägg därtill att unge Tim Söderlund bjöd på ett vackert artisteri och satte fyran ur en minst sagt avig vinkel, omgiven av fyra Djurgårdsspelare.

Det är bara konstatera att Skellefteå var det starkare laget.

Djurgården hade behövt vinna första matchen, hemma på Hovet, för att behålla det mentala övertaget.

Djurgården hade behövt Andreas Engqvist och det hade inte skadat att ha Rene Bourke på isen.

Man vet ju aldrig nu vad som kunde ha hänt då men även om Djurgårdens virvlande energiska juniorkedja med brorsorna Jonathan och Marcus Davidsson tillsammans med tvillingsjälen Axel Jonsson-Fjällby åkt brallorna av motståndarna hela säsongen ända in i kaklet så räckte det inte.

Visst, det blev två reduceringar till och i jakten på mer plockades Adam Reideborn ur målet två gånger om vilket resulterade i två mål i tom kasse.

Slut på säsongen för DIF. Skellefteå mot Växjö i final. Adam Reideborn som stod för en sanslös revansch under grundserien kunde inte leva upp till sin egen fina grundserie under slutspelet. Har gjort många fina räddningar även där men Joni Ortio vann den duellen med eftertryck.

Men, även om det känns tungt för Djurgården och DIF-fansen så finns det massor att glädjas åt. 

Djurgården hittade ett spel igen. Spelare fostrade i DIF klev fram. Djurgården visade att det går att följa en egen linje, att ha tålamod även om det går trögt år ett. Djurgården har hittat tillbaka till en gemenskap med sina fans och sponsorer som i sig ger en framtidstro som inte känts så här urstark sedan 2010 när DIF och HV71 bjöd på en finalserie som blev en klassiker.

Och Djurgårdens fans visade hur det ska låta på hockey. Man har sjungit i med men desto högre och tyngre i motgång. Man har varit den där extraspelare som alla snackar om men som i ärlighetens namn inte alltid är så stark och inspirerande som man hoppas.

När övriga klubbar kämpar för att uppfylla SHL:s krav om att fylla hallar med femtusen åskådare har Djurgården snittat 7 169 åskådare i snitt under grundserien, totalt 186 402 åskådare. Endast Färjestad och Frölunda kan stoltsera med högre siffror, 7 233 respektive 9 667 åskådare i snitt under grundserien.

Djurgården har haft totalt 54 165 åskådare under slutspelet. Det kan jämföras med Skellefteås 32 813 åskådare… räknar man ut ett snitt är DIF trea med 9 028 åskådare i snitt bakom Malmö med 9 234 och Frölunda 10 715.

Allt detta innebär kulor in, men viktigast av allt, en fantastisk grund att bygga vidare på, inte minst 

när man ska jaga nya spelare, nya framgångar och ny gemenskap. Gamla meriter är inget för hockeybranschen.

Och jaga nya spelare, det kommer man få göra nu, då det är flera bra spelare som kommer att lämna. Men det är en annan historia.