AIK förlorade första mötet med 2–6 nere i Kalmar den 26 september, förlorade med 1–4
hemma på Hovet den 16 januari och nu alltså med 2–7. Totalt 5 mål för
AIK och 17 för Kalmar på tre matcher alltså.
Lägg därtill att ett av Kalmars mål den här söndagen gjordes
då AIK spelade power play. Jag tycker faktiskt synd om Jonas Gunnarsson som
fick stå kvar matchen ut.
Scott Pooley gjorde AIK:s 0–1 mål, i PP. Målet var hans 23.e
för säsongen och amerikanen har nu gjort 50 poäng och därmed tangerat sitt eget
poängrekord i hockeyallsvenskan. William Pethrus skickade in reduceringen till 2–7.i
slutet av tredje.
Men den stora frågan är ju. Var står AIK egentligen? Måste
man ringa Roger? Kan det ens hjälpa? Kan han göra om det mentala ”trolleritricket”
från förra året?
En förlust är inga konstigheter men att klappa ihop totalt
med två perioder kvar, spela med sega ben och huvudet under armen när man möter
en av huvudkonkurrenterna om SHL-platsen när det återstår elva matcher av
grundserien - det är oroväckande för alla AIK-supportrar minst sagt.
Att ett lag som säger sig gå för serieseger och SHL-plats
ena dagen visar upp vad man kan för att nästa dag falla ihop som en punkterad
ballong, i en match där det verkligen var viktigt att pinka in revir mentalt
inför slutspelet, är inget annat än tankeväckande.
Var är självförtroendet som kommer krävas för att gå långt?
Var är känslan av att ”vi klarar alla motgångar”? Den där viktiga känslan av
att vilka lag man än möter och vilka motgångar som kommer i en match så tuggar man
på med en känsla av lugn inombords. Det där lugnet som får en att spela rakt,
enkelt och effektivt – som en samlad enhet tung att möta – det ska finnas där
nu. Men det ser uppenbarligen inte ut att göra det. Om den ändå finns där så är
det väl dags att visa det nu – flera matcher i rad.