Kristofer Ottosson "De bär fram oss och ger oss extra energi"

(Ottosson fixade ännu en förlängning. Men det hjälpte inte. Foto: www.hockeymedmariehallman.se/arkivbild)

Det var redan den jämnaste och bästa finalen hittills.

Då fixade Kristofer Ottoson en ny förlängning - den femte i rad i finalserien.

– Det var bara galet!, konstaterar Djurgårdsforwarden.

En mållös första period följdes av en mittendito där Djurgården tog ledningen och knappt hann dra på smilbanden innan HV71 hade kvitterat.

När gästerna dunkade in 2-1 efter bara 1.27 av tredje fanns bara ett alternativ kvar för DIF – full fart framåt både på isen och på läktarna där volymen steg till orkanstyrka och gav spelarna extra kraft till den extra forceringen framåt.

Jag hörde att du hyllade publiken i tv i pausen mellan tredje och förlängningen?

– Ja de bär fram oss och bidrar till att ge oss energi med allt sitt sjungande och hejande. Vi tjoar fram och tillbaka mellan varandra i laget när det blir så här, man känner att det inte finns något att förlora och vi lyfter varandra i laget men publikens stöd bar också fram oss.

Blir det som en extra knuff?

– Ja det blir det, det betyder så väldigt mycket. Det bygger upp oss när det känns lite uppgivet, eller… jag menar inte att vi hade gett upp på något sätt, för det hade vi inte men det är mer att det stödet de ger, det gör att man får en känsla av att ”nu kör vi!”. Nu försöker vi göra det här tillsammans, säger Ottosson.

Och om spelet var avvaktande i första och andra var det fulla spjäll framåt i tredje.

Tycker bloggen.

Men Ottosson håller inte riktigt med:

– Nej, jag fick inte den känslan men det gällde ju väldigt mycket så det kanske såg ut så från läktaren? HV hade ju lukt på guldet och vi kämpade för att överleva då kan det kanske blir lite mer avvaktande spel. Men i tredje perioden då var det väldigt framåt spel. Då var det bara allt eller inget som gällde för oss samtidigt som de blev lite passiva när de skulle bevaka det de har i sin hand (2-1 ledningen). Det är naturligt att matchen ändras i sin karaktär då

Och med tre minuter och 55 sekunder kvar till full tid gjorde Kristofer Ottosson kvitteringen (2-2) som fick taket på Hovet att lyfta och ge alla hoppet om en sjunde avgörande guldjakt på måndag åter.

– Pucken hamnar bakom målet, Jimpa (Jimmie Ölvestad) och Ante (Andreas Engqvist) slår den fram och tillbaka till varandra. Sedan hamnar den hos mig, det gör att dem (HV) tappar bort en spelare bakom målet och jag får all tid i världen på mig att fundera efter vad jag ska göra av pucken. Till slut bestämmer jag mig för att gå runt och gå mot mål och till slut så lägger jag in den, he, he.

Känslan då?

– Det var bara galet, det är en sån kontrast till när man står i det som vi gör nu (efter förlusten). Just att få kvittera var kul och att få göra det målet med den här publiken… Det är svårt att beskriva den känslan men det är en känsla som jag inte upplever någon annanstans än här. Sedan när man förlorar och de gör sitt mål så är det ju inte lika kul, det blir en enorm känslomässig kontrast.

Ja, hur känns det inombords nu (15-20 minuter efter slutsignalen) då?

– Det känns konstigt. Det tar bara slut sådär . Man får påminna sig själv och varandra om allt som vi har gjort bra, men det känns ändå tungt. Vi förlorar ju fyra matcher i förlängning, och segrarna har aldrig varit långt borta.

Kanske är därför det känns extra surt, säger Ottosson och fortsätter:

– Så här tätt inpå så tycker jag – utan att ta ifrån HV segern – att med lite mer flyt så hade vi vunnit. Vi har Andreas stolpe och ribba ut där men så är det, vi skulle ha avgjort där men i stället så räcker vi inte till. Fast vi gör ändå en bra insats, vi får försöka trösta oss med det. Och det är ändå alltid så att det är det bästa laget som vinner i en serie om sju matcher och det är inte vi som gör det så det är bara att gratulera HV.

Men kan man säga så? Att HV71 var bäst menar jag. Ni är ju ändå så oerhört nära och pressar hela tiden?

– Jo. För är man nära men förlorar i en match, då kan man inte säga att det andra laget var det bästa laget men i en serie av sju så kan man inte komma ifrån att det bästa laget vinner flest matcher när det nu är så jämt som det var, säger Ottosson besviket.

Hur många dagar tar det att komma över det här?

– Det kanske är över i morgon. Jag vet inte. Det är svårt och just efteråt är det extra hårt och svårt. Kanske grämer mig i kväll sedan försöker man glömma det tråkiga och glädjas åt det som var bra och ta vara på det positiva. För någonstans känns det ändå bra. Vi har gått från att slåss runt kvalseriestrecket för ett år sedan till att kriga om att få guldet nu. Och det går inte att få det jämnare än som det blev här. Det måste man ta med sig och bygga vidare på.