Marie möter: Jonas Andersson

Jonas Andersson hemma för att spela LG Games. Foto Andreas Grandin.

Att ge upp är lätt.

Om man inte råkar vara Jonas Andersson.

För han vet inte hur man gör.

– När det är tungt så kör jag bara ännu hårdare, säger landslagsforwarden.

Succé i Kärpät förra säsongen, succé i KHL under vintern som gick – trots två benbrott.

Och en plats i den preliminära VM-truppen.

Det går bra för Jonas Andersson nu.

Men resan hit har varit allt annat än lätt.

– När det går bra så är det många som dunkar dig i ryggen, då är det många som vill ta hand om dig. När det inte går bra så är de färre. Det är en väldigt nyttig erfarenhet att få vara med om det. Att lära sig att det är du själv som måste se om ditt eget hus, säger Andersson.

Vägen hit började med en strålande juniortid, draftad som nummer 33 i första rundan 1999 och tidig sorti till Nordamerika.

Säsongerna 2002-2003 och 2003-2004 tog det tvärstopp.

Jonas Andersson tvingades operera ett knä, en axel och en hand och spelade inte en match på en och en halv säsong.

Talangen som fått spela fem matcher i NHL 2001-2002, som hade spåtts en lysande framtid fick plötsligt nöja sig med att träna på egen hand, på utomhusrinken i Ritorp i Solna.

– Då var inte livet så jättekul precis. Jag fick ju börja om från noll. Visste inte ens om jag kunde fortsätta. Året innan hade man spelat NHL-matcher, plötsligt var men på Ritorps uteis. Det var stora kontraster. En ganska bra reality check! Framför allt det här att man lär sig att ingen annan kommer att hjälpa dig. Du har inget lag, ingen klubb som är där och duttar med dig. Du måste sköta allt själv.

Varför gav du inte upp där? Det hade ju varit lätt att göra det?

– Ja men någonstans så ville jag inte sluta på det sättet. Jag tyckte att det var kul med hockey. Och det går i perioder, är olika tungt och olika lätt. När man har skador, när det gör ont att träna varje dag, så är det ju inte kul. Jag är tacksam att jag inte är i den sitsen nu.

Det finns spelare som har gett upp bara för att det blir tråkigt?

– Ja men hockeyspelare har en grej där, man tycker att det ska vara kul hela tiden. Jag förstår inte det. Simmare tycker väl inte att det är så kul att se betongbotten hela tiden? Ibland får man kämpa. Och jag körde ännu hårdare ju mer det tog emot. Jag har aldrig kört så hårt, säger Andersson och fortsätter.

– Min grej har alltid varit så att när det går tungt så kör jag bara ännu hårdare. Det är det enda som hjälper mig. Ibland körde jag tre pass om dagen, men det var bra att kämpa sig igenom det där, speciellt när jag fick göra det utan ett lag.

(Med en vilja som få. Foto: Andreas Grandin)

Du låter som en envis en. Vad var det som fick dig att köra på?

– Det var jag själv. Jag hade bara spelat fem matcher i NHL och målet var fortfarande att ta sig dit. Jag kände att det inte hade gått som jag hade velat. Hade det gått bra innan kanske jag hade lagt av. Nu hade jag inte uppnått det jag ville, det var drivkraften.

Och just den viljan tog honom till nya äventyr även om säsongen 2004-2005, den så kallade lockoutsäsongen som han inledde i SSK, gick allt annat än bra.

– Det gick jättetungt i SSK. Jag fick knappt spela på slutet. Det var bra att jag bytte till Brynäs. Jag hade ju inte spelat en match på ett och ett halvt år före den där säsongen. Andra sporter är det förståeligt att det tar ett tag att komma tillbaka men i hockey är det som att det tålamodet inte finns. Man ska köra på bara. Och även om min fysik var bra så hade jag ju ingen matchträning. Det hämmade mitt spel, säger Jonas Andersson och fortsätter:

– Jag inledde bra, började i första femman men sedan blev det lockout och SSK kunde ta in killar som Thornton och Jokinen och när jag inte producerade så fanns det ingen istid för mig. Det kan jag förstå. Det var inte bara jag som hamnade lite snett den säsongen, de flesta (elitseriespelarna) fick andra roller.

Så Andersson drog till Brynäs. Där fick han en spricka i revbenet, hann bara spela sju matcher i grundserien och fyra i kvalserien.

(Jonas Andersson i gult, försöker finta bort Jacob Markström på Tre Kronorträning. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Men sedan kom vändningen – i Finland.

Han åkte dit med tanken att bara köra ett år i Ilves.

Den säsongen gick bra och när HPK lockade med Jukka Jalonen, en tränare som är känd för att utveckla spelare, var valet att spela där i två år lätt.

När sedan Kärpät hörde av sig blev det återigen svårt att säga nej.

– De hade ett jättebra lag. Vi hade vunnit elitserien med det laget, det var skitkul. När de dessutom gav ett jättebra kontrakt, ett som jag inte fått i elitserien så var det inte mycket att fundera på. Det blev en naturlig fortsättning på någon sätt, målet var hela tiden min personliga utveckling och även om det hade varit roligare socialt att bo och spela i Sverige så var Finland bra för min utveckling som spelare, säger Jonas Andersson.

Som gjorde 57 poäng på 55 grundseriematcher i Kärpät förra säsongen, blev utsedd till SM-liigas bästa högerforward och den här vintern spelade i Dynamo Minsk där han gjorde 20 poäng på 30 matcher – trots två benbrott i foten!

Samt nollade Jaromir Jagr – på ”fel” kant.

– Jag är ju högerforward egentligen men kan byta kant och då ville coachen att jag skulle byta sidan i en match mot Omsk så att vi skulle matchas mot varandra. Det var ju… he, he, roligt. Jagr är ju Jagr. Han gjorde inte en poäng medan jag hade ett mål och en assist. Vi vann med 2-1. Det var skoj…, säger han med ett stort smile och fortsätter:

– Spelar man mot en så bra spelare så får man chanser till slut. Det gäller att inte stånga sig blodig genom att försöka skapa egna chanser utan istället vänta in hans misstag, för de kommer och när hans femma går bort sig så gäller det att vara beredd och medveten om att chansen snart kommer, säger Andersson.

Det finns de som hävdar att han är en av Sveriges allra bästa ytterforwards i Europa. Och att det är närmast pinsamt att han inte fått chansen i Tre Kronor förrän nu i vår.

Själv har han inte funderat så mycket på landslaget, men någon förfrågan har han aldrig fått, och därmed har han såklart aldrig tackat nej.

Och när han nu fick chansen att vara med i LG games blev det ja direkt. VM? Det får bli om det blir.

– Men det ska bli skitkul att få åka in på Globen. När jag växte upp var landslaget det man pratade om och drömde om. Så är det kanske inte i dag, nu är det väl NHL, men det var så avlägset när man var ung på 80-talet som jag var. Man pratade mer om Tre Kronor, så det blir verkligen roligt, avslutar Jonas Andersson.

(Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Jonas Andersson om…

… sig själv som spelare:

– Bra på skridskorna, det är det jag bygger mycket av mitt spel på. Förr hade jag inte så bra skott men det har jag utvecklat nu så det är bra också, jag är bra offensivt men behärskar även defensiven bra. Är ganska allround.

… benbrottet i foten i vintras:

– Jag täckte skott och det var otroligt nog mot samma lag, på samma ställe i en likadan situation båda gångerna. Jag hann väl spela sex matcher emellan att jag kom tillbaka och tills det var dags igen.

… att täcka skott trots att man själv riskerar att bli skadad:

– Det var något jag lärde mig i Kärpät, att i ett vinnande lag, i en vinnande organisation så täcker alla skott. Alla gjorde det, vi vann matcher på det och det gjorde att det blev färre mål bakåt och färre skott mot vårat mål. Det kan nästan låta idiotiskt att täcka skott – om man tänker själviskt. Men för mig är det ingen tvekan. Jag kommer att göra det igen.

… det finns intresse från elitserien inför nästa säsong?

– Ja, men det har inte varit några konkreta kontraktssamtal, fast jag vet inte riktigt vilka min agent har pratat med. Jag har inte velat fokusera på det än då säsongen inte är slut än. Sedan kanske elitserien inte är prio ett. Om jag försöker spela så bra som möjligt nu så kanske jag kan få en ny, ärlig, chans i Nordamerika. Men jag stänger inga dörrar mot elitserien heller.

… varför han inte vill fundera på kontrakt nu?

– För att det blir fel fokus då – för mig i alla fall. Det blir bara konstigt. Jag fungerar bäst om jag fokuserar på det som är här och nu och inte seglar i väg till nästa år redan nu.

… första gången i karriären då han fick byta kant från höger till vänster:

– Jag var uppkallad till NHL, det var tredje matchen där och så sätter coachen mig på vänster kant för första gången i mitt liv. Mot Montreal! När det är Hockey Night Canada! Jag var i chock, ha, ha. Hur det gick? Kommer inte ihåg. Det har jag förträngt, ha, ha.