Han har inte spelat hockey på elva månader så går Foppa in och kör i NHL i nästan 18 minuter och utses av coachen till lagets bästa spelare.... ja vad säger man? Peter Forsberg är otrolig.
Kanske var coachen lite snäll i det omdömet, Foppas blev som vanligt lite självkritiskt "sådär".
Men det som är häftigt med hela grejen
är ju blicken, passionen, viljan. Det går ju inte att inte älska den inställningen som Foppa har!
Bara titta i ögonen på honom, det lyyyyser av glädje, beslutsamhet och ett jävlar anamma.
Jag är lite extra förtjust i människor som har ett driv, en passion och en lust att försöka göra lite mer än vad som krävs. Än vad som väntas av dem. Foppa kommer alltid vara en sån människa.
En av de bästa hockeybilderna jag vet är den från OS när Mats Sundin och Peter Forsberg står med armarna runt varandra, har en varsin guldmedalj runt halsen och skriker ut sin glädje. Jag gillar verkligen Sudden och även om båda ser galet glada ut fastnar min blick alltid på Foppas ögon.
Killen har ju liksom redan allt (utom SM-guld med Modo då), det var OS-guld nummer två, han har pengar att bada i och meriter av guds nåde men han ser ändå ut som en lycklig treåring på julafton. Blicken lyser som hos en nykorad mästare i TV-pucken med förväntan om mycket mer som ska komma. Jag bara älskar den blicken. Den glädjen och passionen. Kan man göra annat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar