Falk: " Det blir lite omställning för mig och hela familjen"

 

(Nichlas Falk på Hovet i höstas. Foto:www.hockeymedmariehallman.se/arkivbild)

Han älskar hockey, han älskar fansen, han älskar matcherna. Men efter en del funderande kom beskedet. Nichlas Falk lägger grillorna på hyllan.

– Jag är 40 år och kroppen tar lite stryk. Jag är ju dubbelt så gammal som 20-åringarna och ska jag ha en chans att ta en plats så måste jag träna dubbelt så mycket som dem och det orkar jag inte. Jag har inte den orken i huvudet längre. Jag har haft det fram tills nu, men nu kände jag att nu räcker det, säger Falk.

Alla minnena från hockeykarriären skulle kunna fylla en telefonkatalog eller två, men när jag får tag på honom är han på väg till fjällen för lite påsklovskidåkning med familjen så vi lägger minnena åt sidan ett tag, kanske återkommer till de senare och snackar lite nu tid istället.

Att han skulle sluta var ju inte helt givet och kanske, kanske hade en längre säsong gett ett annat sug efter mer:

– Jag fick en sån jävla skjuts efter förra året med finalsegern och så men nu när vi åkte ut i kvarten så… nej. Det är en lååååång försäsong och många förberedelser och hade det bara varit matcher så hade man ju spelat tills man satt i rullstolen på äldre dagar men sedan är det ju alla förberedelser. Hade jag bestämt mig för att fortsätta så hade det varit Hammarbybacken på tisdag. Jag var inte så sugen på det…

Inte? Och jag som trodde…

– Ha, ha, ha. Ja precis va?!

Men du, alla bussresorna då? Du är ju en som alltid älskat bussresorna och tugget i laget, hur ska du ersätta det?

– Jag vet inte! Och ja, de kommer jag att sakna. Det blir lite omställning, både för mig och för hela familjen. Barnen vet ju inget annat än att jag spelar hockey. Och visst är det resorna och tugget som man kommer sakna mest. Umgås man så tätt som vi gör under större delen av året så blir det en viss jargong, man träffar nya kompisar – det har ju varit en ruljans på spelare – men det får man ta, säger Falk.

Den ende lagkamraten som fick veta att det nu var slut, före alla andra, var Christian ”Fimpen” Eklund. Och han blev inte glad, det var lite ”vad fan?!” där:

– Det var lite så ja, ha, ha, ha men äh de vet ju… alltså det krävs lite mer också när man är lagkapten. Det är inte bara ditt eget spel som du ska ta hand om, det är hela lagets. Det blir problem, då får man rycka in.

 Men du hade ju kunnat skippa kaptensuppdraget?

– Fast nääää. Alltså med den rollen som jag har haft de senaste tio åren så skulle jag inte göra mig själv rättvisa om jag sket i vad som hände runtomkring. Jag måste lägga mig i och peta lite och hjälpa de unga. Jag kan inte skita i det.

Vem ska lägga sig i och hjälpa kidsen nu då?

– Otto (Kristofer Ottosson) och Jimpa (Jimmie Ölvestad)!

 (Falk visar vägen mot Luleå. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Apropå att hjälpa unga så har just många av de yngre som kommit upp berättat för mig hur de har tänkt ”shit, hjälp” men sedan kom du och tog hand om dem och sedan var de hemma?

– Jomen det är klart att kommer det upp en ung kille till ett a-lag med killar som de har växt upp med och tittat på och alla ignorerar dem så blir de unga osäkra. Men tar man en första kontakt och visar att ”hej och välkommen hit, du är här för att du är en jättebra spelare, tvivla inte på det” då växer dem och vågar ta för sig. Och det är viktigt. Det värsta som finns är ju juniorer som kommer upp och tänker att ”aha nu är jag här, det räcker så” och inte gör något mer…

Men du borde ju vara kvar som någon slags mentor i laget! En som är en brygga, en hjälpande hand för de nya?

– Jo, Ove Molin har väl den rollen i Brynäs och att de har anställt honom till det är ett steg i rätt riktning. Det är så pass hårt och tufft klimat med matcher varannan dag och tränare som kanske inte säger vad man ska förbättra och om man är osäker då är det bra att ha någon med erfarenhet att prata med, säger Falk och fortsätter:

– Men sånt där är upp till klubbledningarna också. Att man visar uppskattning för det jobb man gör som spelare på den punkten. Som kulturbärare, om man nu ska prata om det och det har man gjort för mig och Otto i Djurgården. För det finns väl år som vi inte har varit så… alltså där de kanske tänkt att fan Falken och Otto vad ska vi göra med dem, men de har ändå tyckt att det var bra att vi var kvar. Det är inte alla klubbar som är så, säger den numera pensionerade Djurgårdsforwarden.

Men hockeyn lär han inte lämna i första taget. Djurgården har erbjudit honom att vara med och träna J18-laget och det är något som lockar. Han kan även tänka sig att vara expertkommentator och det skulle definitivt passa analytiske och – när han nu får säga vad han tycker – frispråkige Falk.

– Det blir en spännande tid för mig framöver, med vad som kommer att ske och att jag ska ta ett beslut. Ska jag kliva bort från hockeyn helt, då blir allt annorlunda, eller vara kvar i hockeyn på något sätt, då kommer man ha kvar tävlingsmomentet som har varit det roligaste av allt. Och tränare? Ja varför inte, det är inte omöjligt. Hockey är det jag kan och tycker är roligast av allt men sedan vad det blir vet jag inte.

Vi skulle ju ta det där med minnen någon annan gång, men medan Falk rattar in på parkeringen i Avesta för käk och kisspaus för familjen får han dra fram fyra minnen ur sin digra karriär…

(Falk tackar fansen. De har betytt enormt mycket för honom. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Och säger så här om …

… det roligaste minnet från tiden i Huddinge?

– När vi kom tvåa i kvalserien och fick spela en direkt avgörande match i bäst av tre mot Frölunda. Men jag menar inte att de tre matcherna är det bästa minnet utan vägen dit, att vi var så nära!

… det roligaste minnet från tiden i Djurgården:

– Det första SM-guldet. 1998 hade vi åkt ut i sudden fast vi var så nära att vinna som helst, vi satt i båset och såg alla målchanser och sa att nu jävlar vinner vi men det blev inte så. Men två år senare gick vi hela vägen och då fick man redan på hur det känns att ta guld.

…bästa medspelare i Huddinge?

– Pelle Eklund!

…bästa medspelare i Djurgården?

– Espen (Knutsen)