Sommarintervju: Robert Rosén "Det lag som vågar mest brukar vinna"

(Rosén siktar uppåt, på nästa nivå och nästa efter det. Foto: Privat.)

Robert Rosén gjorde 57 (27+ 30) poäng i hockeyallsvenskan för Växjö för två säsonger sedan. I vintras, efter klivet upp till elitserien, blev det ”bara” 23 poäng (11+12) för Modo.

Största skillnad mellan serierna?

– Att det satt i huvudet. I elitserien är spelarna betydligt snabbare i huvudet. Det visste vad som ska göras och kunde utföra det i snabbare fart än jag. Man kände att det var stor skillnad, säger AIK-forwarden.

Men han nöjde sig inte med den insikten, det var bara jobba upp farten i skallen själv:

– Man tabbade sig väl lite i början, man trodde man skulle få en sekund till på sig men det går man inte så sedan lär man sig att när man får pucken så måste man veta redan innan vad man ska göra med den, man måste veta redan när man tar emot den, annars kommer någon annan och tar den. Snabbheten kommer med vanan, man lär sig.

Hur lång tid tog det innan du kände att du var uppe i samma fart?

– Jag vet inte men det kändes bättre och bättre. Det började rätt bra, sedan gick det kanske lite tyngre i mitten för att sedan kännas lite bättre på slutet igen. Det är väl kanske också en skillnad, att man inte håller en hel säsong, när man går upp. Det blir lite dippar och så. Förhoppningsvis så håller man en jämnare och högre nivå nu när man vet vad det är som krävs och när man har hållit på en säsong. Målet är i alla fall att ta sig uppåt i nivå hela tiden, att fortsätta utveckla sitt spel, säger Rosén.

Som trots att han bara snittade 10.05 i istid under grundserien och var på 21 plats i laget när det gäller just tiden, ändå hade sjunde bästa poängfacit i laget. Och ser man till poäng per spelad minut så var ju 23 poäng bra utdelning:

– Ja, ser man det så, så, ha, ha. Men det hänger nog på att vi hade bra pp. Jag fick bra utdelning på det, man får ju någon assist här och något mål där då. Så kollar man så var det helt okej utdelning.

Vad tycker du själv är din största styrka?

– Det är väl mitt spelsinne. Att tänka hockey på ett bra sätt. Att jag har fått den förmågan att ha det (spelsinnet).

Hur märks det?

– Att man ligger något steg före i tanken. Att man är på plats redan innan det händer så att man kan ta in någon meter eller ta någon genväg dit pucken kommer. Att man hela tiden köper sig själv mer tid.

Men det är inte den nye AIK-forwarden nöjd med. Det finns saker att jobba på:

– Det är väl mer att jag vill klara av att göra allt lite snabbare än jag har gjort innan. Det är kanske min största svaghet, att jag har tagit det lite för lugnt och trott att jag har mer tid än jag har. Det tvingas men till att utveckla.

Sedan gjorde du ändå 57 poäng där i allsvenskan och 44 poäng säsongen innan dess, så lite fart på tankarna har du ju?

– Jo men det är kanske det som folk påpekar mest också att jag ska jobba på att bli rappare på skridskorna, bli lite rejälare. Det är jag medveten om. Och jobbar på.

Något mer som du kan bli bättre på kommande säsong?

– Det är väl att bli lite rejälare, bli lite mer viktig för laget. Nu är ju jag ny men jag vill försöka ta en större roll i laget än jag hade i Modo. Vill ta ett eller ett par steg till och verkligen etablera mig i elitserien. Det är det jag siktar på.

Robert Rosén skrev på i början av april, flyttade ner framåt maj och har nu både hunnit flytta ner hela bohaget och vara med och träna med AIK i fyra, fem veckor.

Hur har det varit så här långt då?

– Det har varit jättebra. Det är bra grabbar och bra team runt laget och allt sånt. Det är lätt att komma in i gänget. Det är skämtsamt, alla är på samma nivå. Det är inte så många grupperingar i laget. Alla kan vara med alla och trivs med varandra, det är bra.

Du känner ju två killar sedan tidigare, Josh (MacNevin) och (Viktor) Fasth, har de hjälpt dig att känna dig hemma?

– Ja absolut. Vi har umgåtts mycket med Viktor och hans sambo. De har visat oss runt överallt och sådär. Det har varit bra. Stockholm är ganska stort, det går att snurra bort sig, ha, ha.

Har du gjort det?

– Nja, ha, ha inte så grovt i alla fall. Klart att man har tagit någon omväg på en kvart eller så någon gång men det är ju inte så farligt. Man har ju hört om de som har varit borta två och en halv timme längre än de borde vara, he, he. Men det (att hitta) är sånt man får lära sig. Man får hålla koll på tunnelbanekartan, säger Robert Rosén med ett skratt.

Mindre kul var det i våras när stjärnspäckade Modo satte skräck i en hel stad när man första hamnade i kvalserien och sedan blev tvungna att spela en avgörande match mot SSK i allra sista omgången. En minst sagt annorlunda upplevelse för många.

– Man har ju alltid hört att Övik är en hockeystad, att allt kretsar runt hockeyn och då blev det ganska så rejält påtagligt. De sista två veckorna är svåra att beskriva. Man kunde känna på stämningen att folk undrade ”vad är det som håller på att hända?” Man hörde ju folk prata om det. Det fanns såna som knappt kunde jobba, de blev helt paralyserade. Framför allt sista två veckorna blev det påtagligt.

 Går det att beskriva hur det känns att vara i de kläderna som ni var?

– Alltså det är klart att man kände av det. Att man håller på att ställa till med något som inte är bra. Men samtidigt så får man försöka vända på det. Vi tänkte att vi har satt oss i den här sitsen själva, i grund och botten hade vi ju ett lag som inte borde ha varit där. Men det har varit Modos problem kanske. Att det har sett bra ut på pappret, sedan har det inte hänt så mycket mer. Nu fick vi vända läget till något positivt, ta det som en morot, som tändvätska och rädda upp det här. Det fanns ju en chans att hålla Modo kvar.

Tänkte du någon gång att shit pommes frites, tänk om det skiter sig totalt?

– Det fanns såna tankar också men när vi visste att det var sista matchen och vi hade SSK hemma så… fick man tänka på det. Vi hade hemmaplan, full arena, det skulle bli bra drag, vi hade slagit SSK rejält ett par gånger. Och vad fanns det att välja på? Det var bara att gå ut och köra. Man kunde ju inte sitta kvar hemma och det är ju i såna här matcher man har chans att bli hjälte. Om man vill och vågar. Det lag som vågar mest brukar vinna när det gäller så mycket och nerver är inblandade.

Lärde du dig något då?

– Det är klart, lite det där hur man klarar, mentalt att spela under press. Man lär sig hur man ska hantera det när det gäller lite mer. Det var en nyttig erfarenhet.

Du var ju med på Hovet året innan, i Växjö när AIK gick upp. Det var ju galet spänt då med, särskilt när tiden gick och det var mållöst?

– Ja det var en sjukt häftig match. Man kände att det var sjukt drag på uppvärmningen men sedan när det höll i sig med 0-0 så kände man hur nervös publiken var. Det var nästan så man kunde ta på det. Sedan när det var 1-0 så bara exploderade det. Det var nästan det häftigaste jag har varit med om på en hockeyplan. Det var en häftig match på det sättet, vi hade ju inget att spela för heller, inget att förlora utan det var bara inspirerande att spela på ett fullsatt hovet mot ett lag som kunde gå upp.

Det tog ju bara någon minut så var det packat med folk där nere. Fastnade du i gröten?

– Nej, ha, ha det var uppgjort innan matchen att om AIK skulle vinna så skulle vi vara snabba av isen så vi var med på det, vaktmästarna också, de öppnade dörren fort så att vi skulle hinna ut. Vi skyndade oss av så vi såg inte så mycket av firandet men man hörde desto mer, ha, ha.

Om en vecka går AIK på ”semester”. Efter egen träning i en månad går man på is sista veckan i juli och kör första matchen bara några dagar efter.

Men varför blev det AIK förresten? Bloggen hann aldrig fråga i våras. Men svaret kommer snabbt:

– Dels för att de har visat intresse i ett par år. De har visat att de verkligen vill ha mig, att de tror på mig och min spelstil och så gillar jag sättet som de spelar hockey på med Roger Melin och Gunnar Persson i spetsen. Det har sett ut som att de verkligen har kul när de spelar, med mycket fart och så vågar de gå till anfall. De vågar vinna.

Fansen kan vara rätt krävande här med. Och derbyna får man inte förlora, det vet du va?

– Ha, ha ja det är ju som när vi mötte SSK. De matcherna (derbyna) gäller ju otroligt mycket, mer än bara tre poäng. Det är bara att våga, att gilla läget. Att våga bli hjälte och bara gå ut och tuta och köra

Eftersom det är sommarintervju får ni de här tipsen av Robert Rosén:

Bästa semesterstället: Halmstad! Tjejen har stuga där, nära havet. Det är bara 400-500 meter dit och många golfbanor nära. Det är perfekt.

Läsning i hängmattan: Någon bok är aldrig fel. Men ska jag ta något speciellt så säger jag en tidning. Till exempel, Sportbladet, ha, ha.

Gott på grillen? Kött, gärna ryggbiff eller något sånt.

Gott att dricka? Cola.

Skön musik? Oscar Linnros