Zibanejad "Det kan vara det bästa jag har gjort hittills"

 (Zibanejad är nyss fyllda 18. Här fortfarande 17. Foto:www.hockeymedmariehallman.se/ARKIVBILD)

Mika Zibajenads framfart på isen har gjort honom minst sagt populär bland bossarna i NHL.  29 av 30 (!) klubbar gjorde intervjuer med honom under den combine som nyligen var där borta.

– Det var väldigt kul! En helt ny upplevelse, det finns ju inget sånt här i Sverige. Och jag försökte bara njuta av varje situation och av varje dag man var där. Njuta av att man fick en ny intervju, en ny upplevelse. Det kan vara det bästa jag har gjort hittills i livet, säger Djurgårdstalangen till bloggen.

Innan han åkte över hade Ottawa och Buffalo planerat in extra intervjuer, efter combine. När han var på plats bad även Boston och Islanders att han skulle stanna kvar för lite extra snack. Som ”Zibbe” tog med grymt bra engelska (lyssna bara på intervjuklippen!)

– Ja det tackade man inte nej till! Men grymt, ha, ha, det vet jag inte! Men engelskan får man jobba på, det är viktigt att den är bra när man ska dit sedan.

 Dagarna i Ottawa var fullspäckade.

– Vi kom dit på en söndag, hade intervjuer från måndag till torsdag beroende på hur många intervjuer man hade bokade. Jag hade lyckligtvis 29 av 30 möjliga så det blev en hel del snack. Jag hade 13 intervjuer på måndagen tror jag, så det började hårt men sedan tonade det ner sig mot slutet.

Efter intervjuer följde tester:

– Vissa fick köra dem på fredag, när det var tv-sänt allting, vissa på lördagen. Det var mest nordamerikaner som körde på fredagen plus några européer, resten körde på lördagen men då var det inte tv-sänt.

Zibanejad tillhörde de utvalda européer som fick äran att slita röven av sig inför tv-kamerorna. En minst sagt annorlunda upplevelse.

– Det var intressant och inget jag har varit med om förr. Men jag tror ingen som var där borta hade gjort det heller. Sedan var det mycket mer media. Här är det ju en kamera åt gången, där borta var det fyra, fem tv-kameror plus ett tiotal mikrofoner att prata i på en gång. Det var väldigt häftigt, man får hoppas att man får vänja sig vid det!

Hur var det att trampa på testcykel med en kamera i nyllet?

– Jag tänkte inte på det alltför mycket faktiskt. Visst var det lite nervös och man kom in där och hade en kamera framför sig men den glömde man bort snabbt. Jag var bara så inställd på att göra mitt bästa så jag slutade tänka på den direkt, säger Zibanejad och fortsätter:

– Det var ju lite som att spela matcher. Du märker av publiken och stödet men det är inget som stör, tvärtom.

(Zibanejad visade redan i vintras var skåpet ska stå. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Fast då har du ju inte en lins mitt i ansiktet?

– Nä det är Och jag försökte bara njuta av varje moment, njuta av att vara inne i rampljuset och försökte ha den inställningen. Sånt här gör man ju bara en gång i livet, då får man ta vara på det och påminna sig om det.

Styrke och spänsttesterna var inte så mycket att orda om tycker jättetalangen. Värre var det med de två sista momenten, båda på cykel på en scen inför kameror och publik:

– Wingate var värst! Det är 30 sekunder med nio procent av din kroppsvikt som tyngd. Man cyklar till max så fort du kan, sedan släpper de vikten och då är det bara full fart. Det finns inget slut liksom.

Men det är ju bara 30 sekunder?

– Precis men det känns som en evighet. Det känns som att det aldrig tar slut, ha, ha.

Satt du och räknade ner sekunderna?

– Nej det var bara att cykla på allt vad jag kunde. Sedan spydde jag efteråt men det får man ta. Det fanns en papperskorg bakom cyklarna och jag brukar spy hemma med, varje gång när vi kör såna tester hemma. Det kommer upp varje gång.

Ni fick köra VO2 också?

– Ja och det har jag gjort förr men inte på cykel, så det ar tufft särskilt som man precis hade gjort wingate så var benen helt slut. Men det var bara på nästa cykel och köra VO2. Då fick man cykla så länge man orkar, jag såg aldrig min tid och de sa inget heller. Men vi gjorde de två grejerna sist. Hade man gjort dem först hade man aldrig klarat resten.

Hur kändes det under din VO2 test då?

– Otroligt tungt. Men jag tror att resultaten är mindre viktiga. De vill mest se hur du jobbar dig igenom allt. Jag försökte göra det bästa jag kunde och lite till, det kan man väl kalla 110 procent, det var så jag försökte tänka. Det var lite svårt att motivera sig för att komma upp på cykeln en andra gång men när det står folk där och skriker som de gjorde så kommer adrenalinet och man själv i gång.

Fystesterna tog två timmar, intervjuerna tog som sagt några dagar. Vid tidigare år har en del svenska spelare fått frågor som ”röker ni hasch i omklädningsrummet”. Såna konstigheter slapp Zibanejad. Men visst känner man lite som man går på repeat när man gör trettonde intervjun för dagen, medger han med ett skratt:

– Ja, lite så är det ju. Men samtidigt så var det kul att få se vad olika lag står för. Att se hur de ser på en. Det jag hade som fråga efter varje intervju var hur de såg på en som person, vad de tycker att man behöver förbättra för att ta nästa steg. Då fick jag höra lite sånt som jag kan ta med mig själv också.

(Gallret kvar i vintras men NHL-klubbarna är redan sugna. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Vilken var den konstigaste frågan?

– Det kom ingen särskild. Man hade ju hört om att de kan komma konstiga saker men det blev aldrig så. Det enda var väl att de försökte testa en lite, de kanske ville sätta sig på mig lite. Du satt ju där framför i snitt sju-åtta personer som försökte pressa en och kritisera en lite så. Typ, vi tror inte på dig, för att du ska lyckas måste du klara det här och det här och det tror vi inte att du gör. Lite för att se, hur man hanterar såna kommentarer, berättar Mika Zibanejad och fortsätter:

– Vissa kanske blir lite sura och reagerar konstigt, jag försökte bara ta det lugnt, säga att jag får jobba på det då och att jag tar det till mig. Jag hade pratat lite med huvudchefen för min agentbyrå innan och han sa mest var dig själv och svara ändå noggrant. Så det gjorde jag.

Vad var känslan efteråt?

– Jag tyckte väl att de flesta intervjuerna gick bra. Jag känner att jag har gjort allt jag har kunnat, nu har man inget mer att bevisa. Jag har gjort allt jag kan på isen och även allt jag kan när jag har mött dem. Det är väl mest så.

Draften sker precis efter midsommar, dit kommer Mika Zibanejad att åka med sin bror, sina föräldrar och mest troligt några kusiner som bor i Atlanta. Sedan väntar lite semester och någon utvecklingscamp där borta i juli då spelarna har hemma har ”ledigt” (men så klart tränar på egen hand, vilket även Mika kommer att göra.) Och just draften ser han fram emot lite extra mycket.

– Det bästa med den blir att dela den upplevelsen och det minnet för livet med dem som har varit med och stöttat mig hela tiden. Sedan är det självklart en ära om det skulle bli aktuellt för mig att gå i första rundan. Skulle jag gå bland de första tio så är det en ännu större ära så klart.

Du rankas ju bland de allra främsta så tio första och framför allt första rundan känns inte helt omöjligt?!

– Det är ju det man hoppas på, men man får inte hoppas för mycket heller samtidigt.

Du gjorde ju förresten fyra extra intervjuer, efter combine. En vardera med Ottawa, Buffalo, Boston och Islanders, vad hände där?

– Under combine var det mycket basgrejer, som var man bor, var föräldrarna jobbar med och hur man tycker själv att man är som spelare och person. Men de här extra besöken veckan efter var mer at de visade mig hur allt går till hos dem. Man fick kanske träffa fystränaren så att de vet vad det finns att jobba med om det skulle bli aktuellt att välja mig.

I takt med att det har gått så bra där borta så har förstås oron ökat här hemma för att Zibanejad ska vilja åka över redan till hösten. Och som nydraftad i år är deadline 15 augusti.

Men frågor om hur han vill och kommer att göra är omöjliga att svara på tycker Zibanejad, som ju inte ens vet vem som kommer drafta honom eller vad den klubben i så fall anser är det lämpligaste tillvägagångssättet.

– Jag kan inte svara på sånt nu utan har lagt allt sånt åt sidan. Det får man ta när det kommer i så fall.

Men det är ju helt sjukt vad det har ångat på fort för dig?

– ja, det går så fort att man inte ens hinner tänka på det. Jag tänker på det lite ibland men försöker inte låta det fastna i skallen utan tar det istället som det kommer.