Marie möter Jacob Josefson: " Man kan inte ge upp den dröm man har "

 (Jacob i Stockholm 2012. FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Operation av tummen första säsongen, brutet nyckelben på hösten och en fraktur i handen på våren den här säsongen. Jacob Josefson har fått en minst sagt tuff start på NHL-karriären. Men det är inget som knäcker honom, tvärtom:

– Efter någon dag (på rehabcykeln) knyter man näven bara och tänker att nu jävlar ska jag komma tillbaka ännu bättre än någonsin, säger NJ Devilsforwarden.

Jacob Josefson var bara nitton år när han åkte över till Devils. Och efter bara sex matcher var olycka framme. Ett ligament i tummen gick sönder och behövde opereras och det tog nästan fyra månader innan han var tillbaka.

Devils missade dessutom slutspel så inför säsong två, för drygt ett år sedan, hoppades Jacob på en lång säsong. Men efter bara fem matcher small det igen. Den här gången gick nyckelbenet av – på två ställen.

– Det var väl väldigt oturligt, jag kommer in från höger, har båda backarna bakom mig i ryggen ungefär, ena backen drar upp mitt ben och nästan trippar mig, jag försöker hålla balansen på ett ben, då kommer nästa och ger mig en tackling så jag flyger in i sargen. Då gick nyckelbenet på två ställen. Jag kände direkt att det här gör ondare än vanligt så jag tog mig till båset och då skickade de mig till sjukhuset sedan var det operation direkt.

  (FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Men Jacob bet ihop, kom igen, gjorde comeback 17 januari:

– Sedan hann jag ändå spela nästan 35 matcher och i slutet av februari började det lossna för mig. Jag fick börja spela mycket och kände verkligen att spelet började stämma igen. Det tar ju ändå ett litet tag innan, när man har varit skadad, att komma in i det igen.

Och så kom den där nya olyckan, och en pajad hand?

– Ja då kom den och då var det nästan så att tårarna var nära att komma.

Vad hände den gången då?

– Jag vet inte, pucken var inte ens nära och jag krockade med någon spelare på något konstigt sätt, skulle fortsätta spela men kände att jag inte hade någon kraft i handen och kände att det gjorde jäkligt ont. Då åkte jag ner till båset och kollade, då ville de att jag skulle gå ner och göra röntgen direkt och då såg de att det var en liten fraktur där. Så det kändes jäkligt surt måste jag säga.

Tungt att bli skadad – igen – när det vankades slutspel?!

– Ja då hade jag varit tillbaka och spelat ett tag men precis innan slutspelet så… jag vet inte riktigt hur det hände men jag lyckades få en fraktur i handleden och så var jag borta … hade handen i gips i fem veckor och började träna… eller jag tränade hela tiden. Jag satt på cykeln och svettades med det där gipset så det luktade ju inte så där jättegott efter fem veckor men det var det värt till slut. Jag kände mig ändå i bra form trots att jag nästan inte hade spelat på en sju veckor efter den skadan. Det tror jag ändå jag hade igen när jag väl kunde spela.

Vad går runt i huvudet när sånt där händer?

– Det är rätt uppgivet, precis sådär efteråt, men just de skadorna jag har fått är såna skador som man inte kan träna bort heller. Ljumskar och sånt… tränar man bra på sommaren så klarar man sig ofta från skador på ljumskar, höft och rygg och sånt där men det här har varit benbrott. Vad ska man göra? Dricka mycket mjölk? Ha, ha, nä jag vet inte, säger Jacob som ändå kan skratta åt eländet i dag.

Det gjorde han inte då:

– I början där så blir man bara less så klart men sedan så… efter någon dag så knyter man näven bara och tänker att nu jävlar ska jag komma tillbaka ännu bättre än någonsin men det är väl… det är så man måste tänka. Man måste vara positiv, man kan inte vara negativ på grund av det där för då blir det ännu värre. Men det är klart, vi hade precis clinchat slutspelet. Alla såg fram emot det jättemycket, även jag så klart, så det var ju extra surt att det var innan det. Men laget skötte sig bra så jag fick ändå hoppa in och spela där i slutet. Det var en viktig erfarenhet för mig personligen att få uppleva det, det tror jag att jag kan få nytta av längre fram.

Men det är helt otroligt vad du har lyckats få freakskador?!

– Ja jag får väl hoppas att jag har haft mina oturliga år nu och kanske kan få fokusera enbart på att spela hockey istället för att hålla på och komma tillbaka efter skadorna, säger Jacob Josefson med ett snett leende.

  (FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

När han var 17 omkom hans farbror i en olycka där även pappa nästan strök med, lägg därtill de två tuffa inledande åren i NHL. 21-åringen har fått lära sig – den hårda vägen - att livet sällan är en räkmacka. Och skador får man räkna med:

– Det finns ju ingen anledning att deppa ihop. Livet måste gå vidare som vanligt. Det är inget konstigt med det egentligen.

Men det är inte alla som orkar kämpa som du gör när det går emot?

– Hm, jag vet inte men det känns ändå… man är ju inte helt där man vill vara karriärsmässigt. Man vill alltid ta nästa kliv och när man äntligen har fått vara med och nosa på hur det är att spela där borta då vill man gärna… man kan ju inte bara ge upp så där lätt, man kan inte ge upp den drömmen man har så det finns inget annat än att bara försöka fortsätta.

Vad är det du ser framför dig när du sitter där på rehabcykeln med ännu ett gips som kliar och är i vägen?

– Ja vad ser man… man ser inte så mycket. Det är bara… man försöker bara ta nästa minut och nästa. Det är ganska jobbigt men man har ju alltid som målsättning att komma tillbaka i bättre form än vad man var innan.

Jag trodde du hade någon bild så där som du jobbade mot?

– Någon bild? Äh det vete fan men man försöker tänka positivt generellt, att man liksom inte ser de negativa sidorna utan man får nästa räkna dagarna att okej, nu har jag klarat av den här dagen och nästa dag, det är likadant, köra på och försöka göra alla saker rätt så man kommer tillbaka. Men det är tufft att sitta i gymet och sitta på testcykeln eller springa intervaller eller vad man måste göra när de andra är ute på isen och spelar match… efter en och en halv månad blir det ganska segt att sitta där och titta på matchen. För det är väl just suget att komma tillbaka och spela få göra det som man tycker är roligast, är väl det man sitter och tänker på när man har de där tuffa skadeveckorna, säger Jacob Josefson.

 (I Segeltorp förra året. FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Att Devils visat tydligt att de tror på honom, istället för att ge upp och dumpa honom i Albany eller i någon trejd, har så klart varit en morot att ha med sig under alla timmar på rehabcykeln.

– Det är så klart att det hämmar allas utveckling om man får mycket skador, man utvecklas ju genom att spela men jag måste ändå säga att jag är tacksam, jag har fått många chanser även fast jag har varit skadad. Och det är klart att man känner förtroende när man – trots att man har varit skadad några gånger – får komma tillbaka in i truppen och får känna sig delaktig på en gång. Det känns bra.

Säger de något eller är man bara glad att man får vara med?

– Det är nog så att man är glada bara över att man får vara med. Det är nog så. Efter första säsongen sa de väl att du fick chansen efter skadan och du tog den så det var inga konstigheter då utan…

De ser väl hur du kämpar?

– Jo det är väl så också, det är väl ömsesidigt, jag vet inte.

Vad har du för personliga mål just nu då?

– Ja vad ska man bli? Alla vill väl vinna en poäng liga i NHL, vinna Stanley Cup och allt det där, det vill väl alla göra. Men man får vara realist också. Det är klart att det är ett mål att göra det men först och främst måste man ta en ordinarie plats i laget och det är mitt nästa mål. Jag har ju inte riktigt… jag känner inte att jag är där utan jag måste alltid försöka bevisa, visa framfötterna. Allt sånt där. Man är ung och har egentligen inte kommit någonstans så det är en lång resa kvar verkligen.

(18 år och på väg in i senaste säsongen med DIF 2009/2010. FOTO: WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

När du åkte över, var trodde du att du skulle vara vid den här tiden – utan skador?

– Det var ju att ta en plats i laget… det är klart att man ville det. Jag hade mål att vara ordinarie redan första året så … det är de målen jag har haft. Och jag var ju uppe hela säsongen i år. Jag var nere (i Albany) ett par tre matcher efter skadan för conditioning sedan så har jag varit uppe hela året och ett tecken på att de vill ha en kvar brukar vara när de säger åt en att fixa lägenhet, de sa åt mig att göra det, sedan är inte det inte några klockrena garantier så men det är i alla fall ett tecken på att de vill ha mig i laget.

Var han ska bo i år återstår att fixas med. Förra säsongen bodde Jacob, Adam Larsson, Mattias Tedenby och Johan Hedberg i varsin lägenhet men i samma hus. Jacob hade utsikt över både frihetsgudinnan och Manhattan. Helt okej vy att spana ut över. Men alla fyra har sagt upp de lägenheterna, nu väntar annat boende, trots att alla var nöjda med boendet:

– Vi hade jättekul där och trivdes hur bra som helst. Varje kväll gick vi och käkade middag tillsammans, spelade pingis och tv-spel och kolla tv på kvällarna så det var riktigt kul gemenskap där faktiskt.

Skönt när du var skadad att ha lite sköna polare där?

– Ja precis, det är alltid skönt att ha lite svenskar runtomkring sig. Sedan är Adam och Teden väl i samma situation som mig och Johan är väl lite farsa där kan man säga. Han har gjort allt och har varit med i ligan i över – jag vet inte hur många år han har varit där men många är det i alla fall ha, ha.

  (FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Den stora frågan nu är ju annars om det blir NHL-lockout eller inte. Jacob Josefson har inte benkoll på läget även om han försöker hänga med och bland annat var med på mötet i Barcelona nyligen där de svenska spelarna informerades av spelarfacket.

– Men jag åker över som jag brukar och tänker förbereda mig för att campen ska börja som vanligt (21 sept). Jag laddar för det och börjar campen så är det som vanligt och börjar den inte så får man ta det därifrån.

Vad ska du göra om det blir lockout då?

– Det är en bra fråga. Eftersom jag har tvåvägskontrakt så bestämmer väl kanske NJ lite var de vill ha en till skillnad från de lite mer etablerade spelarna med envägskontrakt. De får väl bestämma lite mer själva. Men jag har faktiskt ingen aning om vad som händer, den dagen den sorgen.

Jag har hört att har man tvåvägskontrakt så är man tvungen att spela i AHL?

– Det vet jag faktiskt inte hur det är. Jag frågade på NHLPA-mötet, då sa de att det är upp till klubben att bestämma (över de som har tvåvägskontrakt). Vill klubben ha er där då måste ni spela där, men tycker de att ni utvecklas bättre i t.ex. Europa kanske de skickar er dit men jag vet inte.

Det är hur som helst inte som de med envägskontrakt, de kan ju åka hit och spela?

– Ja de kan åka hem och spela, så det är lite skillnad.

Är din sits bra eller dåligt då?

– Det är ändå en trygghet för då vet man att man har någonstans att spela i alla fall och att spel blir det vilket som men det är ju lika för alla i den situationen. Det är bara att acceptera, det är så kontrakten ser ut.

 (FOTO JENS FORSBERG WWW.JEFO.SE/ARKIV)

 Oroar du dig för en lockout?

– Nej oroar mig gör jag väl inte direkt men det är mer att jag har sett fram emot att få spela en hel säsong sådär men det är inget som har hänt än. Säsongen kan ju fortfarande börja i tid, vi får se vad som händer.

Men det är stor ekonomisk skillnad för dig om du spelar i NHL eller AHL?

– Ja det är lite skillnad men ja, man klarar sig bra ändå. Det är inte det största problemet.

Men varför oroa sig i förväg? Det är inte Jacob Josefsons stil riktigt. Han tar det som det kommer, ungefär som när han 19 år ung drog till USA och NHL. En flytt som ändrat honom lite, lite grand.

– Han har väl blivit lite mer ansvarsfull, kan jag väl tycka. Jag har fått lite mer kött på benen på det personliga planet. När jag var hemma… då bodde jag ändå hos mamma och pappa. När man kom hem stod maten oftast på bordet, mamma lagade ju mat och sådär. Nu är det bara upp till en själv, såna grejer, såna vardagliga sysslor som man inte tänkte på hemma, sånt där. Men det är ju naturligt, så är det ju för alla när de flyttar hemifrån. Det är lite inlärningsperiod men det kommer man in i snart.

Har du förändrats på något annat sätt?

– Nja, det tycker jag väl inte. Jag försöker alltid vara mig själv och den jag är.

Men det är inget Svenssonliv du lever direkt?

– Nej det är tufft, det är träning och match varje dag, resor hela tiden så det är ofta, det kan bli… som till exempel i mars då hade vi 18 matcher på 31 dagar. Det är mer än varannan dag, det var ju mer än man hade upplevt förut. Så på det planet har man väl lyckats känna kroppen lite bättre, för då känns det som man lever.

Hur känns det då?

– Jo men det kan ju vara… ofta hade vi två back to backmatcher på rad, sedan ett par dagar spel ledigt, sedan nya back to back. När man inte har upplevt det tidigare då är det en lite ny situation.

Hur känns det när man vaknar då? Är det lyftkran ur sängen eller?

– Nej, nej men det är så olika. Vissa dagar studsar man ur sängen, vissa dagar får man göra så här (tar tag i tröjan och drar upp sig själv) dra sig upp i kragen och nästan trilla upp ur sängen. Men så är det väl för alla oavsett vilket jobb man har. Trötta morgnar finns det väl överallt, säger Jacob Josefson.

  (FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Livet vid sidan av isen är också lite speciellt. Det är chartrade plan, första klass, allt fixat och donat så att spelarna ska kunna fokusera helt på hockeyn.

– Det är klart att det är bra uppstyrt. De vill ju att vi ska kunna koncentrera sig enbart på hockey så allt är uppstyrt, inget lämnas åt slumpen. Det man behöver brukar oftast finnas, absolut. Det var man inte van att få alltid förr men det är klart att det är skönt.

Har du ändrats så du känner att du är en first class stjärna själv nu?

– Nej, nej, det gör jag inte. Det tror jag inte många gör heller faktiskt. Det är en sak som… nej, nej det kan jag inte säga alls. Verkligen inte. Och vårt lag är väldigt lugnt och strikt känns det som. Jag har nog inte varit ute många gånger i år. Jag orkar inte det i alla fall, det är mer full fokus på hockeyn. Det är tillräckligt för mig.

Vi gör intervjun på Lilla Essingen, i solskenet vid en deli. Jag tog på skoj med mig den här bilden. 

 (WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Jacob, Marcus Krüger och Daniel Brodin. De tre musketörerna på väg till JVM i december 2009. Lagkompisar och bästa vänner då, utspridda och bästa vänner än i dag.

– Men splittrats har vi inte. Vi har hängt här på Lilla Essingen hela sommaren.

Men på vintern är det ju så, du är i Devils, Krüger i Chicago, Brodin drar till Finland nu, Cehlin ska till Nashville eller vad det blir och sådär?

– Ja så är det ju men vi har haft väldigt bra kontakt hela året faktiskt. Brodin bor här borta, jag bor här och Marcus har sovit på någons soffa hela sommaren känns det som och Cehlin ligger där borta på någon brygga och solar och Krüger ringde nyss så han är väl här han med, säger Jacob Josefson och pekar på lite hus runtikring.

Att fortsätta hålla ihop var givet, fortsätter han:

– Ja absolut men det är ju så, vi är ju inte bara kollegor, det är några av våra bästa vänner också, så det är klart att man hänger tillsammans.

Men jag har hört om så många som varit tajta i ett lag och sedan glidit isär när man dragit åt olika håll?

– Jag har ju inte kontakt med alla jag har spelat med men vi har spelat ihop ända sedan pojklagen i Djurgården, det är inte bara en säsong utan vi har byggt upp en vänskap under många år och vänner är ju viktigt för alla så det är klart att det är jätteviktigt.

Att ha någon som förstår vad man är med om utan att behöva förklara är bra på många sätt och vis:

– Man har lite samma värderingar och tankar och är i samma sits och så, så det hjälper ju. Man pushar varandra också, man låter ingen slacka efter liksom. Det blir ju så om en … om vi käkar lunch och en käkar nyttigt då känner de andra två att fan då måste vi också göra det så det är ingen som faller ifrån. Vi pushar varandra på alla möjliga sätt. Inte bara genom träning.

Tävlar ni också?

– Ja, just nu över sommaren kan det bli tävlingar om allt. Vi har ju en basketplan där borta till exempel, där är det väl nära slagsmål varje gång, sedan är det mycket annat – vi spelar volleyboll och tennis och försöker göra många saker. Och tävlingsmänniska som man är så är det alltid någon som blir grinig. Och oftast är det jag. Faktiskt, ha, ha, ha, avslutar en som alltid väldigt snäll men numera lite mer bestämd Jacob med ett stort leende.