(Fredric Andersson trivs i rollen som en av de ledande i laget)
En och en halv vecka kvar av (de
flesta svenska elitlagens) semestrar och hyfsad stiltje i sommarvärmen… men jag
lyckades få tag på Södertäljeprofilen Fredric Andersson mellan ett gympass och
en fisketur och fråga det jag aldrig hann med att fråga i våras.
Det
blev ju en lite annorlunda säsong för SSK, många toppar men också några djupa
dalar. Så här sammanfattar Fredric själv lagets säsong:
–
När man tänker efter så var det ju… rätt bra. Men det var Kvalserien som man
hade i huvudet rätt så länge faktiskt. Man gick och grämde sig lite, när vi
pratade med varandra i laget över telefon efteråt och så. Men nu när det har
gått ett litet tag och när man tänker tillbaka så gjorde vi ett rätt så bra
säsong ändå. Kollar man på statistiken så fick vi ihop över hundra poäng och
kom tvåa i Allsvenskan trots att vi låg näst sist efter en 7-8 omgångar. Så
sammanfattningsvis så var det en mer än godkänd serie men tyvärr en absolut misslyckad
kvalserie.
SSK
vann 17 av de 21 sista matcherna i serien, såg ut som en orubblig maskin, hade
gott självförtroende, en skön känsla i laget och så boom, blev det tvärstopp i
Kvalserien. Det var inget litet hack på vägen utan total tvärnit, pannkaka,
rubbet man inte vill ha.
–
Varför? Jag vet inte. Det är svårt att förklara. Men det började med Leksand
borta. En match som kan vara tuff men som också kan vara kanon om man får en
vinst med sig. Det fick vi inte, det bara small ju. Pang, pang, två byten efter
varandra så ledde de med 2-0 efter fyra minuter. Där tog den matchen slut,
säger Fredric Andersson och fortsätter:
–
Sedan hade vi Rögle hemma. Vi äger matchen totalt, men får inte hål på dem.
Rögle lyckas göra några kontringar där det blir mål i tredje och där kände man
ju i laget att shit, det var den tyngsta förlusten för säsongen. Man vet ju att
det bara är tio matcher i Kvalserien, man vet att fan… snart är det kört när
det blir sådär. Det kanske kommer in en liten stress när man inte har tagit
poäng. I tredje matchen hade vi dessutom Timrå borta, ett lag vi inte mött och
inte kände och så förlorar vi med uddamålet. Efter tre torsk så var det
jobbigt. Ändå pratar man om att så här många poäng har vi kvar att spela om,
det här krävs för att gå upp, det är inte kört men det gick inte.
Vad är den största lärdomen – rent mentalt?
–
Absolut att vi som spelare måste ha pratat med varandra och förklarat för
varandra innan Kvalserien om vad som gäller, om hur viktig varenda liten match
är. Nu tänker alla självklart på de sakerna men man måste ändå påminna varandra
varje dag, även under de här två veckorna mellan grundserien och Kvalserien.
Sjukt det där hur fort det svänger?
–
Ja verkligen. Vi hade ju ett ganska ungt lag också, vi hade i och för sig ett
par killar som hade spelat Kvalserien men vi hade inte en massa gamla rävar i
laget. Och det är svårt att förklara hur det kan bli sådär men det finns mycket
när man tänker efter. Vi försökte bara rulla på, det kändes inte som att vi
kunde förlora, det är två veckors uppehåll fram till Kvalserien och vi ville
inte ändra så mycket. Vi visste att vi var bra sedan pang bara. Då sätter det
sig i huvudet när det inte rullar på.
Fredric
Andersson var med i laget för två år sedan när SSK åkte ur Elitserien, efter en
säsong i Modo valde han att återvända till Södertälje och fick nu vara en av de
ledande spelarna i laget, både på och vid sidan av isen. En lite annorlunda
roll än den han hade haft två år innan då det fanns andra fixstjärnor i laget:
–
Jag försöker leda på ett bra sätt både på och utanför isen – liksom många andra
gör. Det kommer ju in nya killar, det kan vara att man visar de stan, visar vad
som gäller, vilka regler vi har. På isen går det inte att hålla på och vara
någon annan, man måste vara sig själv, man måste visa i spelet det man försöker
göra, täcka skott och göra det där klassiska ordet – kämpa!
Var det roligt att ha en annan roll
nu än tidigare?
–
Oh ja! Det var grymt kul, det är den roll som alla – eller i alla fall de
flesta – vill ha. Man vill ha en ledande roll på flera plan. Alla vill spela
mycket och även om alla kanske inte leder verbalt så vill väl alla ha rollen
som en ledande spelare på isen där man visar hur det ska vara, säger Fredric
Andersson.
I
slutet av grundserien förstärktes SSK av far och son Nylander. Båda tog plats,
men på ett bra sätt betonar Fredric Andersson. Båda öste även in poäng i både
de seriematcher de spelade samt i Kvalserien.
Men hur påverkades hierarkin i
laget när två så starka personligheter kom in i gänget?
–
Jag vill inte ha någon åsikt om de två personligen utan det är så med alla
spelare i alla lag, att alla klickar inte alltid med alla. Alla spelare har positiva och negativa
sidor. Micke och William har, liksom alla andra, sina sidor, men det ska alla veta
att båda två körde extra pass varje dag. Båda bidrog och särskilt Micke visade
vägen. Visst, han kom in och tog plats men han ville dela med sig av den stora
erfarenhet han har och det var många som kom och ville vara med på de där
extrapassen och lära sig nya saker som Micke kunde bidra med. Jag tycker det
var bra att vi hade båda i laget.
Nu
var det inte bara Nylanders som kom in mitt under säsongen. Det kom och gick många
spelare från lockouten och framåt, SSK använde sig av totalt 15 backar och 23
forwards under säsongen, och sånt rör alltid om i ett lag.
–
Det gör det och det blev lite många kanske – vi hade ju både många lockout och
lånade spelare men det funkade skitbra ändå tycker jag. De som kom in bidrog
och gjorde det bra för SSK, sedan kanske det blev för mycket ändringar i laget
men å andra sidan vet man inte hur det hade blivit annars heller.
Men visst blir hierarkin alltid
rubbad när det kommer och går folk i ett lag?
–
Ja lite men jag tycker att alla lockoutspelarna, Jonte, Read, Grossman,
Hagelin, alla de killarna, kom in som hårt jobbande killar och tog inte så
mycket plats. Det kändes som att de visste att de är här en liten stund och
sedan försvinna. Jag tror de varit med så länge att de fattade att här kan man
inte komma och vara kaxig för att jag har spelat i NHL utan alla var oerhört
proffsiga och gjorde sitt jobb. Alla lyssnade på vad de sa, de hade mycket
viktigt att säga men röt bara i ett fåtal gånger och valde de tillfällena väl.
Det var absolut inget negativt för laget att ha de här. Man måste erkänna att
när de kom så fick vi fart på båten lite.
Ett
annat ämne som det surrats om i fanskretsar är tränarparet Johan Strömwall och
Anders Sörensen. Det har funnits åsikter och påstående utifrån om allt ifrån coachning
och vem som bestämmer till vem som är mest omtyckt av laget. Fredric Andersson förklarar
gärna hur tränarna samarbetar gentemot laget:
–
Efter halva säsongen så blev det lite mer att Anders tog över lite på
träningarna, eftersom han har med sig mycket grejer och kunskap från USA där
han har jobbat med ungdomar. Han kör en del skridskogrejer, övningar och sånt
som han tagit med sig därifrån så han tog över lite mer där på isträningarna.
Samtidigt så visste vi att Johan var headcoach och hade huvudansvaret. Han
kändes mer som headcoach också, säger Fredric Andersson och fortsätter:
–
Anders är mer social, både på och vid sidan av isen. Sitter gärna med i omklädningsrummet. När man gick in till
Johan så var det mer på allvar, lite mer formellt om vad som gäller på isen och
sådär även om Anders sitter med där inne också. De har ett bra samarbete tycker
jag. Och alla tränare i en tränarstab behöver inte vara så sociala. Det är bra
om det är lite olika där. Sedan är alla tränare – rent generellt – omtyckta av
vissa spelare och hatade av vissa. Så är det bara i ett lag och det vet alla om
också.
Måndag
22 juli träffas SSK:s A-lag för ett upptaktsmöte och fysträning.
–
Säsongen som kommer ska bli skitkul! Det ska bli kul att testa lite nya
hockeyprylar sedan har vi tränat lite annorlunda i sommar, var på is en gång
per vecka under maj till exempel. Jag ser fram emot säsongen som fan!
Förra
säsongen fanns totalt sju utländska spelare i laget, den här säsongen är det
sju från start och procentuellt sett blir det stor skillnad då 17 procent av förra
säsongens lag (totalt) bestod av importer medan startlaget den här säsongen
består av 33 procent importspelare. (Som laget såg ut 11 juli).
–
Skillnaden blir väl att man får anpassa sig lite mer, man får se till att fler
trivs. De som är uppväxta här i Södertälje behöver man inte bekymra sig om för
de har släkt och vänner här som de umgås med utan det brukar blir mer att man
hänger mer med de här nya efter isträningarna. Så var det i Modo och på andra
ställen där det varit mycket utländska spelare, man hittar på fler grejer så
att de känner sig välkomna och inte sitter där och känner sig ensamma. Sedan
gillar jag när det är spelare från många olika länder. Det är kul i
omklädningsrummet när man hör fem olika språk pratas och så, man lär sig mycket
av varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar