Marie möter Niklas Kronwall - del 2 "Fan vad häftigt alltså!"

 

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

VM-guld, OS-guld, Stanley Cupguld. Niklas Kronwall har hunnit med en hel del sedan han skrev på kontraktet 2003 (och han tog ju två SM-guld och ett VM-silver innan dess också). På den tiden var han lite mer försiktig, sådär som en del unga spelare är, i umgänget med bland annat media.

I dag för han sig med en helt annan auktoritet, tar för sig och gillar att fronta Detroit som en av de tongivande spelarna. Nu är det ju inte så att trafiken stannar för att han kliver ut på gatorna utanför arenan men visst får han göra ett och annat gästframträdande som ”stjärna”. Som när han var med på ett NASCAR event i somras och startade hela loppet.

– Säga ”drivers - start your engines”, det fick jag göra. Och det var ganska häftigt faktiskt. Jag har aldrig varit på något sånt där. Nascar har en tävling i Michigan varje år, det var en cool upplevelse att se hur det är. Det är så mycket pengar i den där sporten så man förstår ju inte!  Det är precis som på tv, de har sina pits. Ett stall som har lite pengar har fyra man medan stallen som har mycket pengar har 12-15 man som byter däck, sköter datorer, det är allting. Har du sedan rätt ackreditering så kan du sitta i deras pit och ha deras skärmar framför sig så att man ser allt som händer. Vi satt där och det var lite overkligt nästan, det var som att vara med i en film. Och så hundratusen på läktarna. Bilar som kör runt, runt, 200 varv tror jag det var. Det var rätt häftigt faktiskt, berättar Niklas Kronwall som var genuint imponerad.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Som spelare har han ändrat sig under de här tio åren. Konstigt vore det ju annars:

– Ja det har jag nog gjort. Någonting borde man väl ha lärt sig, ha, ha. Nä men det är väl en hel del. Fram för allt det här med att inte gräva ner sig efter förluster… på samma sätt som man gjorde när man var yngre. Då var det svårt att fungera efter att man hade torskat men man lär sig. Zäta pratar mycket om det att man inte ska vara för hög eller för låg om man vinner eller förlorar. Och jag tycker det ligger mycket i det.

På vilket sätt?

– Att man inte ska gräva ner sig för mycket. Det är klart att man ska gå igenom och analysera vad vi kunde ha gjort bättre och vad kan vi förbättra i nästa match men det är samma sak när man vinner. Man kan inte slå sig för bröstet och säga fan vad bra vi är. Utan de bitar som har funkat, de jobbar man vidare på. Det som inte har funkat, fast man vinner, de måste man rätta till.

Kan du känna att du har blivit lite pappa i laget nu också? Med ålderns rätt?

– Nä men jag är inte där än! Skrattar 32–åringen och ser lätt förskräckt ut.

– Jag är inte så gammal än! Men nog känner man att man kan höja rösten sådär lite grann ibland men jag skulle nog inte säga att jag är pappa i laget. Det är Zäta som får vara pappa.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Men ni har mycket nya killar som kommer till Detroit nu, är det inte lite så att du samlar de under dina vingar? Visar hur det funkar… jag tänker på Gustav Nyqvist och de här…

– Ja jo det blir ju lite så naturligt, att när de blir uppkallade så bor de hemma hos oss, hemma hos mig eller Zäta (henrik Zetterberg) eller Frasse (Johan Franzén), vem det nu är. Gurra har ju bott ganska mycket hemma hos oss.

Och verkligen bor? Inte bara är där en natt?

– Ja, jo i år så gjorde han det och även förra året när han blev uppkallad. Nu har han ju fått lägenhet i slutet av säsongen men innan dess så.

Varför känns det så naturligt?

– Jamen alltså… jag tycker någonstans att när nya killar kommer upp då är det de gamla grabbarnas skyldighet att se till att de kommer in i laget och vet hur saker och ting funkar. Sedan, hade de kunnat bo på hotell? Javisst, absolut och en del bor på hotell, vi gör inte så där med alla men man får en kontakt med vissa killar. Med vissa får man en typ av vänskap, direkt. Man pratar samma språk, tänker på samma sätt och det är på den biten och då är det bara naturligt att vad fan, du kan slagga hemma hos oss. Så tror jag det funkar här hemma med om det skulle komma någon utifrån. Så det är inga konstigheter.

 (FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Lockouten tillbringades i Detroit. Det fanns ju en sak där att ta tag i…

– Vi byggde hus! Så äntligen är det klart. Det var nog mer intensivt än jag hade kunnat tänka mig men då var vi å andra sidan involverade i precis allting. Så varenda list, varenda fönsterkarm och dörrhandtag, precis allting var vi inblandade i.

Men varför var du så petig med det där?

– Jag har väl lite strul där med lite kontrollbehov, ha, ha. Jag känner väl att ska vi bygga hus, då ska det vara VÅRAT hus, då ska vi ha valt allting. Så jag har lite svårt att släppa det här till andra.

Men då kan du ju aldrig sälja det här huset? Någonsin?

– Jo varför inte?

Du har ju din själ i varje list ju!

– Jo så är det väl men å andra sidan så har väl jag och min sambo alltid tänkt att vi kommer bo någonstans i Stockholmsområdet när vi är klara där borta. För även om vi trivs fantastiskt bra i Detroits så har man ju familj och vänner här som står en närmast på det privata planet, så vi har varit fullt medvetna att även om vi har fått bygga något där borta som vi är jättestolta och jätteglada över så, har vi ändå alltid haft vetskapen om att det kommer en dag då vi får sälja och flytta hem.

Då ska du bygga nytt hus och hänga över nacken på den stackars hantverkaren också, ha, ha?

– Det vet man inte! Men jag måste säga att det var en väldigt rolig process. Man lärde sig otroligt mycket.

Hantverkarna måste ha varit urless på dig ju?

– Ja så var det nog. De tyckte nog man var lite småjobbig ibland, men jag tycker att har man möjligheten så… Det är ändå vi som betalar då måste man få bestämma lite som man vill.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Blev du inte lite rastlös då?

– Ja alltså tiden gick och det var en lååång period. Tittar man tillbaks så kan man undra hur fan gick det där till, men vi var ganska många som tränade ihop. Vi var mellan tio och fjorton man kanske, i området, som tränade fys sedan åkte vi och körde is. Vi har ett område utanför Detroit, som heter Troy Sports Center, där de var jättesnälla och jättejusta och såg till att vi hade is varje dag. Det är fyra rinkar där med hockeyskolor, lag som tränar, pickuphockey, det är full rulle. Men de såg till att vi hade möjlighet att vara på is så vi körde väl fyra dagar på is och fyra dagar fys, säger Niklas Kronwall, som pendlade mellan hopp och förtvivlan hela lockouten:

– Fysen var inga problem, vi träffade en ny kille där som vi körde med, som var skitduktig så det var jättekul att få göra lite nya grejer som ingen av oss hade gjort tidigare. Visst några övningar kanske vi hade gjort men inte på samma sätt. Så det blev lite nytänk och var bara kul och spännande. Sedan spelade vi två välgörenhetsmatcher så det hände hela tiden någonting. Men som förhandlingarna framskred så var det osäkert hela tiden. Det var ju ingen som sa i oktober att vi drar igång 19 januari utan, det var förhandlingar hela tiden. Och varje gång man trodde att nu är det på gång så blev träningen ännu mer intensiv, man kände att nu är det nära, så bara poff… nej det finns inte. Det blir inget.

 (FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Låter jobbigt?

– Ja, då hände det väl när vi kom in på is och skulle träna att man tänkte vad fan gör vi här? Så det var väl det mest frustrerande jag har varit med om. Just det här att man går från nu är vi där, nu är vi på gång till att bara nej det blir ingen säsong alls. Det gick ju lite rykten hit och dit. Så det var oerhört frustrerande men jag är oerhört glad att vi till slut kom i gång. Sedan kan jag fortfarande tycka att det var väldigt onödigt, att det skulle ta så lång tid, för det som det blev. Men det är alltid lätt att vara efterklok och titta tillbaka.

Var du någonsin på väg att åka hem?

– Agenten hade faktiskt börjat kolla runt lite men jag hade inte väskan packad för förhandlingarna kom igång, sköts undan, kom igång… det var som en berg och dalbana. Man kände att bara åka hem en vecka och sedan tillbaka skulle vara onödigt.

Jag kan tänka mig att hockeylivet blir vardag annars men blev det som en nytändning efter det här?

– Ja det var så jäkla kul! Sedan började vi med 0-6 borta mot St Louis, det var ju inte drömstarten… men det var i övrigt ett roligt år på många sätt. Vi har många yngre killar som har fått ta mer ansvar och som har tagit enorma kliv i sin utveckling. Det har varit häftigt att se de komma in och ta för sig, fortfarande ödmjuka men visar ändå på isen att jag kan lira här och göra avtryck. Och är väldigt mogna även utanför isen så att, det har varit jättekul.

Staden Detroit har ju visat sig vara konkursmässig under sommaren, vad innebär det för er?

– Inte mycket om jag ska vara ärlig. Tror jag. Jag vet inte men jag tror inte att det ska påverka allt för mycket. Jag vet inte exakt hur det funkar men staden har ju haft strul länge. Skuldberget har bara byggts på i 30 år, ända sedan det var upplopp där så har det sakta men säkert gått utför. Men nu håller de på och fräschar upp stan, jag tycker väl att Detroit har oförskämt dåligt rykte, säger Niklas Kronwall bestämt och fortsätter:

– Det är klart att alla städer har, mindre populära områden, men det finns ju överallt. Det finns i Stockholm, i Malmö, i Göteborg, i New York. Det spelar ingen roll vilken stad det är, det finns överallt. Sedan är det så klart att brotten är kanske lite annorlunda, lite grövre, där borta men just nere i stadskärnan är det inte så mycket sånt längre. De har städat upp bra. Nu hänger inte jag där till vardags men vill man gå ner på bio eller på krogen det är inga problem, så lite oförskyllt dåligt rykte har de faktiskt. Förorterna är otroligt fina, det är många som kommer dit och aldrig flyttar därifrån.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Det blev som sagt kvartsfinal mot Chicago men sedan tog det stopp för Detroit. Att man ändå gick till kvarten gjorde att VM-spel hemma i Stockholm var kört men alla svenskar i Detroit följde med stor spänning hur det gick för Tre Kronor.

Några tv-sändningar gick inte att få in så svenskarna fick hänga över datorerna istället. Och när Niklas lillebror Staffan, som lagkapten fick lyfta bucklan med guldet hängande runt halsen brast det lite för den ärrade NHL-stjärnan.

– Ja det var… grymt faktiskt. Jag såg på datorn, vi ringde varandra och försökte streama hit och dit så vi missade väl första fem minuterna av finalen. Alla satt på eget håll, jag och Gurra satt hemma hos oss och kollade och det… jag kommer aldrig glömma när man såg det. Just på hemmaplan, att då få lyfta bucklan som Staffan fick göra det var…

Vad var det för känslor?

– Jag vet inte hur jag ska beskriva det men … stolthet! Inte bara som bror utan som svensk överlag. Jag tror många av oss kände fan vad häftigt alltså. Vinna VM på hemmaplan!

Och så utdömda som laget var?

– Jomen har det inte alltid varit så när Sverige har tagit guld? Om man går tillbaka till alla som har varit? Det ska gå knackigt, man får gärna vara fullständigt sågad i media och så någonstans så hittar man sitt spel, slår ur underläge. Fast i semi och final var det ju inget snack.

Ringde du Staffan?

– Ja jag ringde nästan direkt och sedan en gång till när de satt på bussen till festen.

Bubblade det över av känslor för dig?

– Ja lite är det ju så, inte efteråt, men just när han fick höja bucklan, det kommer jag aldrig att glömma. Det var riktigt, riktigt häftigt.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

NHL-säsongen är mindre än två månader bort nu. Detroit börjar hemma mot Buffalo den andra oktober, även här är säsongen i gång lite tidigare på grund av OS uppehållet i februari.

Vad tänker du om den kommande säsongen och din egen roll där? Du har ju fått en säsong utan Lidas (Nicklas Lidström) nu?

– Ja, det funkade väl okej. Överlag var det för mycket upp och ner. Jag skulle vilja vara med lite mer i spelet offensivt. Skulle vilja vara lite mer involverad. Det är ju fortfarande så lite att många gånger ger man pucken till Pavel (Datsyuk) eller Hank (Henrik Zetterberg) så står man där med en assist på något sätt.

Hur vill du vara mer involverad?

– Jomen offensivt, få hoppa med mer uppåt. Men det blir ju så, det blir ju att man spelar på lite annat sätt om man spelar 24-25-26 minuter än om du spelar 22. Man tror inte att det är så stor skillnad men det är det. Sedan i år fick jag gå med Jonte (Ericsson) och möta det andra lagets förstakedja och då blir det också, en annan typ av belastning, jämfört när man tidigare kanske inte ställts mot lika skickliga spelare om man säger så.

Men Jonte är väl den mer defensiva i erat backpar?

– Ja det får man väl säga absolut. Så jag ska försöka sticka med lite mer nu den här säsongen, ha, ha.