Och när ett lag fått in det där sjuka flytet och bara kööööör oavsett vem som står på andra sidan så spelar det ingen roll att laget är "sämre" eller har "mindre namnkunniga" spelare än vissa andra.
Vi har sett det förr. Senast i våras när Örebro, med nöd och näppe tog sig till kvalserien, dödförklarades innan kvalet började och sedan bara köööörde hela vägen in i SHL. Har hänt förr, kommer hända igen.
Och tyvärr för juniorkronornas del så hände det i dag, söndag 5 januari. Det som skulle bli en enda stor fest kändes lite spänt och tillknäppt redan innan. Finland fick sedan en drömstart då Esa Lindell gjorde 1-0 redan efter 28 sekunder. Sverige kvitterade i mitten av andra genom Lucas Wallmark men Finland svarade direkt med 2-1 till Finland (Saku Mäenalanen). Det tog sedan en evighet innan Christian Djoos kunde kvittera ännu en gång, nu halvvägs in i tredje. Och så blev det förlängning - slumppuckarnas paradis typ.
Allt kan verkligen hända i sudden men ska jag vara ärlig så var Finland det starkare laget i förlängningen. Det fanns vassa finländska chanser redan innan det blåvita segermålet och till slut satt pucken där bakom Oscar Dansk, segerskytt Rasmus Ristolainen.
Game over. Tomma svenska blickar och tårar som rann nerför kinderna på de svenska JVM-spelarna. Och jag förstår dem. Sex matcher, ett starkt spel - bättre än Finlands tyckte spelarna själva, hemmaplan, ett galet stöd, partyt bokat så blir det silver. Men det är ett silver med guldkant.
Det roligaste med det här JVM:et och de två senaste årens är ju att man ser vilka härliga spelare vi kommer få glädjas åt framöver. Det har varit underbart att få se glädjen, passionen, skickligheten. Och så veta att det här bara är början, det kommer mera! Härligt också att se glädjen och intresset på läktarna och framför tv-apparaterna.
Det må vara förlust nu (stort grattis Finland!) men svensk ishockey och alla som följer, bidrar, deltar är ändå vinnare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar