Stockholmshockeyn behöver ett starkt och uppkäftigt AIK

(FOTO:WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

AIK:s chans att spela sig kvar i SHL var mikroskopisk – men den fanns. Så självklart ville spelarna försöka ta den. Men det blev förlust 3-4 mot Rögle borta.  

– Det är pisstråkigt. Vi hade ju en chans även om den inte var stor men jag tycker ändå inte att vi ska torska den här matchen, sa Daniel Larsson i går  när jag ringde honom i går kväll i spelarbussen på väg hem från Ängelholm.

Det var minst sagt dödstyst i bussen. Det verkar som en del tror att spelarna inte bryr sig men den som någon gång varit in i ett omklädningsrum eller en spelarbuss på väg hemför den delen, efter att ett lag åkt ur vet hur bedrövad stämningen är.

Det är tomt i själ och hjärta, det är förtvivlat för att man svikit fans och klubb och sitt eget lag genom att åka ur. Det är förtvivlan, funderingar, ångest, besvikelse, sorg, ilska. Allt på en gång. Så var det nu med, tro det eller ej ni som tvivlar men det är inte bara fansen som mår skit. Majoriteten av spelarna gör detsamma .

Det fanns ju som sagt ett litet men ändock hopp och ska man spela hockey  på elitnivå så måste man vara den typen av människa som griper även efter de minsta av halmstrån, annars går det inte!

Nu såg i och för sig AIK-spelarna hur det halmstrået vittrade sönder då de kunde notera hur Djurgården gjorde mål på mål - det gick inte att missa då resultaten plongade till på jumbotronen under matchen.

– Tredje perioden dör det helt, första tio minuterna i tredje dör spelet ut och de (Rögle) kan göra tre mål. Sedan kvitter vi i och för sig till 3-3 så jag tycker vi ska ha den här matchen i alla fall, sa Daniel Larsson.

Nu tycker ju uppenbarligen en hel del AIK:are att laget skulle lägga sig så att Rögle fick det antal mål de behövde för att vinna men man kan ju vända på det. Vad förväntar man sig när man själv har läge att gå upp? Att de man slåss om platsen med har motståndare som lägger sig? Fair play är på något sätt ett måste för att inte hela systemet ska rasa ihop. Och snacket inom laget inför matchen var:

– Att vi skulle vinna matchen. Vi är professionella, vi var där för att spela och vinna. Ska man gå in och lägga sig så kan man lika gärna håll på med fotboll. Så vi åkte dit för att vinna matchen och men det gjorde vi inte, konstaterar Larsson.

Vad händer nu då? Det är ju den stora frågan.

Jag har inte fått någon klar bild av hur det är med de sju miljoner som AIK sägs få som fallskärm nu när man ramlar ur SHL, en fallskärm som delas ut för första gången i såfall. Och tas de pengarna från DIF så är det första gången den som går upp får dela med sig av intäkterna till den som åker ur men AIK:s vd  har i artiklar låtit säker på att det är så det är. Så då är det kanske så, vi får se, lär ju inte gå obemärkt förbi.

I så fall kommer ju DIF ”betala tillbaka” lite av pengarna man nu ”tar” från AIK. Om nu det är en tröst för besvikna Gnagare.

Samtliga spelarkontrakt har hur som helst rivits -de som hade tid kvar på kontrakten tvingas till omförhandlingar om lönen och tränarkontrakten AIK  har släpat på – både för tränare som tränar laget och de som har fått kicken går ut sista april. Då kan AIK börja om på rent blad när det gäller kontrakt.

Och det är viktigt nu att AIK verkligen tar ett omtag och bygger ett lag som kan skapa den känslan man hade säsongen man gick upp och ett par år efter det.

Den där känslan av att man är beredd att ta vilken puck som helst för en lagkamrat har inte funnits i AIK på hela säsongen. Den började dö ut förra men har i vinter lyst med sin frånvaro. Det har inte varit interna strider i laget men det har inte funnits de där jag gör allt för dig banden heller. Tyvärr.

Med tanke på att AIK kommer få sänka sin spelarbudget brutalt kommer man nu behöva en tränare som har ett driv och inte minst en förmåga att göra om grus till diamanter, så som Melin gjorde.

Man kommer behöva en coach som kan skapa den där vi mot dem känslan, den där vi för varandra känslan. 

En coach som har en idé, en tanke och en passion och känsla för att verkligen genomföra den. En coach som är drivande och inte accepterar annat än att spelarna är drivande i utvecklingen de med. De två senaste säsongernas tränarcirkus har varit förödande. Visst, det är spelarnas ansvar att spela som man har ”bestämt” men vad hade man bestämt förra säsongen och den här – egentligen? Mer än floskler?

Nu krävs något som håller i motvind och jag hoppas, hoppas att fansen orkar ladda om trots att man känner sig både arg, ledsen, bedrövad och i vissa fall även förnedrad och pissa på. Jag hoppas AIK lyckas bygga en organisation som håller. Jag hoppas AIK kan bygga en relation till sina fans på det sätt som DIF lyckats. 

Ta lärdom av ärkerivalen där, det kan bara bli bättre.

Stockholmshockeyn behöver ett starkt och uppkäftigt AIK med spelare som har attityd och tar för sig – mot alla odds. Jag hoppas AIK (och där inkluderar jag både fans, spelare och organisation) mäktar med att vara just ett sånt AIK även nu.