"Lagkaptensrollen var tuff och jag klarade inte av den"

(Marcus Nilson senast han spelade i DIF. FOTO JOHANNA LUNDBERG/ARKIV)

För eller emot? En sak är säker, värvningsbomben Marcus Nilson engagerar Djurgårdsfansen.

Jag vet inte vilket som har stört fansen mest egentligen – bråket om kontraktet när DIF åkte ur och som landade i arbetsdomstolen eller det här att han gömde sig och var tyst när degraderingen var ett faktum.

Det där sistnämnda är nog det som svider värst hos många tror jag.

Kontraktsbråket är det ju egentligen få som har insikt i exakt vad det gällde,  vad so stod i kontraktet, hur det blev som det blev och var pengarna hamnade.

Det blev en lösning som Djurgården var nöjda med,  har klubben berättat under dagen.  Under tisdagen är det pressträff och fansmöte och jag hoppas klubben kan redovisa exakt var de pengar 

Djurgården ålades att betala hamnade. Om det nu stämmer att de hamnade i exempelvis ungdomsverksamheten, som hävdats av en del, då borde man ju kunna redovisa detta krona för krona.

Oavsett var de hamnade är det nog för övrigt bäst att man går all in och lägger alla korten på bordet. Gärna på fansmötet i morgon. Om det visar sig att det verkligen VAR en bra deal för DIF så kanske bitterheten över kontraktsbråket kan lägga sig en gång för alla.

Värre är det nog med den här tystnaden. Att som lagkapten fega ur och inte ge en endaste kommentar, inte ett ord kring degraderingen när det som inte fick hända hade hänt, är svårförlåtligt för många.

Det förstår jag. De som lever, äter, andas, älskar och gör allt för sitt Djurgården och ja även de som ”bara” hejar på Djurgården kände sig dubbelt blåsta den där dagen när degraderingen var ett faktum.

Att både åka ur och sedan inte få en ursäkt. Visst, man kan vara sur på media och straffa fansen på köpet utan att fatta det när man nobbar intervjuer. Men att  lagkaptenen  både vek ner sig under kvalserien sportsligt och sedan inte ens  fick ur sig ett uttalande för klubbens hemsida – ett han hade kunnat regissera helt själv – det tog illa. Rejält illa.

Det blev som att han inte brydde sig ett skit. Men det är klart han gjorde det.  Jag har svårt att se annat – Marcus Nilson har, tro det eller ej, ett stort Djurgårdshjärta och inte ens han kom undan de tunga känslorna som följde. Jag tror det tog hårt som fan.

-Det var tufft, det är inget att hymla om. Lagkaptensrollen var tuff och jag klarade inte av den. Jag lärde mig mycket under den perioden som var den värsta tiden i mitt hockeyliv. Det var riktigt tungt för både Djurgården och mig personligen, säger Nilson i ett pressmeddelande.

Nu har han dessutom lovat att vara med på så väl pressträffen som fansmötet som är i morgon. Bra det.  Jag hoppas han inte väntar in frågor, oftast vågar ju ingen fråga något ändå, utan att han kliver fram och berättar hur det var, hur han kände, varför han höll käften, varför han inte bad fansen om 

ursäkt.  Något han ju kan göra nu då.

Men det räcker inte där. Marcus Nilson har en del att bevisa nu, inte bara på planen där han haft svårt att platsa i HV71 den här säsongen.

Oavsett om det blir med och motgång framöver måste han nu kliva fram, ta mer plats,  ta mer ansvar, leda vid sidan av helt enkelt.  Gör han det så kan och bör han få respekten från fansen tillbaka även om han som person aldrig varit någon som gillat att stå i främsta ledet och snacka.

Ska man vara ärlig får Hardy Nilsson ta på sig lite att det blev som det blev då han valde ”Mackan” till lagkapten trots att han visste  - eller i alla fall borde ha vetat – hur Nilson är.

Jag kommer ihåg upptaktsträffen och att jag frågade Marcus Nilson hur det kom sig att han blev kapten då han ju inte gillar att prata med media. ”Måste man det?” sa Marcus. Med glimten i ögat - tror jag.  Men strunt samma, för ja man måste det.  Annars får man ta sig en annan roll i laget och lämnat C till andra.

Nu kommer ju Marcus in  en annan roll men han har en del att jobba med i bilden av sig själv. Sånt är viktigt vare sig man vill det eller inte.