(Hans Särkijärvi har betytt mycket för DIFs nybygge. FOTO JOHAN SAHLÉN)
En
nivå i taget. Det är så man får se den här säsongen för Djurgården. Det anser i
alla fall jag som också tycker att en förlust i kvartsfinalen – mot guldtippade
Frölunda – är en helt okej prestation av laget.
Visst gjorde spelet under januari o februari samt
även frenesin mot Brynäs i play in att förhoppningarna höjdes en del men för
egen del ser jag det som att DIF tar en nivå i taget.
Det är trots allt en lång väg att vandra när man har åkt ur och sedan ska jobba sig tillbaka
till toppen som DIF har fått göra och fortfarande gör.
Att man tog sig tillbaka, slapp kvala förra säsongen, tog sig till
kvarten i år borde logiskt sett kunna följas av en lite mer ärlig chans att nå
semifinalspelet nästa säsong.
Nu var det som att det blev soppatorsk efter den
tuffa playinserien mot Brynäs.
Kvartsfinal var någon slags ”skamgräns”
och när man väl var där så var man numret mindre än Frölunda. Det är bara inse
att det är så det är.
Sett över hela kvartsfinalserien så har Frölundas
stjärnor levererat i paritet med förväntningarna. Djurgårdens har det inte –
sett till målen och de personliga poängen
och det är ändå de som räknas.
Att sedan sista matchen i serien bjöd på en absurd
målburscirkus… ja vad ska man säga? Topplaget Frölunda spelar varje år en del
av sitt slutspel i en arena där det tidigare omåren har varit strul med matchur och där det nu uppenbarligen
var för brett borrade hål för målburspeggarna.
Att sedan domarna inte noterat spelstilen SMS –
skridsko mot stolpe – och att det röreselmönstret kräver att målvakterna ska
kunna trycka till med skenan mot målramen är ju närmast genant.
När Mantas Armalis åkte ut för detta – helt felaktigt
– borde domarna haft lite spelkänsla och
bättre koll. Man borde gjort som när Lars Johansson gjorde detsamma, noterat
det som hänt och tagit ett snack med vaktmästarna istället för att visa ut
DIF-målvakten för något han faktiskt inte kan rå för.
Nu tror jag inte att det mål som Lasch gjorde i den
efterföljande utvisningen blev avgörande.
Det kom tidigt, det fanns alla möjligheter att kvittera vilket Marcus
Högström gjorde i början av tredje. Det var orken, kunnandet, det något passiva spelet från några DIF-spelare som borde haft ett
tyngre driv som gav utdelning.
När Frölunda väl fick in 2-1 var det som att även
tron på en semifinalplats gick i kras. Inte medvetet men det målet blev proppen
ur och sedan rann det iväg.
Lite ledsamt var det ju för Särkijärvis del. Jag
önskar han hade fått avsluta på hemmaplan åtminstone. För hur det än är så har
han dels tagit DIF tillbaka till finrummet under en tid där det var hyfsat
pressande att vara Djurgårdstränare och dels inlett nybygget mot ett starkare
och stabilt Djurgården som ska ha slutspel som en självklarhet framöver.
Det bygget försvåras av att NHL o KHL-lag gärna
hugger de juniorer och unga spelare med potential – tex Linus Hultström -
som kommit fram under Säcken i A-laget och ska DIF kunna vara med bland
topplagen måste man dels ha mer deg men också spela en så attraktiv hockey
framöver att spelarna ser utvecklingsmöjligheter och därför gärna söker sig
till klubben. Så som Frölunda har det nu. Det finns mycket gott där på
Västkusten att snegla på när väl Djurgården skakat av sig förlustdeppen för den
här gången.
Nu såg jag att Patrick Thoresen flaggade i
Sportbladet för att han kanske ändå blir kvar. Vore ju fint om han blev det. Har sett att han
betyder mycket, inte minst i omklädningsrummet under och mellan matcherna med
sin attityd och starka arbetsmoral.
För mig personligen har det varit lite stökigt att
följa DIF den här säsongen. Anslaget från klubbledningen är tex att inga
intervjuer får göras i bussen på väg hem från bortamatcherna och därför lade
jag relativt tidigt ner planerna på att försöka göra intervjuer (som jag kunnat
med AIK o SSK) från DIFs bortamatcher utöver de i Gävle där jag kunnat vara på
plats.
Synd tycker jag, då det dessutom varit så att många
hemmamatcher krockat med andra jobb för min del vilket gett lite mindre DIF
snack med spelarna än jag önskat. Men så kan det vara ibland.
Jag hoppas förresten att jag ska orka och kunna dra
igång podden igen nu när det blir färre matcher att lägga tid på under off ice
season. Kan inte lova, jobbet tar ju tex sin tid och måste få göra det för att jag
ska kunna fortsätta med bloggen bland annat, men jag hoppas och vill i alla
fall så kanske möjligen att det går!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar