KRÖNIKA: SSK:s väg ner i diket - eller den onda spiralen som spann utom kontroll

(Rörigt värre. Från början till det bittra slutet. FOTO JESPER ZERMAN/ARKIV)

Det har gått nästan två veckor nu. Två veckor sedan SSK fullbordade den förmodligen största kollektiva mentala kollapsen som ett lag har gjort i svensk ishockey.

Att topptippade SSK, med sin satsning och sina – på pappret - starka värvningar skulle komma sist i grundserien och till och sluta sist i kvalserien till HockeyAllsvenskan där fyra lag av sex fick nytt kontrakt kommer för evigt bli sinnebilden för hur fel saker och ting kan gå.

Men hur kunde det gå så käpprätt rakt ner i det svarta hålet som det gjorde? Det är en fråga som malt i alla fall mitt huvud sedan någon gång under hösten när den stora satsningen aldrig ville lyfta utan redan då stod och stampade på samma ställe tills det slut inte fanns någon mark kvar att stampa på och falluckan neråt öppnade sig.

Under hösten, vintern och våren har jag pratat med spelare, enskilt och off the record. Ingen av spelarna har vetat att jag frågat samma frågor till några fler. Ingen vet vad de andra har sagt. Allt för att jag ville försöka förstå vad som inte funkar och varför.

Till det pusslet har jag lagt mina egna intryck, både av spelarna och tränarna i laget här och nu men även från tidigare års erfarenheter som hockeyreporter. Jag har även lagt till mina egna intryck av hur klubbledningen agerat och kommunicerat ut vad man har gjort och inte gjort i år.

Utöver det har jag under våren även pratat med spelare och ledare runt ett av Janne Karlssons tidigare lag, Karlskrona, som med en betydligt mindre budget och ett betydligt mindre namnkunnigt lag reste sig från att ha varit ett straffmål från att åka ur HA våren 2013 till att samla ihop sig och sluta femma i grundserien ett år senare (våren 2014) då med Janne Karlsson vid rodret. Jag ville förstå hur det som funkade där inte funkade här.

Jag har även pratat med kloka spelare och ledare i andra lag lite då och då under vintern om just det här med gruppdynamik i allmänhet samt har egen erfarenhet av att se andra lag rasa ihop och åka ut tidigare år (DIF och AIK bland andra). Jag har tyvärr bara sett ett fåtal SSK matcher på plats men har följt alla 62 (52+10) matcherna. De jag  inte har sett live har jag följt  via tv, liverapportering i annan media och genom att ofta prata med spelarna själva efter matcherna.

Här är det jag kom fram till. Det är en (lång) text med min analys av vad som hände. Jag säger inte att detta är Sanningen med stort S, för hur man ser på saker beror ju alltid på från vilket håll man ser dem.  Men jag vågar ändå påstå att det finns orsaker till det mesta som skedde. Och här får ni dem, som jag ser det:

Lagbygge och förväntningar

Man skulle kunna tro att en budget på 15 miljoner är bra. En stark insamling med otroliga 1,6 miljoner kan väl inte heller vara fel? Att SSK kunde dra igång lagbygget tidigt för ovanlighetens skull var också en garant för att klubben på allvar skulle kunna göra en storsatsning som hette duga. En som höll hela vägen ut.

Tyvärr glömdes något av det allra viktigaste – rollfördelningen – bort på vägen. Det visade sig bli förödande.

SSKs dåvarande sportchef Per Nygårds värvade spelare som – en och en – hade fina meriter och som alla har bra kvaliteter. (Jo jag hävdar att de har det, fortfarande) . Hur spelarna skulle användas var och en och vilken del i pusslet de skulle vara verkar det tyvärr ha varit mindre fokus på.

Nygårds själv hävdar i Länstidningen (i den här välskrivna artikeln i Länstidningen) att nye tränaren Janne Karlsson sagt ja till varje Nygårdsvärvning. Janne Karlsson säger i samma artikel att det gjorde han inte alls.

Ord står mot ord där men en sak kan konstateras – oavsett vem som godkände/bestämde över värvningarna – så fick spelarna själva aldrig klarhet i vem som skulle ha vilken roll i laget.

Janne Karlsson har en spelidé som bygger på snabb, aggressiv hockey. Det har han sagt vid ett flertal tillfällen de senaste åren. Så spelidé fanns. Men hur lagets roller skulle formas. Vem som skulle göra vad och när. Vem som skulle ta vilken roll. Hur hierarkin skulle se ut förblev luddigt fram tills tränarbytet i månadsskiftet januari/februari.

Spelidén presenterades för spelarna vid säsongsupptakten men sedan var det upp till spelarna själva att lösa resten. Typ. Redan under försäsongen satte det här griller i huvudet på spelarna.

Om man har ett lag med en flerårig stomme, med klara uttalade ledare och en hierarki som nästan sköter sig själv – säg Djurgården säsongen 2000/2001 – så brukar rollfördelningen lösa sig naturligt.

Nu var det ju bara det att SSK hade ett lag som till stora delen bestod av nya spelare.

Om SSK hade värvat spelare som redan från början hade givna platser i hierarkin utifrån tidigare meriter så hade det kanske kunnat gå ändå. Sånt har hänt.

Men nu hade Janne Karlsson ett lag av nykomlingar där de flesta liknade varandra i både spelstil och när det gällde plats i hiearkin. Så där lite i mitten av hiearkin oftast.  Med ett par undantag i Mattias Beck och Pär Edblom var det i övrigt spelare som mestadels huserat i andra och tredjekedjorna i sina tidigare lag. Gedigna, stabila spelare men inga som var jättevana att ta kommandot och styra upp hiearkin även om flera sedan försökte under säsongens gång.

Men vaddå fick bestämma själva hur de skulle spela säger du? Kan det stämma? Ja faktiskt. Enligt flera av spelarna, ingen vet att någon annan har sagt detta, var det inledande budskapet från tränare Karlsson (om än inte ordagrant) att så här vill jag spela, nu är det upp till er att styra upp hur vi ska fördela jobbet i laget.

Och det gick ju inte.

Det här laget hade behövt tydliga roller – från början. En tydlig hierarki som grund att jobba utifrån. Mer ansvar till några, mindre till andra. Mer fokus på spets för några, mer jobba, slita, bana väg för andra. Nu skulle alla göra allting samtidigt på något sätt.

Spetskunskaper utnyttjades inte heller. Att till exempel sätta tvillingarna Ahlström som någon slags grinders – vilket skedde under stora delar av säsongen - är ju att vaska bort det som tvillingarna är bra på, nämligen att använde det spelsinne de faktiskt har till att lira istället för att brunka som de nu ofta förväntades göra.

Målvakterna hittade heller aldrig rätt i sin rollfördelning. Ingen fick riktigt förtroendet som förstemålis. Idoff försvann med buller och bång. Linus Söderström togs in som lån från DIF men skulle ju till JVM. Christoffer Bengtsberg kom in och istället för en uttalad etta med självförtroende, eller två starka målvakter som konkurrerade på 50/50 basis fanns hela tiden en känsla av osäkerhet som låg och gnagde i bakgrunden. Det märktes ibland i spelet och det märktes i laget då utespelarna inte heller kände sig trygga i situationen runt den sista utposten.

Lägg därtill att scoutingen av en del spelarkaraktärer inte var helt hundra. Francois Bouchard är en skicklig spelare. En sån som ska vara toppingen på grädden på moset. En – rätt använd – skicklig sniper som ska matas med puckar och avsluta med klang o jubel som följd.  Men. Han kan också visa risig attityd när han inte får vara den där spjutspetsen. Det märktes redan i Oskarshamn. Och det var ingen jättehemlighet, om man ska vara ärlig.

För Francois Bouchard är och kommer aldrig att bli en grovjobbare. Han kommer aldrig att osjälviskt underordna sig någon annan roll än att stå vid mål och panga in pucken. Och när han själv inte tog vara på de chanser han faktiskt fick att vara den där supersnipern och ovanpå det tidvis hamnade i frysboxen – ja då blev det istället dåligt humör, tydligt visat och starkt negativa vibbar som spreds till övriga laget. Inte vad SSK behövde med andra ord.

Fram och tillbaka

En annan tung faktor till att det uppstod kaos - inte bara i spelet utan i spelarnas skallar - var förutom frånvaron av rollfördelning att det velades fram och tillbaka i ledarskapet.

Som jag skrev lite längre upp i texten,  var utgångsordern – att det här spelet vill jag ha, nu är det upp till er att fixa det och även bestämma rollerna själva. I slutet av försäsongen/början av grundserien insåg Karlsson att det här funkar ju inte. Då gick han in och försökte styra upp och dela ut roller. Det blev rörigt. Det blev fel.

Det hände att det kastades taktiktavlor på folk som inte förstod. Eller gjorde fel. Eller som bara gjorde Janne Karlsson förbannad.

Stämningen inom laget, grabbarna emellan, må ha varit bra – och sas även off the record vara det – men den Janne Karlsson som nu försökte visa vägen med hela handen och lite till - fick inte heller med sig laget (av orsaker som jag kommer till snart).

Så efter några månaders – vi kan kalla det högljutt och övertydligt ledarskap från tränaren – kom nästa sväng. Plötsligt lutade sig Karlsson tillbaka med ännu en ny marschorder – som lite hårddraget kan beskrivas som äh, nu får ni fixa det här själva.

Och det gick ju inte heller. Dåliga vanor hade satt sig. Och styrde resten av säsongen både spelet på isen och det mentala hos spelarna.

Den här spelidén…

… som Janne Karlsson har. Snabbt, hårt, aggressivt spel, kräver en hel del träning. Och taktik. Som kräver träning. Och en hel del pedagogik. Alla kan säga att vi ska spela si och så. Men det räcker inte. Att bara hiva upp puckar i fickan och ner i rundeln och så åka utav bara helvete räcker inte heller. Det krävs tanke, det krävs styrka och skridskoåkning som aldrig förr samt ett spel som nötts in i ryggmärgen så att man kan kliva upp mitt i natten och vara redo att köra. Så var det inte här.

Redan i match tre, den 16 september borta mot Malmö, insåg flera spelare att fortsätter vi så här så är vi tokkörda. Det var panik i laget redan då har en spelare berättat för mig. För där och då såg ju SSK- spelarna själva hur motståndarna redan insett att här kan vi stå och vänta på upphivade puckar, håva in dem och när SSK anfaller, så har vi motståndare redan ställt om och fått de spelvändningar som vi behöver och som SSK har bjudit oss på.

Men SSK vann ju den matchen med 4-3 på övertid?  Jäpp. Men ”spelet” var avslöjat redan där och en av SSK-spelarna kallade segern – off the record – för ”det största rånet jag har varit med om att begå på en hockeyplan”.

Men varför lyckades spelarna aldrig ta till sig Janne Karlssons spelidé då? En orsak kan vara att han knappt höll i några träningar själv. Han var på isen men det var andretränaren Ante Karlsson som fick sköta både upplägg och genomförande av Janne Karlssons idéer på de flesta träningarna under säsongen.

Låter det konstigt? Absolut. Men hade SSK ringt någon i Karlskrona och frågat hur träningarna sköttes där - så hade man fått veta att det hörde till vanligheterna redan i den klubben.

Avsaknaden av en stark omgivning

Och det är nu vi kommer in på det där som malt i huvudet hos många den här säsongen. Hur kunde Janne Karlsson – som bevisligen lyckats i både Karlskrona och Växjö misslyckas så kapitalt med att utveckla och leda SSK-spelarna till samma framgångar?

En av de tyngsta orsakerna stavas avsaknaden av en stark omgivning. När Janne Karlsson tog upp Växjö till SHL hade han bland andra sportchefen Henrik Evertssons vakande ögon på sig. Här fanns även assisterande tränaren Fredrik Hellgren som var inne på sin fjärde säsong i klubben och stomspelare som Johan Markusson, redan då 30 +,  som då var inne på sin nionde säsong i klubben.

I Karlskrona fanns bland andra sportchefen Stefan Bengtzéns hökögon och hårt styrande hand samt assisterande tränaren Torbjörn Karlsson som var inne på sitt tionde år i klubben där han varit så väl sportchef som assisterande tränare, och som även hade huvudtränarmeriter från Kallinge/Ronneby. För att nämna några i den starka omgivning som där gav den balans och stöttning till huvudtränaren Janne Karlsson som han behövde.

I Växjö och Karlskrona fanns alltså välmeriterade och i sig starka personligheter som både kunde bromsa när tränarens humör brast och behövde kylas ner men som också kunde sparka igång, hjälpa till, stötta och helt enkelt ta över förberedelser och träningar, vara pedagogiskt och taktiskt tydliga och fylla i luckorna när det brast på de punkterna hos Karlsson.

I SSK? Not so much. Sportchefen Per Nygårds klev åt sidan – i praktiken även om han kallades sportchef ett tag till officiellt – då han värvat klart laget. Klubbledningen hade inget som helst inflytande över laget. Assisterande tränaren Ante Karlsson beskrivs oftast som väldigt snäll och med många bra taktiska idéer. Och det är ju bra men räckte uppenbarligen inte för att ensam balansera det som brast hos huvudtränaren i SSK.

Det mentala spelet

En annan orsak till röran stavas osäkerhet och otrygghet. Det kan tyckas pjåskigt men hockeyspelare är inte mer än människor och större delen av laget tog illa vid sig när Sebastian Idoff och Peter Nolander, hamnade i frysboxen utan förklaring.

Det var i alla fall så laget upplevde det när de båda spelarna fick beskedet att de visserligen inte var sparkade men att de ändå inte var välkomna i omklädningsrummet eller på träningarna och inte heller i J20 (även om det sedan blev lite träningar där i alla fall för Nolander).

Att bli petad från match det får man ta. Men när duon inte ens gavs en chans att slåss om en plats på träningarna spreds osäkerheten i laget. Vad fan händer? Vad gäller? Vad ska man göra? Vad ska man inte göra? Egentligen?!

När dessutom spelare som försökte ta en sansad diskussion om spelet och ville komma med idéer och lösningar bemöttes med ett ”du kan ta dina saker och dra” och några av dem dessutom drog konsekvensen och lämnade på grund av detta  (Alexander Larsson och James Sixsmith för att ta två exempel) satte sig osäkerheten i väggarna på riktigt.

Nya spelare kom in, tog plats och den redan röriga hierarkin blev än mer oklar. Vem skulle göra vad och när och hur nu då?

Frågorna satte sig mentalt, förlusterna radades nu upp en efter en och SSK sågs ofta spela ängsligt och helt utan självförtroendet. Man lärde sig hitta vägar att förlora istället för vägar att vinna.

I många matcher försökte flera spelare ta tag i spelet själva. Men det räcker sällan hela vägen och i ett lag utan roller där spelarna börjar dra åt olika håll för att lösa situationen blir ju resultatet oftast mer pannkaka än vinstrikt.

Är då allt Janne Karlssons fel? Nej. Faktiskt inte. Ansvaret faller så klart på alla inblandade från Nygårds till klubbledning/styrelse till spelare och tränare. Alla får ta sin del av ansvaret i en förening där dessutom tidigare års felbeslut var en bra grogrund för den här säsongens dikeskörning. Nu ledde bristen på roller, en oförmåga att förklara spelidén, osäkerheten i laget, en allt tyngre förlustrad och så vidare till slut till en snabbt snurrande ond cirkel som slutade med en mental kollaps. En kollektiv mental kollaps dessutom. 

Men Ante då? Och Waltin?

När Ante Karlsson tog över som huvudtränare berättade flera spelare hur han tog tag i rollfördelningen, taktiken och styrde upp spelet.

Det syntes också – framför allt i början av matcherna – innan baklängesmål eller målvakter med en bra dag snabbt skar hål i det nu nanometertunna och extremt bräckliga självförtroendet. Något som ledde till nya förluster även under den nye tränaren ett (Ante Karlsson) och två (Mats Waltin).

När den onda spiralen snurrar bortom all kontroll

Men hallå, sluta dalta säger ni. Spelarna har bra betalt för att palla sånt här säger ni också. Ja jo så är det - men det mänskliga psyket är inte så lättstyrt som man vill alla gånger. Det vet alla som någon gång försökt bryta ovanor – rökning, dålig kost, fetma, konstiga beteenden you name it och sedan insett att det inte bara var att knäppa med fingrarna för att hitta en lösning fast man ville.

Lägg därtill en allt jobbigare sits och en press på spelarna med vetskapen om att går det illa nu så går det jävligt illa för klubben och alla som satsat så mycket på anrika SSK. Lägg därtill en vetskap om att man som spelare nu mer eller mindre skämde ut sig och satte sig själva i en risig sits när det gäller att hitta nya jobb.

Mot slutet av kvalserien sa Mattias Beck att ”Det vi upplever nu mentalt går inte att förklara. Man måste vara inne i det för att förstå och begripa”. Jag tror honom. Fullt ut.

Hockey är ett spel där man vinner på snabba beslut, tagna med kyla, styrda av ryggmärgen och till viss del slumpen.

Varje oklarhet leder till en undran som leder till tvekan som leder till tidstapp som leder till missad chans och i förlängningen oftast förlust. Och i ett kval måste taggningen vara större än oron. Annars är vi vid rutan ett och varje oklarhet… ja ni hajjar.

 Hockey är ju trots alla individuella stjärnor ett lagspel. Det är alltid de som får ihop laget bäst – med rollfördelning, trygghet, användande av var och ens egenskaper på allra bästa sätt – som vinner. De andra får kämpa för sin existens. Ibland överlever man den pärsen. SSK gjorde det inte. Så enkelt men samtidigt svårt är det.