DIF vs AIK final 5: Djurgården klara för SHL

 

Kaosglädje hos DIF som spelade hem SHL-biljetten. Foto skärmdump TV4 play.

Efter två finalförluster blev det till slut seger, vinst med 4-1 i matcher och avancemang för Djurgården till SHL. AIK gav allt de hade och såg till att den femte finalen blev spännande men var rejält decimerade av skador och fick se sig besegrade i en match som var klart jämnare än resultatet 4-1.

Det finns så mycket jag skulle kunna säga om Djurgården, om AIK, om lagens säsong nu och vägen fram hit men jag tänker så här… jag har inte varit på plats en enda match på Hovet i år faktiskt. Jag har träffat båda lagens spelare, på plats i Gränbyhallen i Uppsala i stället. Och. Jag har sett nästan varenda match ändå. På tv. (så därav klent med intervjuer).

Så jag har verkligen följt lagen i år, den som vill får gärna scrolla neråt och läsa lite om hur det har gått i de inlägg jag har gjort under säsongen.

Och jag skrev en del på twitter under matchen i dag, har retweetat och citerat (både DIF och AIK) så kolla gärna där för mer om fredagens finalavgörande match.

Det här är två lag som jag verkligen hade önskat spelade i SHL båda två (gäller även SSK).

Jag har följt de länge nu, har så många minnen, både glada och frustrerande.

Den här säsongen lär jag minnas hur Djurgården liksom stånkade sig framåt. Ibland två steg fram och ett tillbaka, alla matcher där de tappade men lyckades kämpa sig tillbaka till i alla fall en poäng och hur allt landade i serieseger, hemmafördel och till slut SHL.

Jag kommer minnas att Dicks återkomst faktiskt funkade, han är som han är men oftast rätt rolig, Linus Klasens gubbvresiga kommentarer men också viljan att visa att han (som han sa efter avancemanget) fortfarande är bäst… hans offensiva skills skojar man inte bort. Jag kommer minnas (som alltid) Ludvig Rensfeldt nyttiga, uppoffrande spelstil. Hur det än är, Ludde kan man alltid lita på. Jag kommer minnas Marcus Krügers kolsvarta ögon och nästan maniska fokus. En gentleman in i det sista, försökte kasta fram en hand och tacka de AIK-spelare som han kom åt, trots kaos och planstormning.

Jag kommer minnas Minifimpen och Frondell. Djurgårdens talangfabrik är otrolig. David Blomgren med den där skottäckningen med halsen i Uppsala och så har det varit kul att se Ragnarsson junior klara steget från Almtuna till DIF. Ja jo båda HA-lag men ändå. Det är skillnad.

Sist men inte minst så var det kul att se Robert Kimby (som jag lärt känna som tränare i Almtuna), Michael ”Honken” Holmqvist (en miljard intervjuer när han var spelare typ) och deras team ta steget upp. Och hur de lotsat - lugnt, sansat, målmedvetet men hela tiden med glöden inombords – laget framåt. DIF har genom åren haft någon slags hangup att det ska satsas på stora namn på tränarbänken. Det behövdes inte och det gick vägen. Jo men visst var det några som tvekade och hade funderingar?? Inte jag faktiskt.

En märklig grej att minnas när det gäller DIF är ju den här målvaktssituationen, diskussionerna som varit hela året och när allt skulle avgöras så stod… Leksands målvakt i kassen. Man undrar ju vad Hävelid och Andrén tänker. Egentligen? De är såklart laglojala och bästa för laget är bästa för mig och så vidare men inombords måste det ju kännas märkligt. Inte minst för Hävelid?

Jo en kul grej till att minnas. DIFs tifon i slutspelet och i derbyna. Magnifika.

När det gäller AIK kommer jag minnas den osannalika vändningen av säsongen  såklart. Från Åkerbloms uppgivna suck i Uppsala, ett lag på väg mer ner än upp och så plöstligt. Roger ”not dead yet” Melin in. Tretton raka segrar, bortavinstrekord, att man var på väg att ryka i såväl kvarten som i semifinalen men lyckades vända ändå.

Den svartgula humlan ni vet, den som flyger fast den inte kan. Jag kommer för alltid minnas när jag sa till Oskar Magnusson den där iskalla kvällen i Uppsala, precis innan vändningen, att det ser rätt kört ut för er att ta topp sex och kanske även slutspel. Ni har en teoretisk chans men…

Magnussons svarade rappt: ”Men så ser inte vi på det”. Det gjorde AIK verkligen inte.

Jag kommer minnas hur häftigt det är att se vinden vända och självförtroende komma tillbaka, se spelare växa, se Jesper Emanuelsson vråla rakt ut efter ett avgörande suddenmål mot Björklöven i sjunde kvartsfinalen, se Gerry Fitzgerald överglänsa BIKs hattrick med fyra mål i en av semifinalerna.

Jag kommer minnas hur spelare som just Jesper Emanuelsson, Gerry Fitzgerald, Jordy Bellerive, Scott Pooley och inte minst Daniel Muzito Bagenda växte ut till viktiga kuggar under Melin, i takt med ökat förtroende. Just ”Baggen” som var bänkad under hösten, blev symbolen för vändningen under andra halvan av säsongen.

Jag kommer minnas Oscar Nord som härförare, och hur Oskar Magnusson och Christoffer Björk tuffade på som glödande kärnkraftverk. Victor Brattströms alla omöjliga räddningar och pondusen han spred, tryggheten han gav till laget.

Jag kommer minnas Roger Melins udda matchuppladdningar – ja men vem annars drar en fräckis istället för taktik inför en viktigt match?!

Jag kommer minnas AIKs derbysegrar och glädjen hos supportrarna då AIK på något sätt ändå varit underdog under säsongen men nu kunnat ta för sig.

Jag kommer minnas alla härliga AIK och Djurgårdssupportrar. Det är ni som gör att en sådan som jag som -trots att få tror det – faktiskt önskar att det ska gå bra för alla Stockholmslagen. Det kommer bli tomt utan derbyn nästa säsong. Dags för AIK att gå upp då (och DIF att hålla sig kvar).

Det leder ju avslutningsvis till det som kommer nu. Efter ett par veckors vila eller kanske tre så ska det ju börjas om. Vem ska träna AIK? Spelare in och ut i båda lagen? Hur ska AIK kunna bygga vidare på det som Melin nu lämnar och hur ska DIF bygga sitt lag och sitt tänk så att man inte hamnar i kvalbotten utan i stället kan sikta uppåt a la Brynäs?

Det finns mycket att säga om det men det tar vi längre fram.

Jag skrev ju att jag inte varit på Hovet den här säsongen. Det har varit en mycket märklig känsla faktiskt. Så jag ska försöka få till några matcher nästa säsong. Samtidigt så är jag lite less på hur man behandlas efter matcherna och är mer sugen på att göra podd än matchintervjuer. Om min situation i livet tillåter. Önskar jag kunde jobba med bara hockey men så är inte läget utan det blir på fritiden och ja vi får se vad det blir.

Stort tack till er som läser och även håller kontakten på bland annat twitter, ni håller mig alert! Det är för er jag kämpar på.