"Visar vilket lag vi kan vara"

Daniel Muzioto Bagenda kör en pilbågsskytt. Foto Skärmdump TV4play

AIK bjöd på målfyrverkeri och vann efter sju raka hemmaförluster med 4–3 mot Almuna.

– I första var det lite junioraktigt men i andra visar vi vilket lag vi kan vara. Vi hittar tillbaka till oss själva och det var skönt att kunna vinna på hemmaplan och framför fansen igen. En bra fredagskväll! Säger Daniel Muzito Bagenda i TV4 Play.

Gästande Almtuna kom till Hovet med fyra raka vinster i bagaget, bland annat mot topplaget Kalmar, och självförtroendet märktes i första perioden då AIK kändes lite fortsatt skakat efter två bortslarvade poäng i onsdags.

Sedan kom det – igen. Ett fyrverkeri av mål då AIK gjorde fyra mål inom loppet av tre minuter och 24 sekunder. Så varför lossnade det?

– Det är lite mer skärpa bara, tycker jag. Vi släpper ner axlarna och lirar. Ibland vill man övertänka och göra saker komplicerade men i slutändan är det bara hockey. Ut och ha kul och slappna av så blir det bättre, säger Muzito Bagenda i TV4 Play och fortsatte berätta om den höga anspänning som varit senaste tiden:

– Det är så människa funkar när det inte går ens väg. Man börjar hitta fel och leta sätt att lösa det på och ofta går man lite krångligare vägar än  man behöver och någonstans i dag i andra perioden så gör vi det lättare för oss. Vi spelar med mer fart, lite rakare och lite mer distinkt och när vi får lägena så sätter vi dit dem och gör vi fyra på hemmaplan så ska vi vinna så det var skönt att få vinna.

Först ut i målfyrverkeriet var Daniel Ljungman framspelad av Scott Pooley följt av Anders Grönlund som efter 40 matchers väntan gjorde sin första kasse för AIK. Scott Pooley fyllde själv på med trean och som han vrålade ut sin målglädje. Ett sådant där nästan desperat glädjevrål som man inte kan annat än bli glad av. Daniel Muzito Bagenda avslutade målfyrverkeriet – även han med ett stort måljubel.

Allt gott tänker ni? Nä, nä.

I tredje reducerade Almtuna två gånger om, det var inte helt långt ifrån en kvittering, trots två målramsträffar från AIK:s sida och jag (och kanske några till) hann tänka nä men inte nuigen  men då klev AIK:s målvakt Jonas Gunnarsson fram och stod lite extra på huvudet.

 

Måste nämna några grejer jag gillar lite extra….

… Scott Pooley 1: Efter matchen, när det ska firas med fansen, ser Pooley som så ofta till att få fram den minst ”kände” spelaren som han tycker ska äras. Han fick efter viss övertalning Anders Grönlund att ta täten i firandet med fansen. Amerikanen är ju populär som bara den bland AIK:s supportrar och skulle ju kunna ta täten varje match men visar ofta ledarskap just genom att lyfta fram de som bidragit stort men inte är det där stora namnet. Sånt bara älskar jag.

…Scott Pooley 2: Efter matchen kunde man se bilder i TV4 play på hur Pooley stod ute vid läktarna, där nere vid staketet tillsammans med (företrädesvis barn) och pratade, skrattade, skrev autografer. Tog sig tiden, bjöd på sig själv, visade uppskattning (och såklart fick tillbaka). Jag har ingen aning om varför men känslan är att han är genuint tacksam för stödet. Och tycker det är viktigt att visa det. Det älskar jag ju också. Så himla viktigt.

… Och apropå ledarskap. Daniel Muzito Bagenda. Som han utstrålar självklar pondus. När det virras och snurras till det i skallen på lagkamraterna när det går emot så står han där och plockar klok fram sin erfarenhet och jag tror och hoppas han på något sätt lyckas förmedla det här med att inte krångla till allt så jävla mycket vidare. Det funkar - uppenbarligen – inte alla gånger men förhoppningsvis tillräckligt ofta.

”Baggen” såg också till att Anders Grölund fick pucken med sig hem och berättade varför till TV4 Play:

– Ja men han (Grölund) har gått och väntat på det där ett tag. Det har gått 40 omgångar så skönt att han fick släppa apan på ryggen, han behövde det.

… Och inte att förglömma Daniel Ljungman. Han är inte spektakulär alls men han känns bara stabil även när det skakar till i knäna hos en del andra.  En framtida ”Baggenledare” kanske?

 

.