AIK:s dröm över - för den här gången

(Svårjobbat för Jesper Frödén framför mål i match fyra. FOTO JESPER ZERMAN)

Noll mål hemma på Hovet i match fyra. Endast ett mål – i slutminuterna i match fem. Och sedan var AIKs jakt på en SHL-plats över.

Det är ju enkel matematik.  Gör man ett mål på två matcher så håller man inte måttet när det gäller. Om det sedan var fler matcher i benen, mental soppatorsk eller bara en galet bra Johan Holmqvist i KHK-målet spelar mindre roll.

AIK körde över Sundsvall på Hovet

(Jonte Andersson noterades för fyra assist. FOTO JESPER ZERMAN)

Fina mål men också en rätt sömnig match. Blev lite märklig känsla över tillställningen då det mest var spel mot ett mål.

Och då finns ju ändå en hel del meriterade spelare hos gästerna men ja. Det märktes inte med undantag av målvakten Magnus Åkerlund som slet som en galärslav utan så värst mycket hjälp av sina lagkamrater.

Tingsryd bröt segersviten

(Gustaf Lindvall kämpade på, men utan så värst mycket hjälp. FOTO JESPER ZERMAN/ARKIVBILD)

Jaha ja. Vad i hela världen gick runt i skallen på utespelarna i AIK under period ett och två?

AIK var nästan surrealistiskt dåliga och bjuckade publiken på flashback från förra säongen. Ett långt lag, spel en och en, bra ös framåt om än med för dålig träffsäkerhet i skotten och en helt huvudlös defensiv.

Mardrömsstart, då vände AIK och vann.

( Calle Åsell skriker ut sin glädje efter vändningen från 0-2 till 3-2. FOTO JESPER ZERMAN)

Ja herregud. Den chockartade starten som AIK bjöd på hade passat i vilken skräckfilm som helst. Inte nog med att det blev 0-1 efter 22 sekunder och 0-2 efter 3.54. Spelarna såg ut att vara lamslagna och skräckslagna bortom räddning där ett tag.

Men. Plötsligt fanns där en mental styrka som oftast saknades förra säsongen. Det som kunde blivit ett riktigt obehagligt ras blev ett ”kom igen, vakna för fan gubbar”. Det blev ”handlingar talar mer än ord”. Två saker som segerskytten Calle Åsell kunde berätta om efteråt.