Ett lika efter maratonmatchen i Linköping

(Jesper Pettersson gjorde ett av DIF:s två mål. Här jublar han på Hovet vid en tidigare match. FOTO JOHAN SAHLÉN)

Det såg så enkelt ut när Djurgården vann första kvartsfinalen i söndags med 6–1 och var så överlägsna i matchen att den tredje perioden mest såg ut som en transportsträcka till slutsignalen.

Men man får inte låta lura sig. Stortorsk i första för att sedan vinna i andra är ett vanligt scenario i hockey i slutspelstider och när det nu är matchserier så handlar det inte bara om att vinna matchen på isen. Det handlar lika mycket om att vara bäst utanför densamma mellan matcherna.

Djurgården krossade Linköping i första kvarten

(Marcus och Jonathan Davidsson. Den glädjen! FOTO JOHAN SAHLÉN)

 Linköping gjorde första målet. Sedan körde Djurgården över sina gäster, vände och vann med 6-1. I centrum, som så många gånger förr den här säsongen, Jonathan och Marcus Davidsson samt Axel Jonsson Fjällby.

Den där spralliga ”ungdomskedjan” som inledde säsongen med gasen i botten har växt ut till en av de tyngre kuggarna i DIF-hjulet och har nu inte bara sprall i benen utan ett tänk i spelet som mognat under säsongen och som är svårläst inte bara för farten utan för den rörelse man har inom kedjan som gör dem svåra att markera och stänga ner.