Krönika: SSK - fast i rävsaxen. Eller?

(Tufft läge för SSK. Minst sagt. KÄLLA Swehockey.se)

Det känns som jag har skrivit den här texten förr. Ganska många gånger faktiskt den här säsongen. Det är mest bara variation på slutresultatet och möjligen hur målen gick till.

Men i grund och botten finns ett självförtroende lika långt ner som Marianergraven – världens djupaste noterade djuphavsgrav.

Ni kan läsa om den här. Man kommer liksom inte längre ner än så rent fysiskt (om man inte drar en atombomb eller något) och frågan är om man kan få det tuffare som hockeyspelare rent mentalt än vad SSK-spelarna har det nu.

Ja vad då? De drar väl ändå bara iväg till nya fina kontrakt säger ni? Och jorå. Robin Press gör det säkert. Ung, utvecklingsbar backtalang som definitivt kan göra en Tim Heed – det vill säga gå från utskälld som säkerhetsrisk i just SSK till Årets back/ vinnare av Salming Trophy 2014/2015 med rätt träning och rätt omgivning (Skellefteå).

Mattias Beck, Pär Edblom, Michal Gulasi är tre av få som har presterat även om de också hade kunnat göra det ännu bättre. Där lär finnas intressenter.

Men ta en sådan som Robban Carlsson. I slutet av karriären. Som får SSK-hjärtat iturivet vid varje förlust och som knappast lär ha stämpeln "stekhet" eller ens "ljummen, kan vara något för oss"  på sig inför kommande säsong. Eller någon av de andra spelarna runt 26-32-årsåldern.

"Var med om det värsta kollektiva psykbrytet i svensk hockey" är ju inget man vill ha printat längst upp på cv:et. Ja, jo, Tyskland finns ju. Schweiz och kanske även lag i HockeyAllsvenskan som ser att det i detta kollektiva mentala sammanbrott finns spelare som kan lyfta i andra miljöer.

Men visst mår de skit nu spelarna. Tro inget annat. Jag begär dock inte att någon ska förstå och förlåta eller låta det ursäkta fiaskot. Jag vill bara belysa problemet med att de – liksom fansen och alla runt SSK- mår skit. Hockeyspelare brukar ha förmåga att låta mycket rinna av och ladda om till nästa match.

Men hur laddar man om och känner att ”Ja jag tror på det här! ” Jajamen, vi KAN ta de där två vinsterna och sex poängen som behövs för att ta oss över strecket!” när det som tornar upp sig framför en är en vägg av ångest.

Ångest över att ha svikit klubben, fansen, lagkompisarna, sponsorerna, klubbens anställda som nu får leta nya jobb och sig själv – inte minst.

Det blir lite som när man så jättegärna vill gå ner de där 20-30 kilona man vet att man inte bara borde utan måste gå ner om man ska undvika hjärtproblem, diabetes ja rubbet.

Man vet vad man borde göra. Man vet vad man ska göra. Man är taggad och nu jävlar. Nu SKA det gå. Så strular dagen till sig, man sumpar träningen, hinner inte laga maten som man skulle och så står man där och tar en fet burgare och en cola för att få i sig något och känner sig misslyckad.  Och undrar hur fan man ska fixa det när man inte ens kan lyckas göra rätt ett par dagar i rad.

Konstig jämförelse? Nja tänk så här.  Tränar dag mellan två måstematcher. Ser på väg till träningen ångestladdad blick hos kanslipersonal. Försöker tänka positivt. Vi är bättre, vi kan slå dem.  Tränar, förbereder sig. Får en hyfsad matchstart. Kör järnet. Puckjäveln går inte in.

Försöker tro på det här. Men stjärnan (ja han, en Bouchard typ, som ska vara stjärnan i laget) lyckas dra på sig tre utvisningar under första halvan av matchen. Men det ska gå. Om vi bara…

Har frilägen, har 1.40 i spel fem mot tre. Puckjäveln går inte in. Försöker tro på det här. Kämpar på. Får in en reducering (i dag Victor Ahlström). Får nytt hopp. Ligger på. Har lägen. Puckjäveln vill inte in. Siktar, skjuter bredvid. Har läge, pucken ligger fri. Domaren blåser trots att pucken inte är blockerad. Där försvann den chansen.

Biter ihop. Det ska gå. Det måste gå. Tänker för tusende gången – tänk positivt, slappna av, tro på det här, tro på det här, tro på, tro!

Nytt läge, borde gå på ryggmärgen. Men tänker till en hundradels sekund för länge. Bränner läget. Men chansen finns än. Då drar en av lagets ledande spelare (läs en Michal Gulasi, typ) på sig en hakning. Det börjar bli svårt att tro nu när klockan sprintar på som Usain Bolt på speed. Och där drar nästa ledande spelare (låt oss säga en Pär Edblom) på sig 2+2 för hög klubba.

(Eller som Mats Waltin sa till Viasat efter matchen:  ”När matchen närmar sig sista perioden så får vi chansen att gå ikapp men vi tar den inte och får istället en jädra massa korkade utvisningar och sätter oss själva på pottan. Det är ett stort avgörande för matchen”)

Det är uppförsbacke de luxe när det blir spel i tre mot fem i 1.33. Typ. Men om inte ”vi” lyckades utnyttja vår fem mot tre så borde väl inte… jo men fan. Klart som fan att ”de andra” gör det. Där står man och känner sig misslyckad. Igen. För alldeles för många gånger på alldeles för liten tid.

Man säger att ”vi måste tro på det här!” Men vad man säger och vill tro är inte alltid det reptilhjärnan, den som agerar och tar över under stark stress, utför. På ena axeln sitter det en kämpe och peppar. På den andra sitter en stöddig jävel som gör att man spöar upp sig själv mentalt.

Att SSK tog in säsongens tredje tränare. Att man tog in en psykolog. Ja, jo det var ju bra. Men för sent. Och i det skede man är nu, rent mentalt, så misstänker i alla fall jag att det mer blir en påminnelse om att man är hopplös. Inget hjälper.

För att återknyta till mitt exempel en bit längre upp. Har man käkat morötter hela jävla veckan och antingen står på samma vikt eller ännu värre - ändå  går upp ett kilo. Och dessutom ger vika när burgaren och Colan står där. Då är det svårt att tro.  Jag tror de flesta kan känna igen sig där.

Men. Man kan inte lägga sig ner och dö. Man gör inte det i hockey. Hockeyspelare har en inbyggd reflex som gör att man kör på tills det är tvärslut och tvärstopp.

Rent matematiskt har SSK faktiskt chansen. Om man slår Sundsvall på torsdag, slår Pantern på lördag och har tur med resultaten i övriga matcher i de två omgångar som är kvar. Det är ju en sju helvetes massa om och men. Men hellre det än tvärnit redan nu.

Så här säger Mats Waltin, till Viasat sport  om just det ansträngda läget:

”Ser man till den här serien så här långt så skulle det nästan kännas fånigt att tänka tanken på att få hjälp. Vi måste ju på något sätt visa egen värdighet som hockeylag.”

Och:

” Det blir att hålla fanan högt (sista två omgångarna) och på något sätt se till att hitta vägar för att få tillbaka värdigheten.”

Han har ju helt rätt Waltin. Jag hoppas han kan vara en del i kartan för att – snabbt som fan – hitta de vägarna och inte bara vilja och säga att man tror på det man gör utan att verkligen tro på och följa den plan man har kvar att lägga upp.

**

Jag måste förresten bara skriva… att en av linjemännen tvingades kliva av isen stundtals under period ett och två och var tillbaka igen i tredje. Orsak? Magsjuka (har jag fått bekräftat). Var bara tvungen att … ja ni hajjar.

Om det var något han ätit eller kräksjuka låter jag vara osagt. Men en riktig skitmatch fick han.  (Förlåt kunde inte hålla mig).

Huvuddomaren fick kliva upp och vara linjeman också tydligen. Och att den magsjuke kämpade på och även kom tillbaka i tredje är ju fan (och det tycker jag helt ärligt) heroiskt. Snacka om att kämpa på hörntänderna. Starkt! (Skitstarkt!!!! Förlåt igen…behövs lite galghumor mitt i allvaret känner jag)