Hann ju bli måndag men här är lite tankar kring AIK:s och SSK:s (kommer
en bit längre ner här) sista seriematch samt lite tankar om kommande kval.
Men AIK först då där sista omgången började precis som den inte skulle göra.
”Det blir viktigt med en bra start” sa Micke Nylander på AIK:s
hemsida inför matchen. Det hann gå 1.44 så hade Malmö gjort 1-0.
Ett Malmö som fortfarande hade hugg på att ta en plats i den
hockeyallsvenska finalen, ett hopp som levde matchen ut då Karlskrona inte
lyckades hålla mer än en skör poäng mot SSK och som till och med låg under i en
kort stund. (Men den där poängen räckte till final)
AIK behövde också hjälp, av Mora i Haparanda mot Asplöven då AIK
och Asplöven stod på samma poäng men Asplöven hade bättre målskillnad redan
före sista omgången.
En målskillnad som dessutom ökades på i rask takt då hemmalaget
vann med 7-0.
Nu kan jag tycka att AIK var körda redan innan matchen då man hade
satt sig i en sån miserabel sits att man inte hade saken i egna händer och med
en rent ut sagt klappkass målskillnad (slutade på minus 24).
Det var ju inte här de hamnade i kvalet. Det var ju i alla matcher
där man endast gjort ett eller två mål, det var när man ignorerade försäsongsskadan
på Robin Rahm så länge att han - när han till slut fick behandling – även missade
de drygt två inledande månaderna på säsongen.
Inget ont om Hamberg, han stred på tappert men Robin Rahm är
krasst sett en bättre målvakt och med honom i mål hade man fått en helt annan
bättre och stabilare start som hade behövts för att hålla uppe självförtroendet
i en trupp som hade budgetstämpel sett till meriterna.
Nu var det ju fler lag som hade det och meriter är gamla nyheter,
även en såkallad ”billig” trupp kan prestera över förväntan med rätt
förutsättningar. Karlskrona är ju ett lysande exempel på det till exempel,
likaså Vita Hästen och Almtuna för att nämna några andra exempel.
Den knackiga starten, självförtroendet som körde fast i ett dike
redan tidigt på hösten, turbulensen i organisationen (jorå, det påverkar mer än
man tror), skador och en rätt märklig rollfördelning i några fall samt Gradins olyckliga skada där Fröberg i mångt
och mycket lämnades ensam även om Gradin försökte hjälpa till på distans är
bara några förklaringar till att det gick som det gjorde.
Nu väntar ett kval och det
ju verkligen är synd att man möter SSK (och vice versa) då jag tror att just de
mötena kommer ta en jäkla massa kraft. Å andra sidan har AIK (och SSK) lite tur
som får kvala neråt just den här säsongen då fyra lag av sex kommer få en plats
i HA kommande säsong mot normala två.
Det jag skulle vilja se nu är ju att spelare som Christian
Sandberg, Fredrik Hynning och Nils Bäckström verkligen leder laget. Och just ja
Jordan Hendry. Herregud, nu vill man ju se vad det var som tog honom till
Stanley Cupfinal. Fram med det bara, visa vad du kan.
Att en junior som Robin Kovacs leder skytteligan internt är ju kul
men samtidigt ett underbetyg till de mer rutinerade spelarna. Har man inte
lyckats kliva fram förr så är det definitivt läge nu.
För det här blir inget lätt kval även om fyra går vidare. Det är
som i det gamla SHL-kvalet julafton även
här för lagen underifrån. Det BORDE vara större skillnad här mellan lagen än
det var mellan SHL/HA-lagen men det är en kort serie, många nerver och
uppkomlingar som går på vatten av inspiration och för att man varit ett
vinnande lag under serien till skillnad från
SSK och AIK som lyckats hitta alla möjliga och omöjliga vägar att
förlora säsongen igenom.
(Alltid stor prestige, nu även livsviktiga poäng på spel, när AIK o SSK möts. Här från en av de tidigare matcherna i serien, på Hovet. FOTO JESPER ZERMAN)
****
SSK:s sista match då? Ja
vad sa man säga??
Vinst på straffar blev det, 2-1, och därmed första vinsten på tolv
matcher (!). För övrigt första vinsten sedan SSK slog just AIK med 2-1 i
Templet – på övertid – den 14 januari.
Det är ju faktiskt hisnande två månader (!) sedan SSK tog en trea.
Det skedde 27 december, då det blev 4-2 hemma mot Timrå.
På så vis är väl SSK:s självförtroende än mer sargat än AIK:s som
ändå har fem vinster vid full tid och en straffvinst under samma två månader.
I den här sista omgången, mot ett Karlskrona som jagade HA-final
(och tog den med den enda poäng som behövdes) blev det som sagt två mål.
Rickard Palmberg gjorde 1-0 efter 51 sekunder av tredje perioden men hann bara
hålla ledningen i två minuter och fjorton sekunder innan Jimmy Andersson
kvitterade. Sedan sköt Mattias Beck – en av få som hållt hög standard hela
säsongen – hem bonuspinnen med SSK:s tredje straff. Då hade Pär Edblom satt sin
och Andreas Hjelm missat en för Sportklubben.
Det som gäller inför kvalet för AIK (se ovan ) är ju exakt samma
som gäller för SSK. Och någonstans borde
ju både AIK och SSK vara starkare, både taktiskt och när det gäller individuell
skicklighet. Men det gäller att ha skallarna med sig också. Bara hoppas det
sargade självförtroendet hinner läkas lite till kvalet startar den 12 mars.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar