Stanley Cupmästare!

(Jacob Josefson, Marcus Krüger och Daniel Brodin. De tre musketörerna som håller ihop vid sidan av isen än i dag. Här på väg till JVM för tre och ett halvt år sedan. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Kolla in den här bilden! Det är inte så länge sedan den togs, ”bara” tre och ett halvt år sedan.  Men det har hänt en hel del sedan den där dagen i december 2009.

Jacob Josefson, Marcus Krüger och Daniel Brodin trängde ihop sig i ett fullpackat omklädningsrum i Gränby islada. De var på väg till JVM, Krügers första och enda. Det han såg fram emot mest?

– Matcherna. Att få spela stora matcher, det är det alla vill göra, sa han då.

Natten mellan den 25 och 26 juni fick han vara just där alla hockeyspelare vill vara en gång i sitt liv. I en Stanley Cup final, i match sex, jublandes med tunga mäktigaStanley Cupbucklan lyft över huvudet.

Så stort!

Säsongen efter det här fotot, alltså säsongen 2010-2011 hände allt på en och samma gång för Marcus Krüger. Han fick vara en tung kugge i Djurgården, gjorde debut i Tre Kronor, spelade slutspel, debuterade i NHL i Chicago dit han åkte efter att DIF åkt ur slutspelet samt VM-debuterade i maj. Snacka om späckade säsong.

Han kunde ha skippat DIF den säsongen om han ville men bestämde sig för att stanna ett sista år, lånas ut för att här hemma förbereda sig som spelare så att han skulle känna sig stark och säker på alla tänkbara roller han kunde få när han åkte över säsongen efter.

Ett klokt val visade det sig. Marcus Krüger har alltid varit en ”smart” spelare, har ett superbt hockeysense och fick 2010-2011 dessutom spela center, inte vinge som han var mer van vid, i Djurgården.

- Men jag tror att det är bra för mig att spela i mitten, speciellt den här säsongen, för då tror jag att jag kommer att ha nytta  av det. Det är lite mer ansvar när man spelar center. Det är då man får tänka till lite extra slog Marcus Krüger fast då.

Smart tänkt, smart gjort. Den där resa över, våren 2011 fick han för första gången dela rum med Michal Frolik. Sedan dess har de kampererat ihop, inte minst på isen. Någonstans där slog kemin mellan de båda rot. Och som de har spelad den  här säsongen, grymt är bara förnamnet.

Ingen som känner Marcus är dock förvånad, envis är bara förnamnet. Han är trygg i sig själv, vet vad han kan.

 (En lite yngre Marcus... FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Så här sa han inför första ”riktiga” säsongen i Chicago:

-Att ta en plats, det är första målet. Jag ska göra allt jag kan och finns det en ledig plats så ska jag ta den.

Och visst tog han den, spelade 71 grundseriematcher första säsongen. Och har varit en enorm defensiv (och även i övrigt) kugge i lagmaskinen Chicago. Laget som spelar som Krüger vill spela, snabbt men smart.

Så grattis Kryckan! Något ni kanske inte vet är att han hatar att bli fotad, lite symptomatisk för en kille som oftast håller låg profil i media men är riktigt rolig att prata med när man lärt känna honom lite.

Grattis också Niklas Hjalmarsson, Viktor Stålberg och Johnny Oduya, samt Chicagoscouten Mats Hallin, alla i Chicago och alla som fostrat killarna från att de ställde sig på ett par grillor och fram till nu.

(Johnny fotad på Hovet under en sommarträning för några år sedan. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV)

Just Johnny Oduya är en fantastisk vinnare han med.

Jag minns en av de första intervjuerna med honom i DIF. Oduya har alltid gått sin egen väg, är lite egensinnig han med men väldigt snäll och rolig när han slipper bli intervjuad.

Han drog tidigt till USA och spelade juniorhockey, brorsan var känd som en hård spelare och Johnny såg ett tag ut att satsa mer på att vara slagskämpe än spelare då han drog på sig 146 utvisningsminuter på 44 matcher när han flyttat över till juniorligan.

Det blev 122 utvisningsminuter säsongen efter,  när han kom hem till moderklubben Hammarbby igen fick han ihop 162  utvisningsminuter på 38 allsvenska matcher säsongen 2002-2003.

När han tog klivet till DIF säsongen 2003-2004 fick han ihop hela 173 utvisningsminuter på 42 elitseriematcher men Oduya insåg sedan att det här håller inte.  Han började spela istället för att sitta i utvisningsbåset och  som en jämförelse kan man ta 10 utvisningsminuter den här säsongen på 48 NHL-matcher i Chicago.

Nuförtiden spelar han fysiskt, jobbar som en galärslav men tar inga onödiga utvisningar. Han har lärt sig använda sin energi och sin fysik på allra bästa sätt. Så här i efterhand är han nog glad att Devils kickade honom till Atlanta som säsongen 2011-2012 skickade honom till Winnipeg som i sin tur skickade honom vidare till Chicag.

Där används han på rätt sätt, där trivs han och där får han ut max av sitt backspel och det vill inte säga lite. Underbart.

Marcus Krüger har Huddinge som moderklubb, Johnny Oduya har Hammarby som moderklubb. Båda har spelat i DIF även om Marcus var där även som junior, Johnny kom in som senior. Hoppas båda fixar ett tillfälle för fans och kids att kika närmare på bucklan. Det (kikade) närmare gjorde jag på bucklan senast Detroit vann, den är mäktig. Ett minne för livet.