Foto: skärmdump TV4 Play
Om Djurgårdens tifo hade tävlat om en plats i SHL så hade
platsen redan varit klar. Linus Klasen som lokförare, ”full fart framåt” på
handbromsen, retfulla blinkningar till ärkerivalen AIK, linje Djurgården osv
framför ett arktifo som färgade hela Hovet i Hovets färger var magnifikt.
Djurgårdens spel? Not so much.
Wiktor Nilsson var så taggad, ja hela stämningen var
uppskruvad till max och Djurgårdsforwarden verkar ha ryckts med, då han inledde
matchen med en maximalt misstajmad tackling och matchstraff på Brynäsbacken Simon
Bertilsson efter 12 sekunder.
Bertilsson reste sig, åkte – till synes groggy och med
förvånad blick – av isen och kom sedan tillbaka i spel. Hoppas innerligt att
det inte ger sig till känna några hjärnskakningssymptom i efterhand för det där
såg inte bra ut.
Men hur som helst. Fem minuters pp för Brynäs kändes som en
direkt dödsstöt på den här matchen. Och när Kevin Karlsson dessutom bjuckade
gästerna på spel i fem mot tre under den här hemman då han lyckades skjuta
puckout var känslan att matchen var över.
Det var den inte – då. DIF reste sig, hade ett par snabba
spelvändningar i boxplay samtidigt som Brynäs verkade ha fastnat någonstans i
höjd med Tierp på vägen ner.
Att DIF överlevde de fem minuterna kändes som ett fint omen. Hemmalaget
såg stärkta ut, matade på med både fysiskt spel och vassa chanser.
Sedan kom andra perioden. Brynäs gjorde fyra mål och det var
den matchen. Slutsiffrorna skrevs 6-3 efter ett par reduceringar i slutperioden
men mittenakten… Fyra Brynäsmål på mindre än tretton minuter.
Gävlelaget var nu framme på Hovet även mentalt. Fyra av
Brynäs mål gjordes dessutom av förstagångsskyttar i slutspelet. Bara en sådan
sak som att Jordie Benn, knappast känd för sin puckbehandling och sitt målsinne,
gjorde 2-1 halvvägs in i perioden, säger det mesta.
Djurgården hade ett par chanser att haka på, Marcus Krügers
skott utanför har väl uppmärksammats mest men Brynäs visade - med för Djurgården
icke önskvärd tydlighet - att seriesegrarna har en bredare trupp med mer spets.
Det spelas med en pondus och en bestämdhet som Djurgården aldrig varit ens i
närheten av under det här slutspelet där Brynäs för övrigt förlorat en (1)
match.
Det gör ju fysiskt ont att se och höra världsklass support
från läktarna samtidigt som spelet på isen… ja faller det inte ihop så räcker
det inte till i den här finalen.
Jag gillar verkligen Michael Holmqvist och Patrik Andersson,
de har gjort ett kanonjobb med Djurgården under hela säsongen men det känns som
att Brynäs tränartrojka med Ove Molin, Masken Carlsson och Niklas Gällstedt har
mer verktyg att ta till när spelet och truppen tar en annan väg än man hade
tänkt sig på förhand.
När Brynäs gör en pissig första period så finns där en
lösning, en väg tillbaka till den bestämda vägen.
När Djurgården ballar ur… så lyckas hälften av gänget hålla
sig till det man har bestämt. Resten verkar svåra att hålla kvar på banan så
att säga.
Att en så erfaren trio som Molin, ”Masken” och Gällstedt har
ett övertag – om inte annat erfarenhetsmässigt och därmed mentalt – i coachningen
är inga konstigheter. Det vore märkligt om de inte hade det övertaget. Och det
övertaget har Brynäs dragit nytta av under säsongen och inte minst väldigt
mycket under slutspelet.
Brynäs leder nu med 3-0 i matcher. Och ja vi vet alla vad det
innebär. DIF behöver ett mirakel.
Jag hoppas att Djurgårdsfansen orkar komma tillbaka med samma
kraft på tisdag. Jag önskar att spelarna då kommer leva upp till supportrarnas
intensitet och enorma kärlek.
Oavsett om Brynäs tar klivet upp då eller inte så finns där
en sköld på bröstet. Michael Holmqvist pratade efter söndagens match mycket om
stolthet och spela för emblemet. Kan låta som floskler men det kommer en säsong
efter denna också.
Och den stoltheten som supportrarna känner är ett av de
tyngsta och viktigaste kapital som Djurgården har. Vårda det väl, hur det än
går, tror jag är av största vikt för att kunna utmana framåt.
Foto: skärmdump TV4 Play
Citatet:
”Man blir rörd, det är få förunnat” sade Linus Klasen, med en
hörbart klump i halsen, apropå tifot och där han själv hade huvudrollen. Ett
fint betyg till supportrarna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar