Patrick Cehlin: "Det är bra att ha fått känna på både himmel och helvete"

(Patrick men här är han fotad för jääääättelänge sedan. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE/ARKIV

Nyckelspelare i början av säsongen, bänkad halvvägs in och så tillbaka bland de hyllade på slutet. Patrick Cehlin fick se alla sidor av spektrat under första säsongen i Nordamerika.

– Det är bra att ha fått känna på både himmel och helvete, konstaterar 21-åringen.

En snabb titt på statistiken säger inte så mycket. Där står nio mål och 23 assist, totalt 32 poäng på 70 matcher och en åttonde plats i den interna poängligan. Låter ju helt okej för att vara första året med spel på liten rink, utanför Europa.

Men säsongen var lite för mycket upp och ner för att Patrick Cehlin själv ska vara helt nöjd.

– Jag kunde ha gjort ännu mer poäng men när jag åkte dit sa jag till mig själv att jag är beredd på allt, hur det än går upp och ner. Man måste ta första året för vad det är, få reda på hur allt går till. Det tar ett tag att komma in i grejerna så överlag är jag nöjd med säsongen men jag har fått känna på både hur det är att vara djupt nere på botten och att spela på topp.

Bottenkänningen kom halvvägs in i säsongen. Cehlin gjorde fem poäng (4+1) på sju matcher i oktober, sju poäng (1+6) på tio matcher i november men bara två poäng (1+1) i december. I januari stannade han på sex assist och det var inte nog tyckte lagledningen.

– Jag hade en tuff period efter runt 30 matcher. Jag spelade fortfarande bra men jag producerande inte och min roll där borta är att producera. Så det blev mindre och mindre med istid, samtidigt gick lag dåligt och de började ta in folk för att räta upp det. Då blev det stor konkurrens om platserna, ännu mindre istid och inte alls den rollen jag hade innan. Jag fick känna på hur det var att vara riktigt nere i skiten, konstaterar Patrick Cehlin.

Milwaukeetränarna tyckte att han ville för mycket, hamnade ur position och inte spelade med samma energi som i de första 30 matcherna. Patrick själv är osäker på varför det blev som det blev men konstaterar också att

– Jag fick vända på steken och avsluta säsongen bra sista 20 matcherna. Det känns bra!

Vändningen kom efter en tripp till Cincinnati, då han i slutet av februari blev nerskickad till Milwaukees farmarlag Cincinnati Cyclones.

– Det kom ner en kille från Nashville som var på conditioning, behövde speltid och tog min plats. Mig skickade de ner (till Cincinnati) för att de ville att jag skulle spela mycket och försöka få the monkey of my back, så det skulle släppa lite.

Det blev flyg till en flygplats en timmes resa från Cincinnati och så bil på det. Tankarna snurrade i skallen.

– Då var det inte så jättekul men jag sa till mig själv att jag inte skulle ge upp för då blir det svårt att komma tillbaka där borta (i Milwaukee). Så det var tufft, men jag spelade bara en match, fick göra ett mål, sedan blev en kille från vårt lag skadad och då var det upp dit igen. Så jag var bara tre, fyra dagar i Cincinnati men det är absolut inte där man vill vara.

Hur mådde du på resan dit?

– Ja du… det var ingen höjdare, helt klart. Jag var inte där jag vill vara och det blir extra tufft när jag vet att jag kan spela bra hockey. Det var tufft att prestera just då och resan ner gjorde det ännu värre. Så det är klart att man blir ledsen och frustrerad. Samtidigt försökte jag ta det på bästa sätt, försökte att inte deppa ihop för då finns risken att man fastnar där nere (i ECHL) och det vill man ju absolut inte göra.

Väl tillbaka i Milwaukee väntade en plats ute på kanten på bänken.

– Jag spelade bara tio minuter per match, inget boxplay eller power play. Tanken var att jag skulle lira mer men så kom det ner någon däruppifrån (Nashville) och då fick jag flytta på mig, så var det en två, tre gånger men i slutet av säsongen fick jag chansen (i Milwaukee) igen. Jag tog chansen och fick avslutad med den rollen jag vill ha och ska spela, så det kändes bra.

Beskriv den rollen?

– De vill att jag ska vara en energisk spelare som använder fart och teknik och tar pucken till målet hela tiden. De vill att jag ska leda laget med min energi och tycker att folk hakar på det så jag måste lita och köra hårt, ta pucken till målet och vara en av de offensiva spelarna. Och det är ju så jag vill spela också, så stundtals kändes det bra och då var det hur kul som helst. Så det har varit bra att få känna på både himmel och helvete.

Hur var det att komma upp igen, kunde du slappna av och känna att nu får jag vara här?

– Nej det går ju inte. Det var ju ingen härligt period precis men jag klarade av det också och spelade bättre sedan. Och nöjd blir man väl ändå inte men även när det gick bra så kunde jag inte känna mig bekväm Det andra (ECHL) fanns i bakhuvudet men man kan vända det till något positivt också. Det påminde mig om att köra hårdare och vara ännu mer noggrann.

Alla som träffat Patrick Cehlin vet hur envis han kan vara och hur han alltid försöker vända ett tufft läge till något positivt. Så det är inte särskilt förvånande att han lyckades även denna gång. Men visst behövdes det stöttning. Den fick han från mamma – genom många och långa telefonsamtal plus från alla vännerna, inte minst järngänget från yngre dagar - Marcus Krüger, Jacob Josefson, Daniel Brodin med flera som är utspridda över världen.

– Vi följer varandra och håller kontakten, hörs nästan en gång varje dag och kör gruppchattar på whatsapp, berättar Patrick Cehlin.

I Milwaukee fanns dessutom Daniel Bång, Magnus Hellberg och Mattias Ekholm. När jag pratade med Daniel Bång häromdagen hävdade han – med ett stort skratt och en jätteglimt i ögat – att Cehlin och Hellberg var som små barn i köket och att han till och med lärt dem de koka pasta.

Cehlin kontrar – även han med ett skratt och en jätteglimt i ögat att:

– Det där är ju bara ljug! Jag lagade mest mat av alla!. Det är Bång som inte kan någonting i köket. Det var hans flickvän som gjorde allt, ha, ha, ha. Nä men skämt åsido, det funkade bra vid sidan om. Jag vet inte om jag kunde ha haft bättre killar med mig där borta!

Säsongen avslutades som sagt, som Patrick Cehlin själv ville. Poängen började trilla in igen, istiden ökade och positionen i laget förbättrades. Kollar vi siffror så blev det fem poäng (2+3) i mars och sju poäng (1+6) i april i avslutningen av grundserien samt ett mål i de fyra Calder Cup matcher som Milwaukee spelade. Men framför allt så kändes fötterna snabba och placeringen satt där den skulle.

Vad krävs för att du ska ta nästa steg, d.v.s. upp till NHL?

– Jag måste prestera. Så är det bara. Jag måste spela bra, kanske ha lite tur med skador och vips så är man där uppe. Det är inget man vet eller kan gå och fundera på, utan man får ta det dag för dag och bli en bättre hockeyspelare varje dag.

Grunden för nästa säsong lägger han här hemma tillsammans med personlige tränaren Andreas Öhgren som även tränar Rickard Rakell, Gabriel Landeskog, Jacob Josefson, Daniel Fernholm, Johnny Oduya med flera. Det är 1-2 pass per dag som gäller och Milwaukee och Nashville vill se mer av Cehlin. Bokstavligt talat:

– De vill att jag ska gå upp lite i vikt, få lite mer muskler men samtidigt behålla min kvickhet på isen.

Vad tänker du om framtiden då?

– Jag har kontrakt med Nashville i två år till och är inställd på att spela väldigt mycket i AHL och försöka utvecklas där så mycket som möjligt. Sedan är förhoppningen att redan närmsta året få spela i NHL. Det är klart att man vill uppåt så snart som möjligt men alla kan inte gå rätt in. Det är en lång väg (till NHL) och om man ska lyckas måste man vara beredd att ge det en ärlig chans och det är jag, säger Patrick Cehlin och fortsätter:

– Det gäller bara att spela så bra som möjligt. Händer det så händer det. Går man runt och tänker på det där så blir man knäpp. Det enda du kan påverkar är att spela så bra som möjligt. Du kan inte göra mer än att prestera och hoppas att du får chansen. Sedan lever man ju på hoppet – inte så att man tänker att det är tråkigt att vara här (i AHL) utan första året har varit kanonskoj, jag ser fram emot att komma tillbaka.

Den förre Djurgårdsforwarden följer så klart hur det går för kompisarna som spelar i andra klubbar. Förra året var Jacob Josefson i Stanley Cup final med New Jersey Devils, i år är Marcus Krüger där.

– Det är bara jättekul. Jag hoppas det går vägen nu!

Hur tippar du finalen?

– Jag tror att Chicago vinner med 4-2 i matcher. Båda lagen är otroligt bra men jag tror att Chicago har lite bättre spets och en bra lagsammanhållning som jag tror kan avgöra. Men sedan är det ju tillfälligheter. Man vet aldrig.