(Slutspelat för DIF efter 2-6 borta mot Skellefteå i semifinal sex. Bilden här är från femte semifinalen och det gungande sjungande publikhavet på Globen. FOTO JOHAN SAHLÉN)
Det stod 19-11 till DIF i skott efter första perioden. Men
0-0 på måltavlan. Man kan inte, som Djurgården gjorde, ge Skellefteå den
chansen de nu fick - att trots spelmässigt underläge - gasa om i andra perioden.
För så blev det. Det var plattan i mattan och 1-0 efter 5.58
av andra perioden. Tvåan kom kort därpå och efter tre mål på fyra minuter och åtta
sekunder stod det 4-0 till hemmalaget.
Då hade tungt rutinerade Oscar Möller gjort två mål (2-0 o
3-0) och tagit skottet som gav Jimmie
Ericsson möjligheten att lyfta in returen vid 1-0. Lägg därtill att unge Tim
Söderlund bjöd på ett vackert artisteri och satte fyran ur en minst sagt avig
vinkel, omgiven av fyra Djurgårdsspelare.
Det är bara konstatera att Skellefteå var det starkare
laget.
Djurgården hade behövt vinna första matchen, hemma på Hovet,
för att behålla det mentala övertaget.
Djurgården hade behövt Andreas Engqvist och det hade inte
skadat att ha Rene Bourke på isen.
Man vet ju aldrig nu vad som kunde ha hänt då men även om
Djurgårdens virvlande energiska juniorkedja med brorsorna Jonathan och Marcus Davidsson
tillsammans med tvillingsjälen Axel Jonsson-Fjällby åkt brallorna av
motståndarna hela säsongen ända in i kaklet så räckte det inte.
Visst, det blev två reduceringar till och i jakten på mer plockades
Adam Reideborn ur målet två gånger om vilket resulterade i två mål i tom kasse.
Slut på säsongen för DIF. Skellefteå mot Växjö i final. Adam
Reideborn som stod för en sanslös revansch under grundserien kunde inte leva
upp till sin egen fina grundserie under slutspelet. Har gjort många fina
räddningar även där men Joni Ortio vann den duellen med eftertryck.
Men, även om det känns tungt för Djurgården och DIF-fansen
så finns det massor att glädjas åt.
Djurgården hittade ett spel igen. Spelare
fostrade i DIF klev fram. Djurgården visade att det går att följa en egen
linje, att ha tålamod även om det går trögt år ett. Djurgården har hittat tillbaka till en gemenskap med sina fans och sponsorer som i sig ger en framtidstro som inte känts så här urstark sedan 2010 när DIF och HV71 bjöd på en finalserie som blev en klassiker.
Och Djurgårdens fans visade hur det ska låta på hockey. Man
har sjungit i med men desto högre och tyngre i motgång. Man har varit den där
extraspelare som alla snackar om men som i ärlighetens namn inte alltid är så
stark och inspirerande som man hoppas.
När övriga klubbar kämpar för att uppfylla SHL:s krav om att
fylla hallar med femtusen åskådare har Djurgården snittat 7 169 åskådare i
snitt under grundserien, totalt 186 402 åskådare. Endast Färjestad och
Frölunda kan stoltsera med högre siffror, 7 233 respektive 9 667 åskådare
i snitt under grundserien.
Djurgården har haft totalt 54 165 åskådare under
slutspelet. Det kan jämföras med Skellefteås 32 813 åskådare… räknar man
ut ett snitt är DIF trea med 9 028 åskådare i snitt bakom Malmö med 9 234
och Frölunda 10 715.
Allt detta innebär kulor in, men viktigast av allt, en
fantastisk grund att bygga vidare på, inte minst
när man ska jaga nya spelare, nya framgångar och ny gemenskap. Gamla meriter är inget för hockeybranschen.
Och jaga nya spelare, det kommer man få göra nu, då det är flera bra spelare som kommer
att lämna. Men det är en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar