Marie möter - Jacob Josefson del två

Här har ni del två av intervjun med Jacob.


(Foto: Daniel Pettersson/jarnkaminerna.se)

Att flytta till USA kräver en del praktiska saker. Som att packa. Men man behöver inte ta rubbet på en gång konstaterar Jacob Josefson med ett skratt när jag frågar hur han får med sig alla kläder och grejer som behövs för de närmaste sju – åtta månaderna.

– Äh jag la väl ner alla jeans jag har och alla t-shirts som jag använder, de tjocktröjor som jag har och några shorts. Det är väl det. Om det blir vinter över en dag så får jag köpa en jacka där. Men det är väldigt varmt där borta så någon i familjen hinner nog komma över med mer kläder innan dess, ha, ha.

Var ska du bo?

– I början där så blir det väl hotell som för alla andra. Devils har något hotell som de samarbetar och där de styr

upp det och som de flesta brukar bo på.

Men alltså… du är 19 år!!! Det är tufft att flytta hemifrån i största allmänhet och att dra till USA när man är 19 måste ju var lite speciellt?! Blir det inte lite ovant vid sidan av isen? Undrar bloggen som en orolig hönsmamma.

Men Jacob gör som vanligt. Han tar det lugnt och är inte så brydd om det heller.

– Fast det som är skönt är att jag har ett par riktigt bra kompisar, (Mattias) Tedenby och Alex (Urbom) med mig. Alex var riktigt duktig på campen, jag skulle inte bli förvånad om han tar en plats! Men de två är lite i samma sits som jag så man får väl hjälpa varandra och så där.

Känns det inte lite nervöst?

– Nej, he, he. Just nu känns det inte så pirrigt. Man får ju uppleva sin dröm! Så det där (att flytta hemifrån) är det minsta problemet. Det är klart att det är en viktig bit men sånt löser sig alltid och annars så finns det alltid någon, agenten eller någon som hjälper till.

(Foto: Daniel Petterson/jarnkaminerna.se)

Vem av er tre är bäst på att laga mat?

– Ha, ha, ha ingen! Men jag fick en del kokböcker, från mamma och lite från släktingarna i studentpresent så det löser sig, he, he.

De andra två då? Är de bra på att laga käk?

– Det är jag tveksam till, he, he så det är något jag får lära mig nu, det är perfekt!

Att flytta till andra sidan pölen år 2010 har sina fördelar med hur det var för bara en fem sex år sedan.

Nu förtiden finns det ju både facebook och skype och allt möjligt som hjälper en att hålla kontakten med alla här hemma.

Men visst kommer han att sakna en hel del personer där borta. Som mamma och pappa. Och brorsorna med flera.

– Det är klart att man kommer sakna dem men det blir en ny erfarenhet att klara sig själv. Och man ska ju inte åka så långt bort ändå. Det tar väl bara en sju-åtta timmar att flyga. Det är inte värre än att åka bil till västkusten.

Marcus Krüger då? Ni är ju som värsta brorsorna?

– Ha, ha, ha. Tycker du? Nääää jag vet inte… ha, ha, ha. Jomen det är klart att man kommer att sakna Krüger och alla andra grabbar. Man har ju träffat dem varje dag sedan man var 14 men bra kompisar har man alltid kvar och vi kommer att hålla kontakten och snacka mycket. Det är tur att det finns datorer och så.

Fast jag har ju hört massa gånger att spelare håller ihop när de är i samma lag men sedan glider ifrån varandra när de splittras till olika lag?

– Hm, men nä så kommer det inte att vara. Vi (Josefson och Krüger) är ju jättebra polare men så är det med (Daniel) Brodin och (Patrick) Cehlin också. Det är klart att de inte kommer att försvinna. De kommer att finnas kvar.

(Poserar - med viss tvekan - inför en av Citys fotografer för två år sedan under första säsongen i DIF. Foto:www.hockeymedmariehallman.se/arkivbild)

Jacob Josefson är som sagt bara 19 år. För två år sedan gjorde jag min första intervju med honom, då för City. Den hösten var målet att överhuvudtaget få spela lite grann i Djurgården. Nu är han på väg till Devils för att slåss om en plats.

Fattar du själv hur fort det har gått???

– Jo det är klart att man har fattat det. Det är inte så jätteofta som man ser bakåt så där även om man gör det då och då. Fast jag tänker mest framåt och inte så mycket på det som har varit.

Vad var det som gjorde att det gick så fort tror du? Från juniorlaget till NHL på två år, ordinarie i Djurgården redan första elitseriesäsongen och en viktig kugge den andra?

– Nä men det är väl just det att man fick komma upp i Djurgården och spela där. Det är dem (Djurgården) som man har allt att tacka för. Jag har varit där sedan jag var elva år. Det känns som att de alltid har trott på mig. Sedan är det klart att när man får spela då får man självförtroende och spelar bättre, säger Josefson och fortsätter:

– Det har verkligen gått fort de här två senaste åren. Ibland känns det som att det har gått två månader fast det är två år. De här två säsongerna har gått hur fort som helst. Men vad är det man brukar säga? Att tiden går fort när man har roligt, he, he.

När insåg du att du hade en realistisk chans att ta en plats i NHL?

– Det var väl först när de hörde av sig och visade intresse (i våras). Innan dess hade jag väl mer tänkt att jag skulle fortsätta i Djurgården. NHL var inget jag hade tänkt på så.

Dum fråga kanske, men när du var på campen. Kunde du känna då att du fixar den nivån? Kan man känna sånt?

– Jo det kan man känna, när man spelar mot ett bättre motstånd, när man tar sig upp en nivå, så kan man känna om det kommer att gå eller inte.

Har du känt så under alla steg i karriären?

– Ja men man har ju utvecklats både personligen och lagmässigt, på det sätt som jag ville. Visst har det varit en del svackor då och då men det händer alla och det är en styrka att man lyckas krångla sig ur dem.

(Jacob och grabbarna. Foto:Daniel Pettersson/Jarnkaminerna.se)

Josefson är en av de allra snällaste människor jag har träffat. Och definitivt en av dem lugnaste i både med och motgång. Det är någonstans där, i motgången, som man ser vilken karaktär människor har.

En del spelare flyr undan jobbiga lägen. Jacob Josefson gör det aldrig. Han tar ett djupt andetag, biter ihop och står upp och tar alla frågor och all kritik med samma lugn som han tar allt beröm när det går bra.

Skulle man hitta en synonym till ordet lugn så är nog Jacob Josefson rätt val.

Var han fått lugnet ifrån? Det vet han inte själv, det är nog medfött. Eller så är det något han har fått med sig hemifrån:

– Kanske fast det är mest från mamma i så fall, ha, ha. Nämen jag har alltid varit en lugn person. Har alltid varit så och har aldrig varit den som velat stå i centrum utanför isen. Så jag är väl en lugn människa. Sedan är det klart att det kan brinna till ibland men… jag vet inte. Jag brukar inte stressa upp mig över saker. Det är väl mycket så att har man tålamod så löser sig det mesta. Sedan var lugnet kommer ifrån det vet jag inte egentligen, men ibland så är man bara sån.