Tack för allt Ölvestad! Nu väntar ett generationsskifte av modell större...

(Jimmie Ölvestad har gått i pension. Vem kliver fram och tar hans roll nu? FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Fredrik Bremberg, Kristofer Ottosson,  Christian Eklund och så nu i helgen Jimmie Ölvestad. Vilket generationsskifte Djurgården står inför!

Jimmie – eller Jimpa, Ölve som lagkamraterna kallade honom – stod för mig för ryggrad, enorm kämpavilja, någon som vågade ta ton men inte skrek i onödan utan röt i när det behövdes. En som stod upp och tog media när de flesta andra vek ner sig (Ottosson och Eklund undantaget).

Jimmie Ölvestad har alltid visat vägen, både genom sitt spel och genom sitt självklara sätt att vara en ledare i laget Jag kommer sakna alla de här fyra spelarna. Att företräda laget när det går bra är inga problem men vem kommer stå upp och med rak rygg ta kritiken, snacka för laget, stå upp för skölden de gånger det går emot?

Samtidigt var det på ett sätt väntat att alla fyra skulle sluta, det kändes som att förra säsongen blev en liten extrasäsong för samtliga, med förhoppningen om att de skulle ta DIF tillbaka till elitserien.

Men generationsskiftet satte ju igång redan innan den här kvartetten lämnade.  Det är ju bara något/ett par år sedan spelare som  Marcus Ragnarsson,  Nils Ekman, och Nichlas Falk slutade plus att spelare som Marcus Nilson, Daniel Tjärnqvist, Andreas Holmqvist bytte klubb.

För att nämna några. Det är ett rejält tapp spelare, lite som när man sågar ner det där jättestora starka trädet utanför fönstret som alltid stått där och jäklar vilket tomrum det blir. Man har liksom tagit för givet att det alltid ska finnas där trots att man vet att det mest trolig inte blir så.

Att DIF åkte ur Elitserien har såklart skyndat på generationsskiftet och det kommer kännas minst sagt märkligt att inte se varken ”Otto”, ”Linkan”, ”Fimpen” och ”Jimpa” på Hovet i höst. Det är inte bara fyra bra spelare som slutar, det är fyra ledartyper som lämnar ett tomrum efter sig.

Frågan är vem som ska fylla det. Tomrummen efter Ragnarsson och Falk har tagit tid att fylla och det känns inte stabilt än. De spelare som har klivit fram har varit så bra att de dragit vidare till NHL vilket har gjort att tomrummet återuppstått. Å andra sidan är Djurgården nu inne i ett sånt läge att jag tror det löser sig naturligt.

Så länge några ledare fanns kvar har det varit lätt att hålla sig lite i bakgrunden. Respekten gör ju också att man inte klampar in och tar för sig bara. Oftast inte i alla fall. Det här är inte det första generationsskiftet i klubben heller även om det kanske känns lite (över?)mäktigt med så många som slutar på en och samma gång.

Nu finns två tunga kuggar kvar, Micke Holmqvist och Timmy Pettersson.

Timmy tycker jag växte – inte på isen som  jag hade hoppats – men väl vid sidan av till en som mer och mer tar Ragnarssons roll som pådrivare och sanningssägare i omklädningsrummet. På isen får han gärna ta ett än större ansvar och det ska bli kul att se vad Linus Arnesson och Nils Andersson kan göra kommande säsong. 

Nils Andersson är ju ingen Ragnarsson sett till spelstilen och det är väl inte Linus Arnesson heller men där 

Nils kommer bidra med speed och offensivt spel känns Linus Arnesson stabil trots att han bara är 18. Tyvärr lär han väl försvinna till NHL inom ett par år han med.  Och Timmy är 36 år så vem ska ta rollen som den som bildar en mer långvarig stadig backstomme?

David Lidström är den som har den bästa åldern inne för det men om han räcker till? Vi får se. Det fanns en del ups men också en del downs i vintras för hans del.

Micke Holmqvist kommer betyda mycket för DIF i vintras. Han har växt upp med de kulturvärden som finns i klubben, han vet hur en Djurgårdsspelare ”ska vara” och han är tydlig med att visa och föra de värdena vidare även om han inte är någon som ställer sig upp och håller brandtal i omklädningsrummet.

Vilka är beredda att stå vid hans sida och visa vad som gäller för de juniorer som kommer plockas upp och de nordamerikaner som värvas in?

Mikael Ahlén är en kandidat till Fimpenrollen, Henrik Eriksson en kandidat till Ölvestadrollen. Båda har fostrats i klubben, Ahlén är osjälvisk och tar gärna stryk för laget som Christian Eklund bruknade göra. Henrik Eriksson är inte lika bra på att ta snacket som Jimmie Ölvestad, men på isen visar han vägen på samma sätt, när han spelar som han ska.

I vintras tyckte jag nästan att han höll tillbaka sig själv, var snäppet för överambitiös emellanåt. Om han lyckas hitta tillbaka till spelet han hade i Mora, eller för all del i DIF innan han lämnade klubben senast och spelar med den intensitet som är hans kännetecken så finns två fina arvtagare där.

Markus Ljungh har potentialen att – om han stannar och blir en trotjänare – till slut kunna bli en Ottossontyp. En som inte heller är världens snackepåse eller mest högljudda utan en klok center som gör ett hästjobb i det tysta. Han fick tyvärr inte heller ut allt han kan senaste säsongen.

Varför vet jag inte. Kanske ville han inte ta för sig som nykomling, kanske behöver han få upp självförtroendet. Talangen och spelsinnet finns där. Så jag säger väl som Nils Andersson att kommer Markus Ljungh upp i det spel han hade under sin senaste (sista?) säsong i Västerås så kommer han betyda mycket för det här laget.

Ingen kommer någonsin bli en ny Linkan, men Marcus Sörensen har i alla fall handleder som få. Han har en i övrigt en helt annan stil än Fredrik Bremberg - spelar med en intensitet i paritet med Jimmie Ölvestad - men båda hittar luckor, lägger fina pass och tar emot med en precision som man ser allt för sällan numera.

Så forwardssidan ser med andra ord klart mer lovande ut än backsidan om man vill se ett längre perspektiv på det. Å andar sidan är ju det inget problem som är speciellt för DIF, bra backar är hårdvaluta. Att få de som är bra att stanna känns som en utmaning för de flesta klubbarna.

På målvaktssidan är det däremot inget generationsskifte. Där har DIF bytt friskt de senaste 10-15 åren, det har varit nya stjärnskott än hit och än dit, tyvärr får man väl säga. Eller inte tyvärr att det kommit nya men synd att ingen har växt (fått växa??) sig till en stomspelare på den viktigaste posten.

Adam Reideborn var stabil senaste i de matcher han fick förra säsongen, Johan Mattson blir spännande att se på svensk is igen efter några år med Nordamerikansk juniorhockey men båda är 21. Frågan är hur länge de blir kvar.

***

Spelare under kontrakt den 1 maj:

Målvakt: Adam Reideborn, Johan Mattsson, Tobias Sandberg

Backar: David Lidström, Timmy Pettersson, Nils Andersson, Alexander Falk, Sam Lofquist. Linus Arnesson, Philip Holm.

Forwards: Henrik Eriksson, Mattias Guter, Markus Ljungh, Marcus Sörensen, Dustin Johner, Michael Holmqvist, Måns Krüger, Nicklas Heinerö, Matthias Sundberg, Mikael Ahlén, Steve Saviano

VAD HÄNDE NÄR SILLY SEASON DIF:

14 mars: Fredrik Bremberg, lägger skridskorna på hyllan.

18 mars: Kristofer Ottosson meddelar DIF att han lägger skridskorna på hyllan (avslöjas i bloggen två veckor senare).

19 mars: Sam Lofquist, back från Oskarshamn skriver på för DIF.

20 mars:  Pontus Åberg utnyttjar sin elitserieklausul och skriver tvåårskontrakt med Färjestad.

29 mars: DIF gör officiellt att Tim Eriksson inte blir kvar i klubben.

4 april: Erik Gustafsson och Alexander Wennberg utnyttjar både sin ES-out och blir officiellt klara för Frölunda

8 april: DIF gör officiellt att man går skilda vägar med backen Kim Lennhammer som hamnar i Sundsvall hockey.

10 april: DIF gör officiellt att Linus Arnesson förlängt sitt kontrakt ett år till.

11 april: Dustin Johners kontraktsförlängningen blir officiell.

12 april: Philip Holm förlänger, officiellt, sitt kontrakt med DIF.

24 april: Michael Holmqvist förlänger en säsong till.

24 april: DIF går ut med att man värvat en hel kedja, Måns Krüger, Nicklas Heinerö, Matthias Sundberg från division ett laget Huddinge.

1 maj: Henrik Erikssons outklausul tickar klart utan att lösas ut och Eriksson blir kvar i DIF även kommande säsong.

7 maj: DIF går ut med att man skrivit tvåårskontrakt med Troja-Ljungbys lagkapten Mikael Ahlén som spelat juniorhockey i klubben tidigare.