"Jag känner väl en jäkla revanschlust egentligen"

(Deilert har gjort en lång resa på många sätt. FOTO VIASAT HOCKEY/ARKIV)

För två år sedan avslutade Alexander Deilert säsongen med 25 matcher i SC Riessersee.  Säsongen i Leksand, via Borlänge och med slut i tyska andraligan hade blivit allt annat än vad han hade tänkt sig. Sånt kan vara bra, ändå. Ibland.

– Jag tog den långa vägen. Jag hoppas det har varit lärorikt och bra för mig, säger Deilert.

Men vi backar lite. Hockeyresan började i Hammarby tillsammans med spelare som Marcus Krüger, Gabriel Landeskog, Johnny Oduya med flera under bland andra teknikgurun Tomas Storm som tränare.

När grunden var lagt hamnade Alexander Deilert 2005 i Djurgården, laget i hjärtat där han även fick prova på spel i SHL. Men en fast plats var svår att ta och det blev en hel del utlåningar för Deilert som inte gjorde så mycket väsen av sig utåt på den tiden.

– Nej verkligen inte - jag var ju inte tillräckligt bra. Sedan tränade jag med laget, körde sommarfysen, spelade hälften av säsongerna sedan var jag utlånad så det var ett jäkla hattande. Men det var det fina år i Djurgården också, jag fick bra träning även om jag gärna hade spelat mer, men det var en konkurrens situation varje år så…

Lösningen för att få mer istid stavades utlåning. Resan gick till Almtuna, Frisk Asker i Norge, Mora, Sundsvall och Örebro. 

– Det gick bra emellanåt (i DIF), sedan gick det mindre bra, då blev det bänken och när det vart det så ville både jag och Djurgården – för min egen utveckling – titta på var jag kunde spela mer och då blir man utlånad. Då blev det så, konstaterar Deilert.

Och fortsätter:

– När man tittar tillbaka på det så… visst hade man velat att det hade sett annorlunda ut men nu har jag gjort den här resan med många olika klubbar och ett hattande fram och tillbaka. Men de två senaste säsongerna har jag känt att jag har en fast plats, där jag spelar hela tiden och har utvecklats hela tiden. Det var inte optimalt att hålla på och åka fram och tillbaka men så är det bara. Jag har fått gått den långa vägen, så enkelt är det.

Vilken är skillnaden på dig nu och när du senast var i Djurgården?

– Största skillnaden är väl att jag har utvecklats på de flesta plan, inte minst på isen. Jag har spelat mer, fått bättre självförtroende och har tagit för mig i mitt spel, i det jag tycker att jag är bäst på - det offensiva spelet och spelet i power play.  Det har aldrig varit givet att jag ska spela power play men någonstans där inne har jag känt att jag har kapacitet och nu har jag spelat mycket power play de två senaste säsongerna och även blivit bättre i det övriga spelet, mer delaktiga i allt. Jag vill vara med i fler situationer.

Det har du verkligen fått vara i Asplöven och BIK Karlskoga?

– Ja jag har spelat till mig den istiden för man får inget gratis här i hockeylivet eller någonstans här i livet. Man får kämpa till sig varje minut och varje istid som man ska ha. Just det att inte ta något för givet har jag lärt mig. Att vara ödmjuk och lyssna på tränarna och ta åt sig. Sedan har jag blivit äldre under de här åren så det är väl rätt givet att man mognar.

Fanns det något bra med att ”hatta runt” på utlåningar och bland nya klubbar?

– Kanske att man inte tar något för givet. Jag har kanske inte varit på de flashigaste ställena, de största och bästa klubbarna men jag har i alla fall försökt vara ödmjuk och gilla läget hela tiden. Efter ett tag får man utdelning och det tycker jag att jag fick förra året i Karlskoga. Där kände jag att jag var del i ett lag där alla drog åt samma håll – alla ville bli bättre och det kan vara roligt också.

Vad är det värsta?

– Det här att spela ett par matcher i en klubb. Som i Mora, där hade jag suttit på bänken ett tag och fick frågan om jag ville spela två matcher i Sundsvall. Och det är svårt att säga nej till att spela. Jag ville ju spela – det är ju därför man håller på. Jag har ju inte börjat med hockey för att sitta på läktaren och titta på utan jag ville spela. Men det blir samtidigt ett flängande fram och tillbaka. Det tär lite på självförtroendet, det gör det, att veta att man inte är tillräckligt bra för tillfället och måste jobba på saker.

Hur orkade du då?

– Jag har hela tiden haft huvudet högt och lyssnat på vad folk runtikring mig har sagt. Jag har tänkt att jag vill spela hockey och då behöver jag röra på mig för att få istid. Det är inte så mycket konstigare än så. Men så här i efterhand, visst hade jag velat spela mer matcher i Djurgården det hade jag, säger Alexander Deilert.

Men så var det ju den här säsongen som började i Leksand, gick via Borlänge och slutade i tyska andraligan. Den där säsongen som var ”jättespeciell” för att citerat Alexander själv. Han hade gått från Djurgården till Leksand, skulle göra sitt första riktiga år i HockeyAllsvenskan och hade ” jättestora förväntningar på mig själv.” Men:

– Redan efter första matchen åkte jag på en axelskada och var borta i kanske… två och en halv månad, ett trettiotal matcher. När jag kom tillbaka hade de redan värvat in en annan rightback på min position eftersom det inte fanns någon reserv och jag fick aldrig chansen när jag kom tillbaka så jag var grymt besviken på Leksand, det var jag, minns 25-åringen som bröt Leksandskontraktet också:

– Men eftersom jag hade varit skadad hela säsongen så var det svårt att hitta en ny klubb. Jag var inte glad när jag var i Borlänge. Jag var grymt förbannad. Året innan hade jag varit med DIF och spelat ett fullsatt derby mot AIK på Globen -så sitter man plötsligt i Borlänge. Så jag var grymt förbannad på Leksand och allt och alla egentligen. Men det gäller som sagt att spela matcher, att ta tag i sakerna och då kände jag att då får jag åka någonstans där jag får spela och det var i tyska andraligan. Och det var också en upplevelse! Att bo utomlands och hockeyn var okej, men jag tog det året sedan åkte jag till Asplöven och då var jag tillbaka på ruta ett.

När du satt där nere i Tyskland, var du rädd för att karriären var körd? Eller kändes det som jag är här och börjar om?

– Jag vet inte, jag har inte tänkt på framtiden så mycket sådär utan har mest tagit allt som det kommer. Men det är klart att när säsongen var slut så var det mycket tankar på vad det skulle bli. Önskan var såklart att spela i Sverige, jag hade mycket och bevisa för andra. Jag hann inte bevisa något innan jag åkte till Tyskland, det är ingen som ser vad som händer där. Men jag fick chansen av Per Kenttä i Asplöven. Han trodde på mig men jag fick visa att jag ville spela och att jag skulle ha istid och till slut blev det som en bra säsong för min del.

Det låter som Asplöven blev en vändpunkt?

– Det blev det men jag är inte bortskämd. Jag har fått kämpa och vi fick kämpa för varje match, för det lilla.

Och det var då de fick sin plats i augusti och fick värva ett lag på en månad

– Ja det var bara upp och komma igång direkt. Vi började med att möta Leksand och att vinna den matchen var en grymt skön känsla at få sätta det i näsan på dem. Det var en grymt bra säsong, det var början på något och det var det även senaste säsongen (i BIK Karlskoga).

Nu väntar SHL-spel i Djurgården. Förmodligen med stort ansvar i power play. Precis som Nils Andersson om än kanske inte i exakt samma roll i det övriga spelet. Men rollen som tung pjäs i pp, den tar Deilert gärna:

– Jag vill också spela power play och skjuta mycket så. Och jag förväntar mig mycket av mig själv, jag jobbar hårt för att förbättra styrkan och explosiviteten ännu mer. Jag ska kämpa för att få spela power play, jag ska kämpa för att få spela så mycket som möjligt i det andra spelet också. Jag vill vara delaktig i spelet i båda zoner och förtjäna min istid. Jag ska göra det som tränarna ber mig om och jobba hårt. Det kommer gälla i alla roller.

Känner du att du måste bevisa att du håller i SHL nu?

– Nej jag vill bara bevisa något för mig själv i så fall. Jag ser det som en rolig utmaning i stället, att få komma tillbaka hit till Djurgården där jag har fostrats så jag känner väl en jäkla revanschlust egentligen. Det är väl det jag känner! Att det ska bli jäkligt kul att få komma ut och spela i DIF-tröjan och vinner vi matcher så är jag nöjd. Det är det jag ser framför mig nu.

Har du sett dig själv i DIF-tröjan när du var i de andra klubbarna?

– Det är klart jag har haft drömmar om att få komma tillbaka och har hoppats på det men samtidigt så har jag vetat att det inte är lätt. Det är många som vill komma till Djurgården, det är mångas dröm, men det är klart att någonstans i baktankarna har det funnits. Men jag tog den långa vägen jag hoppas det har varit lärorikt och bra för mig. Jag tror man blir starkare av motgångar och det var tungt där ett tag men jag har blivit starkare som person och som hockeyspelare. Absolut.

 Det här visste du (kanske) inte om Alexander Deilert…

… Han är en jäkel på bus (kolla indet här inslaget vi gjorde i Viasat hockey).

… Han har inte hittat någon i DIF att ha som lierad buspartner. Än.

– Nej jag har inte dragit i gång det där än, ha, ha. Men Micke Ahlén kanske har potential, jag sitter ju bredvid honom, he, he.

… Han har spelat ihop med Djurgårdens forwardsvärvning Trukhno i Asplöven:

– Jag har sett honom i Asplöven och lite på tv när han spelade med Luleå. Han hade en tuff säsong, första året i SHL, jag tror han fick spela i fjärdeformationen som var mer en checking line men av det jag såg i Asplöven så var han inte riktigt en sån spelartyp utan han var jäkligt duktig med pucken. Var en bra tvåvägsspelare, som sitter inne på otroliga skills. Kan både lägga bra passningar och göra mål så jag tror att det kommer bli jäkligt intressant att se vad han går för. Han är grymt duktig.

… Han har rötterna i Peru:

– Min mamma är från Peru så jag är halvperuan. Spanska kan vi inom familjen. Jag har aldrig varit där, det är inte säsong på sommaren utan bättre på vintern men det får bli längre fram i livet.

… Han valde mellan att satsa på hockey och golf:

– Jag spelade både golf och hockey och pappa tyckte inte det var optimalt att bara spela golf. Han tyckte att jag behövde bättre koordination och att jag skulle leka mig fram. Ett tag tyckte jag att båda var så kul att jag höll på med båda. Nu är jag okej på golf. Har noll i handicap sedan jag var 14-15 år.  Men riktigt så bra är jag inte längre.