måndag 23 juni 2014

Peter Forsberg in i Hockey Hall of Fame - och det magiska målet i Kempehallen

(Foppa fotad vid en legendsmatch förra året. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Det var väl ingen som undrade om utan frågan var NÄR Peter Forsberg skulle väljas in i (NHL:s) Hockey Hall of Fame.

Nu är det dags.Under måndagen presenterades fyra spelarinval: Mike Modano, Rob Blake, Dominik Hasek och så Peter Forsberg.  Alla kommer väljas in officiellt under en cermoni i Toronto den 17 november.


Foppa blir då den tredje svensken, tillsammans med Mats Sundin och Börje Salming att få den äran.

Nu skulle man kunna rabbla upp alla fantastiska mål som Foppa har gjort, all statistik, alla titlar.

Men det jag minns mest, förutom de två Stanley cupvinsterna, de två OS-gulden, de två VM-gulden, den galna straffen i Lillehammer, de 885 poängen på 708 NHL-matcher, osv är glöden, passionen och kärleken till hockeyn,

Jag började följa Foppa när han var en ung finnig rookie i Modo, där pappa Kent ångade runt som en äggsjuk höna för att hålla media på avstånd och se till att pressen på honom inte blev för stor.

Som om Foppa brydde sig. Den press vi utifrån satte på honom var en fis i rymden jämfört med de krav han ställde på sig själv karriären igenom.

Han var lite blygt kantig i bland med en mikrofon framför näsan, men frågade man snällt och var rak och juste och lyckades runda pappa Kent så var det sällan eller aldrig problem att göra inslag (jag jobbade på Mittnytt då) med Peter.

Och efter att han tagit klivet över till USA så slipades kanterna bort. Den tid han har tagit sig med media, i alla möjliga sammanhang och oavsett storlek på stället där man jobbade är enorm. Superstjärna eller inte, skit samma. Foppa tog sig tid. Och tar sig tid fortfarande.

Alltid med viljan att ge tillbaka, sälja sporten, göra den mer intressant för såväl media som fans. Framför allt för fansen - men han fattade att vägen dit gick genom media.

Och de där kraven på sig själv. Som han misshandlat sin kropp - och särskilt fötterna men i övrigt spruckna mjältar och gud vet vad - för att nå perfektion. Den perfektion han sällan kände fast alla andra såg den.

Ett av mina allra bästa Foppaögonblick är när han avgör  en av SM-finalmatcherna uppe i Örnsköldsvik. I femte perioden. Efter 16.52 av den femte perioden för att vara exakt.

Foppa fick ett elegant pass av Lars Jansson, får pucken vid blå, tar ett par skär och sätter upp pucken i högra krysset bakom Roger Nordström, snubblar sedan in i kortsidessargen. På andra sidan står en man i 60-70 års åldern och bankar som besatt på plexit. Peter bankar tillbaka, vänder sig om, höjer armarna och skriker i väntan på de tillskyndade lagkamraterna rakt ut. Den åldrade mannen (det var så packat med folk så han hade väl ingen annanstans att stå) ser ut som att han ska dö på fläcken av hjärtinfarkt (men gjorde det inte trots noll syre i hallen).

Magiskt var det. Otroligt magiskt att se den (på den tiden vid sidan av så försynte ynglingen) bjuda på så stor hockey. På en passion som sedan hängde med år ut och år in.

Jag minns huvan över huvudet i Nagano, ilsken som fan och sur och tvär efter tidiga respasset där,  tårarna av glädje i Turin. Himmel eller helvete, tjurig eller glädjefnatt. Klubban över knäet, "Börje var så jävla dålig så jag vill ge på han en smäll" Med mera, med mera. Foppa bjöd på alla de där känslorna som man vill ha i hockey. Gav och tog på isen också. Hänsynslös mot sig själv i jakten på hockeyperfektion och som ett utlopp för sin hockeypassion.

Sånt glömmer man inte så Grattis Foppa. Och ett från hjärtat stort tack för alla sköna hockeyminnen.






Inga kommentarer: