Kaos och antiklimax och en hel del att vara stolt över

Sjukt märkligt slut på OS och OS-hockeyn. Det lät lite märkligt när det kom uppgifter om att Niklas Bäckström hade migrän och inte kunde spela men sånt händer så okej då. 

Än märkligare blev det när laget kom ut på isen och såg märkbart tagna och ofokuserade ut. Kanada ägde matchen från första nedsläpp och Sverige kändes aldrig riktigt med.



Henrik Lundqvist var som en åttaarmad bläckfisk och storspelade liksom han gjort i hela OS men när utespelarna bjöd Lönnlöven på läge och puck vid de tre ödesdigra målen kändes något väldigt, väldigt fel.

Det var något som saknades. Där fanns en märklig känsla.

Kanada var det för dagen bästa laget. Överlägset så, inget snack. Och när Sidney Crosby fick pucken och ett friläge till skänks gjorde han sitt enda (!) mål i hela OS-turneringen (2-0). Efter 3-0 var matchen död.

Sedan kom efterspelet. Mårts som stod och nästan skakade av ilska i intervjun efteråt, sedan rullades hela allergimedicinenhistorien upp.

Suck.

Jag känner så här.

Niklas Bäckström har deklarerat för läkarna och dopingtestarna vilka mediciner han tagit, han har tagit de mediciner han fått klartecken för av Tre Kronors och SOK:s läkare Björn Waldebäck. Ingen skugga över "Bäckis" således.

Resten av cirkusen? Jag orkar inte.

Jag väljer i stället att minnas Erik Karlssons kreativa, fartfyllda, glädjepassionerade spel och fina mål under turneringen.

Marcus Krügers defensiva världsklassspel, den killen kan nästan ensam stänga ner ett helt lag även på de här nivån.

Henrik Lundqvists målvaktsspel - så jävla bra. Blicken, känslan, rörligheten, smidigheten, snabbheten, problemlösningen, pondusen.

Niklas Kronwall - ledaren, fältherren, taktikern, det fysiska spelet.

Carl Hagelin - farten, känslan i passningarna, det målsökande spelet.

Henrik Zetterberg - hur bra var han inte innan skadan?! Komplett och en härförare man blir glad av bara han ställer sig på isen och börjar dirigera.

Daniel Alfredsson - att se kombinationen av den glädjen och den rutinen som gör att han ser ut som en hundraårig rookie i kombinationens bästa bemärkelse... den passionen han har och hur han för den vidare på allra bästa sätt genom sitt ledarskap i laget.

Så där kan jag hålla på.

Tre Kronor gjorde, tyvärr med ett undantag nmligen finalen - en fantastisk turnering.

Jag kan inte vara annat än stolt. När man dessutom väger in antalet spelare i Sverige jämfört med antalet spelare och ekonomiska förutsättningar för satsning i länder som Ryssland, Kanada och USA med vad vi har här så kan jag bara vara stolt över vad svensk hockey åstadkommer.

Tack alla ideella ledare och alla gräsrötter som kämpar och sliter för att fortsätta utveckla och få fram så fina spelare som vi har i Tre Kronor.  Våra superstjärnor räckte inte hela vägen fram men de visade vad svensk hockey är världsbäst på - spelar utveckling och det kan man inte vara annat än tacksam för.

Nu släpper jag OS och går vidare, tillbaka till hockeyvardagen där playoff och kvalserien kommer dominera närmaste 6-7 veckorna. Det blir en galen resa det med. Nu kör vi!