Säsongen över för DIF

(Bild från en annan match. På Hovet. Foto Johan Sahlén/arkiv)

Det som ett tag såg ut att gå käpprätt ner till kvalspel blev ingenmansland lyfte sig till åttondelsfinal och vilken härligt matchserie det blev mot Färjestad som efter 2-1 i matcher nu går vidare till en kvartsfinal mot HV71.

Karlstadslaget vann visserligen första matchen med 4-1 men det passionerade dramat på Hovet (övertidsvinst DIF 4-3) och kampen i Löfbergslila i match tre kommer sitta kvar som ett starkt och värdigt slut på säsongen för Djurgården.

Besvikelsen var såklart lika stor ändå hos spelare och fans men tar man ett steg tillbaka så var det här en helt annan avslutning än den som ganska låg på lut som ett hotande åskväder trots fin corsistatistik…

Finns mycket att gå igenom men de hinner jag inte idag tyvärr.

Några saker måste jag dock få ur mig...redan nu.  Det avslut som DIF fick på säsongen ska inte ses som ett avslut utan hellre tas som en början.

Jag tycker det har varit ett par steg tillbaka vid säsongsstart ett par år nu. Förhoppningsvis kan DIF hålla i och raskt bygga vidare från den här känslan, den här  nivån den här gången i stället. Framåt inte backa o börja om.

Djurgården kryssade flest och mest av alla. En föga smickrande titel. Visst, optimisten ser att man åtminstone gnuggade till sig en poäng arton gånger i serien. Men. Tyvärr var det många tappade poäng istället för en vunnen. En bra start blev ofta just det. En bra start och inte mer på matcherna där motståndare bjöds in och ofint roffade åt sig två eller alla poängen.

Djurgården gjorde noll eller endast ett mål i 22 grundseriematcher av 52 och i en slutspelsmatch av tre. Ingen kan klaga på slitet, jobbet, viljan, ambitionen men var är spetsen? Finns det att plocka fram eller måste det byggas om markant i laget?

Ledarskapet på isen. Saknades ibland brutalt mycket. Återigen – inget fel på viljan men DIF behöver minst ett par Joel Eriksson Ek typer. Såna som leder laget, inte minst i målgörande, attityd och med spetskvalitet. Finns mycket attityd och pådrivare i DIF men det går inte att i match efter match gnugga och ta hedersamma förluster.  

Djurgården har väldigt lojala fans. Men även de behöver lite extra sting i anrättningen för de fina publiksiffrorna och engagemanget ska ligga kvar på högsta nivå.

Niclas Bergfors! Stod för tre mål av Djurgårdens totalt åtta i de tre åttondelsfinalerna. Såg less ut i LHC. Har lyft både sig själv, DIFs offensiv och ja DIF totalt sedan han kom hem till Stockholm. Viktig pjäs till nästa säsong.

Micke Tellqvist! Har redan sagt att han kanske slutar och 37-åringen gör så klart det han finner bäst. Men vad det än blir hoppas jag att DIF tar vara på det driv och de kunskaper han har. Lyssna på målvakterna han jobbat sida vid sida med. Alla är lyriska. HÄR snackar i ledarskap och förebild.

Det har dock inte räck hela vägen… Adam Reideborn hade en till stora delar tung säsong men tog revansch på slutet av säsongen – anser jag – då ha bland annat höll nollan tre gånger på fem matcher vilket hjälpte DIF till slutspel.

Men det har varit på tok för ojämnt, vilket han själv sagt och därför jobbat med. Inga mål framåt och osäkerhet bakåt funkar ju så klart inte. Samtidigt visade slutet av säsongen när Adam fick förtroendet vad just förtroende från lagledningen och självförtroende inifrån kan göra.

Till sist.... Henrik Eriksson har ju inte som rollbeskrivning att göra mål direkt. Men i sista matchen för säsongen kom första SHL-målet för säsongen. Härligt känslofullt målvrål efteråt!