Kvalet till HA: Det här med "sitter mellan öronen..."

(Lucas Carlsson gjorde SSKs enda mål mot Troja. Här fotad efter en vinst en helt annan dag. Foto: www.hockeymedmariehallman.se/ARKIV)

Match tre, förlust nummer två. Nu efter full tid mot serieledarna Troja Ljungby. SSK rasade ner från andra till femte (näst sista) plats och är nu fem poäng ifrån första platsen.

Kristianstad, som slog Visby/Roma med 6-3 är dock bara en poäng före SSK. Och detsamma före fyran Huddinge för den delen. Trean Västerås står liksom Kristianstad på fem.

Av den jagande kvartetten är Kristianstad enda laget med plus i målskillnaden (+3) medan Västerås och Huddinge har -1 och SSK-2.

Ingen ko på isen än således. Men visst, helt stabil är inte den där isen. Den är till och med ytterst bräcklig.

Men så länge det finns en chans så finns det hopp. Eller som jag såg att Jensa Bergenström twittrade apropå att Mora har 3-1 i matcher på Leksand:  ”Jag är fullt medveten om att läget är tufft. Men ger man upp har man förlorat”.

Och glöm inte att AIK hade en liknade start i en annan kvalserie… den till SHL det året de gick upp. Inga jämförelser i övrigt med vad som hände då dock.

Så. Visst är det tufft läge nu. I en sån här kvalserie måste man landa på runt 20 poäng för att ha en chans. Visst. Det har gått på 18-19. Till och med 16 ett år om jag minns rätt nu, men nu måste poängen in. Det vet alla. Det som känns mest oroväckande är ju att SSK återigen förlorar hemma.

Fem (!) hemmasegrar på 28 hemmamatcher är ju inte ok någonstans av flera skäl. Och framför allt så undrar man, om man inte känner sig trygga och extra bekväma var känner man då det? Ingenstans? I så fall blir det jobbigt framöver…

Ett genomgående tema i alla deppiga intervjuer efter matcherna är ju att jobbar -check. Försöker-check. Börjar bra men så kommer det ett mål och då blir man liten – check. Klarar inte av det mentalt – check. Sitter i huvudet/mellan öronen – check.

Känns ju som att en mental tränare bör prioriteras framför en fysdito framöver? Nej förlåt nu raljerar jag lite men det ÄR allvarligt att ett lag som byggts och stötts och blötts i nästan ett år inte lyckas få fram en ledare att ta rygg på. Att man inte lyckas komma samman som lag och stötta för att ta sig an hinder istället för att känna sig små vid motgångar. Det ska inte behöva sitta mellan öronen en hel säsong. Någon match här och där fine men en hel säsong?

Vem ska ta ansvar för det? Tränarteamet? Ledande spelare? Värvningsansvarig? (jo jag vet att det är samma som tränarna, eller ja Mats Waltin). Kanske är det där man landar? I hur gruppen är hopsatt? Jag tycker det låter som de trivs med varandra men finns det en gladiator där? En som både lyckas elda och trösta, peppa och vara social samtidigt som han inte bara går i bräschen utan ser till att alla är med? Får alla med sig? Drar och tar alla med sig? Om inte – är det en tänkbar som inte klarat av att leda sina lagkamrater eller är det helt enkelt ingen som tagit täten?

Det finns några jag känner är ta täten- människor i SSK. Det borde inte behöva sitta mellan öronen i merparten av matcherna. Så hur det än går. Här finns något att fundera på för de som sätter samman laget till kommande säsong, oavsett serie.