Marie möter - Andreas Holmqvist: " De får gärna tippa guld"

(Andreas där han trivs bäst, i närheten av Globen och Hovet. Foto: www.hockeymedmariehallman.se)

Någon som längtat efter att hockeyn ska dra igång? Djurgårdens Andreas Holmqvist har längtat. Mycket.

– Det ska bli kul nu när det drar igång. Vi har väntat så länge nu och jag har kollat lite klipp på you tube, såna där folk lägger upp klackfilmer på grabbarna och tjejerna som hejar på oss. När man ser det längtar man verkligen tillbaka. Jag längtar tillbaka till den där stämningen, säger Djurgårdsbacken.

Hans DIF har förstärkt framför allt i defensiven där backarna Kyle Klubertanz och Daniel Tjärnqvist kommit hem till Hovet igen, liksom målvakten Gustaf Wesslau. Kollar man runt på experttipsen så är guld eller åtminstone serieseger vanligt förekommande.

Det gillar Holmqvist.

– Det är väl bra! Det är ju fortfarande vi i gruppen som gör allt tillsammans och vi får inte mer press på oss för att andra tippar att vi ska ta guldet.

(FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Inte?

– Nej, för det är så många rutinerade spelare i laget och de yngre hänger på oss äldre plus att de flesta har varit med en längre tid nu. Det är bara någon enstaka junior som är helt ny här uppe. Så de får gärna tippa guld, det är bara positivt. Det är bra för självförtroendet och det betyder att vi har ett bra lag. Då får man ett kvitto på att det inte bara är vi som tycker att vi har ett bra lag och jag tror att vi kommer få mycket mer respekt med oss i år. Det ska vi ha, vi har ett väldigt bra lag tycker jag.

Vad betyder det för Djurgården att Klubertanz och Tjärnqvist har spelat här förr?

– Mycket. De känner sig hemma här, det är jättepositivt. Då blir det enklare för dem att komma in i klubben plus att vi redan känner killarna så det känns bra.

Du och Klubertanz känner varandra väl sedan senast. Hur mycket låg du bakom att han kom tillbaka?

– Inte så mycket tror jag. Järlan (sportchefen Jan Järlefelt) har pratat med honom hela säsongen, sedan har jag pratat med honom och tjejerna (Holmqvist och Klubertanz flickvänner) har ju hållit kontakten och pratat med varandra. Jag tror att både Kyle och hans familj ville tillbaka, familjen trivdes här och det är enklare när man trivs utanför arbetet.

Men du och han umgicks ju mycket, med era familjer när han var där så ni två har ju hållit kontakt. Väl?!

– Ja, det gjorde vi men det är väl svårt att säga saker till folk vad de ska göra. Han var ju i Montreal och när man är där vill man så klart vara kvar och satsa på en plats i NHL, sedan visade det sig att Montreal hade ett bra lag, de ville fortsätta satsa på de som de redan hade och det är jobbigt när man inte tar den där platsen. Men vi är glada att han kommer hit istället! Och det är klart att trivseln utanför hockeyn bidrog till att han ville komma tillbaka, konstaterar Andreas Holmqvist.

Klubertanz tog för övrigt med sig något till Djurgården under första sejour, något som blev kvar efter att han åkt och det var countrytonerna i omklädningsrummet. När han nu är tillbaka går countryn på Hovet igen. Men, den har blandats upp lite och får nu samsas med mer kända låtar som går på reklamradiokanalerna.

”En bra mix” konstaterar Holmqvist som själv är riktigt musiknörd. Eller musikslukare kanske man ska säga. Allt går in genom öronen. Pop, reklamradiohits a la Britney Spears, svenskt med Robyn, tung hårdrock, melodiös hårdrock, you name it.

– Jo men jag gillar all kommersiell musik, allt som låter bra på radion. Jag går på Iron Maiden konserter, har sett alltifrån Back street boys till olika hårdrocksband.

Back street boys???

– Jomen det var ett grymt liveband. Det kan man inte tro. Vi fick gratisbiljetter, gick på deras konsert och efter den tyckte jag de var bra. 

Hur stor roll spelar musiken i ditt liv?

– Mycket stor roll! Jag lyssnar på musik hela tiden, i bilen, hemma, i omklädningsrummet. Musik är något jag alltid har runtomkring mig. 

(Andreas Holmqvist vs Frölunda förra säsongen. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Har du spelat något instrument själv?

– Nej jag har ju ingen känsel i vänsterhanden (efter att en sena skar av nerver i handflatan för tio år sedan). Så det går inte. Men något har man alltid velat kunna spela, som gura eller något annat roligt men det är bättre att spela hockey, jag kan ju inte sitta och titta var jag sätter fingrarna hela tiden, säger Holmqvist med ett skratt och visar hur malplacé det hade varit att hela tiden behöva titta på var fingrarna är på en tänkt gitarrhals.

Men du känner inte var fingrarna är?

– Nej, nej, det går inte.

Men trummor kan du ju spela?!

– Ja och luftgitarr, ha, ha, ha. Nä men jag har inte haft tid (innan olyckan hände) heller. Jag höll på med idrott hela tiden, spelade fotboll, innebandy, vanlig bandy och allt möjligt. Och det var inte förrän jag var fjorton-femton som jag började lyssna på musik ordentligt, säger Andreas Holmqvist och ser trots allt rätt nöjd ut med livet.

Vilket inte är så konstigt.  Han bor i staden han älskar, med kvinnan han älskar, spelar hockey i klubben han älskar inför fansen han älskar och har förutom sina två tidigare döttrar nu  även en liten sladdiskille som han älskar. Det kan ju liksom inte bli bättre. Och det märks även på isen.

– Så är det ju. I Linköping trivdes jag bra men sedan flyttade jag till Göteborg. Jag trivdes jättebra med stan och folket runtikring men med hockeyn blev det inte alls som jag ville. Men alla är olika och så funkar det väl i alla yrken, att chefen kan skälla hur mycket som helst och till slut så lessnar man bara på skiten., Så är det väl för vanligt folk med vanliga jobb också. Det var skönt att komma därifrån. Jag träffade många underbara människor där med – utanför hockeyn – och det var de man var mest ledsen för att lämna men hockeymässigt var det ju en dröm att få komma hem till Djurgården och spela för klubben som jag älskar.

Det blir ju lätt en klyscha det där, menar du verkligen ä-l-s-k-a-r, ända in i hjärtat?

– Ja, jag har alltid älskat Djurgården. När vi var små försökte en polare till farsan att ge oss ett AIK märke, men det åkte ut direkt. Djurgården är ju moderklubb både för mig och min bror och jag har alltid älskat Djurgården.

Det syns att du trivs, för när du kom hit var du lite… vad ska jag säga. Du var lite stukad kändes det som. Men nu är det ett helt annat självförtroende och pondus jämfört med då?!

– Jomen så är det. Jag får det förtroende från tränarna som jag behöver. Man är alla olika som spelare, jag har ju min grej som jag är bra på. Jag ska inte åka runt och tackla folk överallt utan jag ska spela smart och leverera i anfallszon och försöka spela bra i anfallsspelet. Och spela bra defensivt. Jag kommer inte ihåg när jag senast hade minus i statistiken, sett över hela säsongen, om det inte var i Frölunda kanske då. Men jag är inte så dålig defensiv som folk tror, säger Holmqvist.

(Stark både defensivt och offensivt. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Tittar man på statistiken så styrker den Djurgårdsbackens form och påstående.  Hans 29 poäng (12+17) i serien förra säsongen är både personligt poängbästa och målbästa. Med råge.

– Ja, det var skoj att det blev så och att det blev så många mål framför allt så man kan känna att man kan leverera där också fast jag har gjort en fem, sex mål per säsong innan också men nu kom jag över tio, det var skönt. Kommer jag över 15 mål den här säsongen så är det väldigt, väldigt bra.

Vad tycker du själv att du måste bli bättre på?

– Det är väl intensiteten i olika situationer, att komma ut snabbt och hårt ur sarghörnen, att ligga frekvent mot motståndarna och ha högre frekvens i vissa situationer så man kommer ut fort och får snabbt stopp på motståndarnas spel.

Vad förutom ett bättre självförtroende ligger bakom poängrekordet?

– Det är väl alla vänner här. Det spelar in mycket också, jag kan slappna av på ett annat sätt utanför hockey också.

(Några yngre och äldre. En bra mix tycker Holmqvist. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Men det är lite roligt att se hur bra du mår, jag minns när du kom hit då var du otroligt reserverad, i din framtoning.

– Men det är jag fortfarande mot folk jag inte känner. Jag vill se vad andra gör, hur andra är först innan jag säger någonting överhuvudtaget. Jag har alltid varit reserverad eller… jag vet inte om blyg kanske är rätta ordet men jag har alltid kolla in hur andra funkar innan jag säger något eller om jag bestämmer mig för agera. Sån är jag, fast det är mest utanför hockeyn. Inte inom laget, så det är som två olika människor i en.

Det har jag hört från andra med, du är lite spelevink i laget?

– Ja det är jag väl. Jag vill ta hand om folk som kommer nya och är yngre också, säger Holmqvist.

Och just det där brukar de unga i laget berätta om. Patrick Cehlin säger till exempel att ”när jag kom till Djurgården så var det han som såg till att man kom in i laget, som snackade med en och tog med en och käkade och sånt. Han är verkligen jättesnäll och bra på det där” konstaterar Djurgårdsforwarden.

Just det där att ta hand om är dock en självklarhet, säger Holmqvist:

– Någon måste ha den rollen och jag tar den gärna. Sån har jag alltid varit, jag vet inte varför men jag har ju tre barn så… ha, ha. Nä men alla har olika roller och jag har tagit på mig den rollen, jag trivs med den. Jag är ju 30 år nu, men häromdagen var vi ner och åkte gocart, då var det bara de yngre och jag och Matte Tjärnqvist så… jag är sån. Jag tar hand om alla de nya. Jag är bara trevlig sedan får man hjälpa de minsta grabbarna att klä på sig ibland, ha, ha, ha. Nääärå!

Vad ger det dig att ta den här rollen?

– Det ger mig glädje. Det känns inte som att man bli äldre i ett sånt här lag där man är rätt barnslig och jag kommer nog alltid att vara barnslig på det sättet. Men det är det som är så speciellt med att vara i ett sånt här lag och i en sån här förening. Det är som en familj där man verkligen kan slappna av, säga allt man känner och tycker. Det är viktigt för att man ska kunna nå fram gång med laget och för att man själv ska nå framgång också.

Ni har ganska högt i tak i omklädningsrummet har jag märkt?

– Så är det. Det är verkligen skillnad mot hur det är i lag utanför Stockholm, när man är stockholmare själv. Folk kan väl tycka att man är dryg men alla har alltid en glimt i ögat när man säger något och folk utanför Stockholm förstår ju inte det där.

(Det är skönt att bry sig om. FOTO ANDREAS GRANDIN)

De ser inte glimten?

– Nä, det är helt annorlunda när det är ett lag i Stockholm eller i Frölunda…för där kunde man inte vara sig själv och säga saker som man tyckt och tänkte. Här säger man det bara rätt ut så är det bra. Tar du det någon säger på fel sätt så får man alltid mothugg, det blir en skön grej på det sättet, säger Andreas Holmqvist.

Är det högt i tak gentemot tränarna också? Om man till exempel gör ett misstag?

– Det beror ju på hur grovt det är. Tappar man pucken och ramlar och de gör mål då är det klart att man inte hör något, för då vet man själv att man har gjort fel och då skäms man ju. Men det är klart att man vill höra om det är något annat man behöver göra för att spela bättre. Fast det viktigaste tror jag är att spelarna har högt i tak sinsemellan och säger vad de tycker och det gör vi, fanns det något alternativ att hantera situationen så får man höra det men oftast gör man ju rätt grejer, ha, ha, säger Andreas Holmqvist och skrattar, med just glimten i ögat.

I vintras var han med och fyllde ut truppen när Tre Kronor tränade på Hovet. Han har fått en del förfrågningar tidigare om spel i landslaget när Bengt-Åke Gustafsson var förbundskapten men tackade då nej till spel eftersom landslagsspel var svårt att kombinera med rollen som pappa som bor på ett annat ställe än sina två döttrar.

Men nu är kidsen lite större, så nu är det lättare att få ihop det. Och kallar Tre Kronor så kommer han gärna.

– Självklart! Jag vill gärna spela med Tre Kronor och att vinna ett VM-guld till vore helt otroligt. Bara att få chansen att visa upp sig för Pelle och andra i lagledningen, om de tror att jag kan tillföra något till landslaget vore jättekul. Om jag fick chansen att vara med och visa det i någon turnering vore jätte, jättekul.

(FOTO ANDREAS GRANDIN)

Du apropå barn, du blev pappa för tredje gången i vintras. Hur är det?

– Det bästa som finns! Tjejerna är så stora nu, Tilde är åtta och Nellie fyller sex i januari så det har gått väldigt snabbt. Jag minns när jag satt med läxorna förra året, när Tilde gick i ettan, då fick man sig en liten chock att det har gått så snabbt. Men det är skoj med barn, väldigt skoj. Nu fick jag min första grabb också, Linda har inga barn sedan innan. Och det är jäkligt kul att vara ung pappa. Eller är men det när man är 30? Ha, ha?!

Det är man ju!

– Ja, jo, jag fick ju Tilde och Nellie när jag var väldigt ung men jag har alltid velat ha barn som ung så att man kan vara en pappa som kan vara med och spela fotboll. Jag ville inte springa runt med rullator när barnen vill leka och man är 35. Och när man har en sargad hockeykropp så kanske man behöver rollator då, ha, ha, ha.

Som brorsan då…?

– Ja, typ. Nä men det var skönt att han klarade operationen bra, det var ju två diskbråck och det är synd att det blev som det blev. Han var stark hela förra säsongen och även poängmässigt bra i slutet av den. Det vore kul om Micke kunde komma tillbaka i Djurgården. Jag vet att han älskar Djurgården lika mycket som jag gör. Det skulle vara jäkligt skoj om han kunde få spela här och om han kunde fortsätta och spela och levereras som han gjorde förra säsongen.

(Foto: www.hockeymedmariehallman.se)

Men du är inne på ditt sista år på kontraktet.  Vad händer sedan?

– Ja du… jag vill gärna vara kvar. Jag älskar att vara och spela här i Djurgården, det finns inget bättre. Får man chansen att stanna är det klart jag skulle överväga det. Jag skulle aldrig spela i en annan elitserieklubb än Djurgården om jag fick chansen att vara här, utan det skulle i så fall bara vara om Djurgården inte vill ha en och man måste välja annat för att det ska funka med ett familjeliv som är bra för hela familjen.