Nummer ett

Ny dag, samma ofattbara tankar i skallen. Men det är fantastiskt att se hur Hockeysverige sluter upp för att hedra Stefan Liv och Yaroslavl. Oavsett vad man själv har för favoritlag och favoritspelare till vardags.

HV71 har ansökt om att alla spelarna i laget ska få bära en etta på tröjan. Känns ju givet ja på den. En jättefin gest och jag tycker faktiskt att Tre Kronor borde göra detsamma på sina matchdräkter.



Stefan Liv har betytt så enormt mycket, inte minst i omklädningsrummet under de år han var med och och i de framgångar som Tre Kronor har haft så det är liksom inget att snacka om. Bara sätta dit. Jag hoppas verkligen Hockeyförbundet hänger på här.

Fantastiskt också som sagt att läsa och se engagemanget från alla möjliga lags supportrar. Järnkaminerna sammanfattar det bra med de här orden under rubriken " Idag är vi alla Lokomotiv Yaroslavl" :
" I går dog inte bara deras favoritspelare. Igår dog deras hjältar, deras idoler, deras förebilder, deras framtid, deras drömmar, deras hopp. Föreningen som de älskat försvann i ett ögonblick.Vi kommer aldrig att kunna förstå hur det känns."

Mycket fint skrivet, något som väl alla, oavsett favoritlag skriver under på. Hela texten går att läsa på järnkaminernas hemsida - här. Känns gott ändå mitt i bedrövelsen att en sport som hockey -som ofta beskrivs som hård och brutal - med stor tydlighet visar vilken stor gemenskap för både fans och spelare som den innebär.

Jag vet att jag har skrivit det här förr men en grej jag verkligen uppskattar med hockey är hur spelarna firar målen. Det är alltid tillsammans. Båda med spelarna i laget och tillsammans med fansen. För även om det lätt blir en klyscha så känner spelarna värmen från läktarna. Så är det bara.

Ibland önskar jag att alla fans fick se eftersnacket mellan spelarna efter matcherna också. Det finns alltid någon som känner någon i det andra laget och efter matcherna är det alltid många spelare - från båda lagen - som tar tillfället i akt att ta ett snabbt snack med polare i det lag man precis haft en -tidvis väldigt - het batalj med innan motståndarbussen lämnar arenan.

Det är rätt gott att se den gemenskapen. Det är också delvis därför så många tar till sig det som hänt och känner sig berörda. Nu är jag inte särskilt troende, eller snarare inte alls. Men jag önskar att Stefan Liv sitter på något moln och ser den värme och den kärlek som bara strömmar från alla håll mitt i sorgen. Helt fantastiskt. Precis som nummer ett själv.