AIK utslaget- i boxplay

Skellefteå är grymma i pp. Det visade man inte minst i dag, i semifinal sju, när Saik gjorde tre av fem mål i pp, ett kom i tom kasse och endast ett enda mål gjordes i spel fem mot fem. Och med 14 minuter i utvisningsbåset jämfört med Skellefteås åtta blev det för svårt.

- Klart det är jävligt tråkigt. Vi ville vinna det här så nu känns det rätt tomt. Vi kommer inte upp riktig i den aggressivitet som vi behöver och tar lite dumma utvisningar, konstaterade Daniel Bång i en intervju med Canal Plus.

 

Men AIK kan ändå åka hem med huvudet högt. Att slå ut seriesegrarna Luleå med 4-1 var starkt. Liksom att ta tre av fyra matcher i semifinalen mot ett så skickligt lag som Skellefteå.

Dagens AIK bygger till stor del på samma gäng som var med och spelade upp Gnaget i elitserien för två år sedan. Då var AIK en seger från konkurs, så gott som alla pengar som kom in i hop med avancemanget gick åt till att sanera ekonomin.

AIK spelade första säsongen i elitserien med ett lag som av många föraktfullt kallades "allsvenska spelare". Men det blev semifinal då och det blev semifinal nu, med spelare som visat att de har både skills och rätt karaktär för att lyckas.

 Utvecklingen som flertalet spelare i AIK har haft de tre senaste säsongerna är fantastiskt. Spelare som ratats och haft det tufft i andra lag - som Rosén och Viklund - har klivit fram och tystat alla belackare. En spelare som Richard Gynge, som aldrig fick chansen riktigt i elitserien innan vann skytteligan i år stärkt av lagledningens förtroende och av samarbetet med just Rosén och Steen.

Just Steen har berättat om hur lagsammanhållningen är enormt stark, hur såväl lagledning som spelare verkligen jobbar för varandra. Självförtroenden boostas men ingen svävar i väg. Och just lagarbetet har varit en stor del i AIKs framgångar. Kolla bara hur spelare som Kent McDonell och Josh MacNevin jobbat häcken av sig även om deras framtid i AIK verkar vara på upphällningen (trots att den sistnämnde har kontrakt)

Viktor Fasth - ja vad ska man säga?! Okänd för två år sedan, elitseriens MVP nu. I alla fall enligt mig. Han sprider en trygghet som är fantastisk, har ett jävla humör men också en enorm arbetsmaterial. Den smittar av sig. Man fuskar inte med en sån målvakt i ryggen. Och säga vad man vill om Markus Svensson men han har verkligen tagit rollen som backup på ett grymt bra sätt. Alltid seriös, alltid på, även om det bara är som båsväktare.

Daniel Bång, Christian Sandberg och Johannes Salmonsson hade en mindre bra grundserie, men har klivit fram starkt i slutspelet. Dick Tärnström må vara i hockeydinosaurieålder, men han är - liksom Daniel Rudslätt - en pappa i laget, betyder mycket.

Fredrik Carlsson, Jonas Liwing, Patric Blomdahl, Fredrik Svensson och Stefan Johansson sliter hårt i det tysta. Och trivs med det.

Twinsen Ahlström har visat att de kan leverera även på den här nivån, även om de ständigt förpassas till fjärde kedjan och därmed får mindre tid på sig och en mindre kontinuitet i sitt spel.

Juniorer som Joakim Nordström, Mattias Janmark Nylén, David Lillieström Karlsson och Niklas Lundström

Det går att fortsätta sådär men jag stoppar nu. Ellerl just ja, Roger Melin och Gunnar Persson bör väl kanske med ändå. De har spridit lugn, självförtroende och är AIK inte vetat om det skulle bli slutspel eller kvalspel har de med sitt sätt att vara fått laget att ta det som det kommer. Starkt.

Ska bli intressant att se vad som händer nu. Inte minst på tränarsidan. Men får AIK bara in rätt person känns det som här kommer fortsätta uppåt.