AIK:s formsvacka fortsatte mot BIK Karlskoga

(Foto www.hockeymedmariehallman.se)

Försöker förstå vad som pågår i AIK:spelarnas huvuden efter 1-2 mot BIK Karlskoga som spelade för sitt liv i botten av serien och gjorde vad som krävdes för att få lite andrum där. Men nä det går inte. Här kämpar AIK sig till en andraplats för någon vecka sedan. Spelar med en tung beslutsamhet då, petar ner Leksand, skaffar sig häng på Timrå. Sedan? Ja vad fan hände sedan?

Efter 4-7-magplasket på Hovet i onsdags mot Västervik,  där AIK tappade såväl andraplatsen som den fina målskillnaden ner till Leksand, var det tal om se sig i spegeln, vara ödmjuka, ja typ så. Jo Thomas Mitell talade även om att lägga vikten vid defensiven och det gjorde AIK mot BIK Karlskoga.

Så det var ju något som funkade okej i alla fall. Två insläppta mål är ingen katastrof sådär rent generellt i hockey. Att förlora i det här läget och att spelet offensivt mestadels såg ut som någon slags hitta rätt i vardagslunken i omgång sju är desto värre.

AIK hade allt i egna händer för två omgångar sedan, efter två raka förluster onsdag, fredag, har man det inte längre. Det enda AIK kan hålla nu, är tummarna för att Leksand fuckar upp och förlorar mot krislaget Tingsryd hemma i morgon lördag så att det bara är två poäng mellan lagen inför tisdagens möte på Hovet.

För om Leksand tar en trea i morgon lördag kommer Dalalaget inför matchen på Hovet att ha fem poäng ner till AIK med fyra matcher = tolv poäng kvar att spela om.

Och visst, AIK kan gå rent sista fyra samtidigt som Leksand förlorar sina fyra sista matcher men sannolikheten för det känns ju i dagsläget minst sagt…. Risig.

Det kan hända. Men jag är skeptisk.

Förstaplatsen? Den är tyvärr körd nu. Timrå har nio poäng ner till AIK och med en match fler kvar att spela så tar man den. Den striden är över. Den strid AIK har chansen på är andraplatsen, där Leksand möter Tingsryd i morgon.  AIK är trots fredagens förlust kvar på tredjeplatsen men har nu Pantern (!) en poäng bakom sig.

XXX

Matchen i Nobelhallen inleddes annars med ett mål av Christian Sandberg som kom i en andravåg och stötte in en lös puck bakom BIK-målvakten Emil Jideskog.

Just precis det spelet, första, andra, tredje ja varför inte en fjärdevåg i anfallen. Killerinstinkt. Nu jävlar. Ta sista chansen. Desperat i ordets rätta bemärkelse. Just så måste AIK spela för att landa på topptvå. Tyvärr ebbade -åtminstone till synes – det mesta av detta ut efter det där 1-0-målet.

XXX

Nu går det ju för AIK att nå SHL-kvalet ändå, via det här seriespelet för lag 5-8 och sedan slå det lag som förlorade allsvenska finalen… men varför göra vägen svårare och krångligare än man behöver? I allsvenska finalen är det bäst av fem, tre vinster och sedan kan man ladda för det där åtråvärda SHL-kvalet.

I den andra vägen ska det spelas fem matcher för att ta sig till den bäst av tre mot förloraren från allsvenska kvalet som sedan leder till SHL-kvalet men mest troligt krävs då fler vinster än väg ett och som AIK åkte runt i någon slags tomt intet i dag så kommer det inte funka. Så är det bara.

Det mest positiva med det läge AIK är i för dagen är att det ändå finns den nyss nämnda väg två om den mest åtrådda väg ett skiter sig. Det finns en chans men för att ta den chansen krävs mer tagna smällar runt egna och andra målet, mer smärta, mer desperation, mer betala priset. Mer ledarskap på isen.

Jag säger inte att spelare och ledare i AIK inte vill, sånt bullshit är bara att glömma. Klart de vill ta sig till SHL-kvalet men vem visar vägen inte bara ett tag utan hela matchen och under dagarna där emellan? Vem/vilka betalar priset som krävs? Inte sedan. Utan nu.

AIK spelar tre av de fyra seriematcher som återstår på hemmaplan. Jag förstår att marginalfansen undrar varför de ska masa sig dit när det ser så fisbeiget ut som det gjorde mot BIK Karlskoga under fredagskvällen. Men det är väl samma där. Hur gärna vill fansen detta?

Av läktarinsatsen att döma i onsdags, inte så värst mycket. Och ja nu är jag orättvis för jag vet att de som VAR där ger allt för AIK. Det finns en fantastisk AIK-kärna som stöttar i mot och medgång, ur och skur. Och det kan man inte annat än lyfta på hatten för. Respekt för det men det krävs mer nu. Och då menar jag inte balla ur på läktaren mot Leksand på tisdag för det sabbar bara.  Det krävs att AIK:are på isen och på läktaren (och ja de som inte är där med) reser sig som EN och tar tag i det här nu. På isen. På läktaren.

Först ut är Leksand hemma. Det blir, som jag skrev häromdagen, definitivt den ultimata nyckelmatchen i det här racet.