Sommarintervju Krüger: " Som jag ser det är det upp till mig själv"

 ( Krüger i vintras. Foto: www.hockeymedmariehallman.se/arkivbild)

För ett år sedan var Marcus Krüger fast besluten att ta en ordinarie plats och en viktig roll i Djurgården. Det gjorde han – och mer därtill.

Nu väntar en ny utmaning. Och förväntningarna på den egna insatsen är som vanligt hög.

– Förväntningarna på mig själv? Att ta en plats, det är första målet. Jag ska göra allt jag kan och finns det en ledig plats så ska jag ta den, säger Krüger.

Det har gått lite mer än en månad sedan VM-finalen. Den där kvällen då flera i laget grät öppet under slutminuterna. Jag såg inte om Krüger gjorde det (och frågade inte nu heller) men lita på att det var svarta ögon och en bottenlös besvikelse när Finland firade guldet och Tre Kronor fick silvermedaljer runt halsen. Det var ju inte det Krüger och co hade i sikte.

– Alla i laget trodde på guld. Sedan kanske ni runtom inte gjorde det men vi visste att når vi bara finalen så kunde vi ta guld.

(Krüger tar sig an ryssar under LG Games i februari. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Har du hämtat dig efter besvikelsen nu?

– Klart man har hämtat sig. Det är inget jag går och tänker på varje dag men kul är det ju inte. Och det är klart att man är besviken ett par dagar efter att man kommer hem men sedan gör man en massa andra saker det är så det blir. Man försöker att inte tänka på det, fast man gör det (tänker på det) i alla fall. Och det är fortfarande jobbigt. Fast man försöker att inte tänka på det.

Lärde du dig något av det där?

– Nja, det är klart att man lär sig hur allt går till runtomkring och så, det är bra. Sedan är det bra att få spela och att man får känna på att spela på en sån bra nivå. Att man får den rutinen. Det är något jag har med mig till nästa år.

Vaddå med sig?

– Nämen att man klarar att spela där och allt sånt. Det var många bra spelare med och nu visade jag, inte minst för mig själv, att jag är kapabel att vara med där. Sånt har man igen, för självförtroendet växer av det. Det gör ju det när man gör bra grejer och gör man det i ett VM så växer självförtroendet ytterligare, säger Krüger och fortsätter:

– När man kommer dit, vet man inte riktigt vad man får. Så är det med allt man gör första gången och på det sättet så visar man själv vad man kan och vad som funkar i olika lägen. Man lär sig vad man kan göra och när, vilka delar i spelet som behöver bli bättre, vilka delar som är viktiga och sådär.

(Svårstoppad. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Marcus Krüger är inte någon som går runt och snackar högt om vad han kan eller vill. Men han vill så enormt mycket och har en sån där bra tjurighet, en sån som gör att han vid varje utmaning – oavsett med eller motgång biter ihop och bara vägrar ge sig innan han har lärt sig något av situationen.

Och när han fick någon dag på sig för att sätta sig på ett plan till Chicago var det inte för att se och lära. Det var för att vara med och lära, som en i gänget.

– Jag var ju där så kort tid, det gör att det blir lite intensivt och fast jag inte var där i ett helt år så … när man väl är där så är man så nära varandra hela tiden att man lär känna alla snabbt. Vi hade våra första slutspelsmatcher i Vancouver och då var vi borta en vecka med laget och då blir det att man kommer ganska nära. Man käkar tillsammans, tränar ihop och sedan finns det bara de i laget att umgås med. Det var hur kul som helst och alla grabbar där tog hand om mig på ett riktigt bra sätt. Det var enkelt att komma in i laget.

Vem lärde du känna bäst?

– Michael Frolik. Vi bodde på samma rum på resorna och sedan bodde vi nära varandra i Chicago så det blev att vi umgicks ganska mycket. Sedan var det väl Nick Leddy, vi är ungefär lika gamla och vi umgicks mycket speciellt när vi var inne i Chicago. Han bodde precis ovanför mig (i en lägenhets hotell) och körde mig in till rinken varje dag, berättar Krüger.

Som fick möta just Frolik i semifinalen i Bratislava, där de dessutom bodde på samma hotell.

– Men vi kom ju dit så sent i turneringen så jag träffade honom dagen innan semin och snackade lite och på kvällen efter att vi hade vunnit. Det var kul att träffa honom, det är en riktigt bra kille så det var kul att det gick bra för honom (personligen).

(Sno inte min puck! FOTO ANDREAS GRANDIN)

När Krüger åker tillbaka till Chicago inför säsongen har han däremot ingen aning om var han ska bo:

– Nej, det är ju klubben som säger var man ska bo någonstans beroende på hur det går på trainingcampen. Om det blir som man vill och jag tar en plats i laget så får jag skaffa eget boende men inte förrän de säger att jag ska göra det.

 I våras bodde han först på hotell och när det var klart att han skulle stanna över slutspelet så fick han flytta in på ett lägenhetshotell där bland annat lagkamraten Nick Leddy också bodde.

– Han hade varit både uppe och nere flera gånger och hade väl bott till och från där hela säsongen. Så kan det ju också bli, säger Krüger väl medveten om den hårda konkurrens som väntar.

Hur förbereder du dig inför säsongen?

– Jag är hemma i Sverige, åker inte över på summercampen men ska över några dagar i mitten av juli på något som heter ”fan Convention”. Jag har ju aldrig gjort något sånt men alla spelarna ska dit och fansen är där som jag har fattat det, på något hotell.

(FOTO ANDREAS GRANDIN) 

Träningen sköter Krüger på egen hand, eller egen och egen, det blir tillsammans med några andra unga NHL-spelare på ett ställe i Stockholm som heter Ultimate Performance.

– Jag, Jacob (Josefson), (Gabriel) Landeskog och Rickard Rakell kör med en egen tränare. Ibland kör vi tillsammans, ibland var för sig, det funkar hur bra som helst. Jag gillar träningen, vi kör på och det är bra att köra tillsammans med några så att vi kan pusha varandra lite och sedan så är det lättare att anpassa träningen till det man behöver själv, när man är några få i en grupp än om man är 22 spelare på en gång.

Har Chicago sagt vad du ska göra och inte?

– Nej. De har sagt vad de tycker och jag använder lite av deras program men Chicagos fystränare vet vem jag tränar med och så det gör att de har koll. Sedan har jag lagt upp med Johan (tränaren) vad jag vill bli bättre på.

 Vad är det då?

– Först och främst är det att bli så stark som jag bara kan, överallt i kroppen. Det är tufft att klara alla matcher, det har jag redan känt av och jag har jobbat med det varje sommar. Det är inget som man blir så där direkt, man måste jobba på det. Så starkare överallt och sedan när rinken är mindre och det är mer fysiskt spel så skadar det inte att även bli lite kvickare i första stegen så att man kommer ut med pucken fort, att man kan vara först ut med pucken och får nudda den mer.

Och slipper bli tacklad?

– Ja man hinner undan och det blir det lättare att spela bra försvarsspel när man är starkare och snabbare.

(FOTO ANDREAS GRANDIN)
 

Vad tycker du att du blev bättre på i vintras?

– Jag tog kanske mer ansvar på isen. Det är något jag ville bli bättre på också innan jag åkte över. Jag ville bli bättre defensivt, lära mig mer om försvarsspelet, vara med och spela i många situationer för då hittar man rätt och vet mer hur man ska göra sedan. Det handlar ju om att ta ansvar och ju mer man är med, desto mer tips får man och så kan man plocka upp olika saker från olika spelare och tränare och lära sig av det som de säger, säger Krüger.

Men är det något jag kan klaga på så är det kanske att du tar FÖR mycket ansvar, att du kanske borde vara mer ego och skjuta mer själv?!

– Mmm… Säger Krüger för det här har han hört, från många, sedan fortsätter han, lite frustrerad:

– Det är något jag måste göra mer, framför allt där borta och det är lättare att skjuta också när rinken är mindre och man är närmare mål oftare. Sedan så… om jag hade trott att det hade varit bättre att skjuta här så hade jag gjort det. Jag tycker det är roligare att göra mål än att passa så det är inte därför jag inte skjuter så mycket.  Men jag vet inte… man passar ju av en anledning, för att man ser att någon annan har en är… alltså visst. Om det är 50-50 då ska man lära sig att få iväg ett halvdåligt skott än en halvdålig passning för då kan det i alla fall bli mål. Men det där är något jag vet om och försöker bli bättre på, säger Krüger.

Sedan skrattar han lite. Han vet sina brister. Förväntningarna som han ställer på sig själv är som alltid höga:

– Att ta en plats, det är första målet. Jag ska göra allt jag kan och finns det en ledig plats så ska jag ta den! Sedan är det klart att det finns många duktiga spelare i laget, som är riktigt bra NHL-spelare. Så det är väl svårt att ta en plats där men jag kommer ha en bra chans. Jag tror att det är upp till mig själv. Om jag gör bra ifrån mig så tror jag att jag kommer att vara där. Det enda man kan påverkar är vad man själv gör. Sedan om de (klubben) ändå inte tycker jag är rätt spelare så är det deras val. Som jag ser det är det upp till mig själv, det vet jag att det är.

(Fotosession under mediaminglet under VM. Foto: www.hockeymedmariehallman.se9

Exakt vilka tankar klubben har kring lagbygget vet han inte. Men Chicago bygger ungt och har visat att man litar på sina unga spelare. Lagkaptenen, 23-årige Jonathan Toews är bara två år äldre än Krüger. Även om det inte är någon garanti för att en rookie som Krüger ska få chansen:

– Jag siktar så klart på NHL, åker dit för att spela i NHL och även om jag åker ner till AHL så är det fortfarande spel i NHL som jag siktar på. Då är det bara att köra på.  Om man tänker efter så börjar de flesta där, det är inte många som går in och börjar i NHL direkt. Och det gäller att ta det i så fall, att inte vika ner sig, inte visa något utan bara jobba hårt och ta sig upp igen.

 Att åka hem om det går emot är inget alternativ.

– Klart att man inte kommer vara nöjd och rycka på axlarna, men samtidigt så vet jag att det ända jag kan göra åt det är att jobba ännu hårdare för att få spela i NHL och får man det så gäller det att jobba på hårt för annars kommer någon tar den platsen också. Får man spela i NHL så går det inte att luta sig tillbaka och tycka att allt är klart, att vara lat och ha det skönt. Det funkar inte.

(Assisterande kapten i Tre kronor. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Och får han frågan om han vill spela VM framöver är svaret ja.

– När man spelare där så hoppas man ju att det går bra för det laget, man hoppas ju inte att det laget ska förlora utan gör allt för att vinna men blir det aktuellt för VM så kommer det så klart alltid vara roligt att vara med – om man får frågan. Jag ser det som någon roligt, och får man chansen ska det vara mycket till för att jag ska tacka nej. Då ska det vara en skada som stoppar en.

Men dit är det långt, först väntar en sommar med mycket träning och på det en minst sagt spännande vinter. När jag frågar vad han kommer sakna mest, förutom de givna - familjen och vännerna, så tar han sig en kort funderare. Men säger sedan att det egentligen är givet:

– Det är väl det att bara få vara i Stockholm, att få känna sig hemma. Jag älskar ju Stockholm och allt som finns här. Så det kommer jag att sakna.

(Vännerna och lagkompisarna betyder mycket. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Vad tar du med dig, mentalt från tiden i Djurgården?

– Allt som man har varit med om! Alla i laget, alla kompisar, allt som vi har gjort tillsammans. Alla matcher, alla träningar – vi har haft så jäkla kul! Allt sånt tar man med sig. Plus alla vänner som man har spelat med som junior. En del spelare inte hockey längre men alla dem som man gick i skolan med. Oavsett vad som händer så har man det med sig.

Eftersom det är en sommarintervju så får ni lite sommartips från Krüger också:

*Bästa semestertipset: En solig dag skulle jag åka till Pampas marina, hyra en kajak och paddla och försöka att inte ramla i … och ta inte med solglasögonen för då kan de lätt försvinna. De flyter inte när man välter. Jag (och Jacob) vet (stort skratt).

* I hängmattan: Boken One player av Douglas Coupland

* På grillen: Något bra kött – gärna oxfile eller entrecote

* I glaset: Cola!

* I i-poden: Sånt som jag tycker är bra bara. Kan vara lite av varje men till exempel Toby Keith – Jag hade honom på precis innan du ringde! (Klicka här så hittar ni lite countrymusik av Keith)