(FOTO PRIVAT/TIGER MUAY THAI)
Att träna själv kan vara rätt tungt
för hockeyspelare som är vana att pushas av de andra i laget. Än så länge
klubblöse Daniel Fernholm löste problemet med ett eget träningsläger i
Thailand.
–
Jag kände att jag behövde lite hårdträning och en bra grund och körde sex
timmar om dagen ungefär. Och i den värmen blev det ännu jobbigare, konstaterar
Daniel Fernholm.
Visst
kan det vara skönt att få styra träningen själv när man inte har signat någon
klubb än men ibland är det ju faktiskt bra att ha någon som sätter lite eld i
baken på en:
–
Jag hade kört med personlig tränare i Stockholm men det var skönt att komma i
väg lite för jag kände att jag ledsnade ur, behövde någon som stod och skrek på
mig och fick tips av Rickard Nordstrand (kampsportare) om det här stället och
visste att det skulle bli mycket träning. Plus att det är varmt och skönt i
Thailand, det var bara att dra.
Och
det blev verkligen hårdträning. Så här kunde en dag se ut: En timmes yoga
mellan 7-8, kickboxning 8-10, frukost, lite vila, sedan en timme gym med mer
”vanliga” övningar, lunch och på det ett två timmar långt privatpass med egen
tränare:
–
Då blev det mer boxning, det var mer att man sparrar mot någon och då kunde man
få sig en smäll också, ha, ha.
Fick du det då?
–
Ja, he, he. När jag sänkte garden och inte gjorde som de ville så blev men
straffad med tio armhävningar och första passet kom jag väl upp i
250armhävningar. Men efter första veckan sa jag att det är för lätt, jag skiter
i de där armhävningar, det är bättre att du sopar till mig som straff och det gjorde dom,
berättar Daniel Fernholm och fortsätter:
–
Jag skulle köra höger, vänster, höger, vänster och uppercut och spark och
sänkte garden i sparken, då sopade han som jag tränade med till med en riktig
högerkrok, en rejäl kyss. Men det är bättre att lära sig på det sättet. Efter
det där visste jag att sänker jag garden så får jag en rejäl högerhandske i
fejjan. Det var kul!
Daniel
Fernholm körde sitt egna träningsläger på anläggningen Tiger Muay Thai i Phuket. Och den
kampsportare som tipsat honom är samma kille – Rickard Nordstrand – som AIK
haft försäsongsträning med. Men det är inte bara stå och sparka även om det
heter kickboxning:
–
Nä, det är mer själva helheten som man har nytta av. När man sparrar i ringen i
en timme så använder man överkroppen och bålen mycket. Sedan blir det en hel
del snabbhet, man rör på fötterna och ska vara lätt på fötterna. Sedan
avslutade vi varje pass med 200 armhävningar och 300 mage så man kom i riktigt
bra shape för att vara där i två veckor, säger Fernholm.
Första
veckan gick han ner från 102 till 94 kilo, veckan efter gick han upp något kilo
när han började bygga muskler. Men hur går det att hålla disciplinen hemma?
–
Det har inte varit några problem. Det var mer att jag kände att det hade varit
problem att komma igång med sån här träning om jag inte hade åkt till Thailand.
Nu blev det som en försäsong i Ryssland med pass från morgon till kväll i två
veckor.
Och nu förtiden har han insett vad
som krävs:
–
När man var yngre tyckte man att sommarträningen var pest och kolera. Det var
bara ett nödvändigt ont men nu har man insett att en bra försäsong är näst
intill samma sak som en bra säsong
När trillade polletten ner om just
det?
–
Alltså… första gången var väl när jag körde med Djurgården. Det var de – (Niklas)
Wikegård, (Robert) Nordmark och Garpen (Johan Garpenlöv) och dom - som fick in
mig på det där. Jag tog med det till Linköping men där kom en massa skador, då
tappade jag lite motivation och det där med träning gled ifrån en. Men nu kände
jag att det var dags igen.
Jag kan tänka mig att man känner av
det i Ryssland också, de är rätt hårda där.
–
Ja, men där kommer du i shape ändå eftersom deras försäsong är så lång. Men
visst, om man kommer in sent i laget som jag gjorde förra året så är man i bra
form men ändå inte bra med deras mått mätt. Jag började ju spela i Atlant nästan
vid seriestart. Sedan hade jag mycket problem hela säsongen med ljumskarna,
höfterna, fick en spricka i foten och sedan ont i ljumskarna igen.
För att du kom in för sent i deras
träning?
–
Nej, det var nog mer HUR jag tränade. Jag har försökt lägga om det lite och jag
tror att den träning som jag gör nu är bra för både balansen och ljumskarna.
Sedan ska man kanske inte dra på en spark så benet flyger upp till huvudet, för då
drar man ljumskar igen. Men det gäller ju att få en bra balans med stark bål. Allt hänger
ihop.
Nu
är träningslägret i Thailand över men Daniel Fernholm planerar att köra kampsportsträning
två pass i veckan med Nordstrand och två pass med en annan personlig tränare.
–
Då har man någon som håller koll på en hela tiden och själva kickboxningen med
Nordstrand är inte så mycket kickande egentligen utan det är mer bålträning,
mer slag och så. Jag känner en helt annan styrka i överkroppen nu än vad jag
har haft förr när man mest har gjort olika övningar med bänkpress och så. Det
är ju lite annan hockey också nuförtiden också, du får inte hålla i spelarna utan
måste hänga med och då måste man vara lättare och snabbare på fötterna, säger
Fernholm.
Och
även om vikten spelar roll i hockey har han liksom många andra insett att det
är mer styrkan i musklerna än kilona på vågen som är allra viktigast att ha
koll på:
–
I vintras (i Atlant och HIFK Helsingfors) låg jag runt 102 kilo hela säsongen och
när jag var i Ryssland första säsongen (2010-2011 i Neftekhimik Nizhnekamsk
& Dynamo Minsk) var jag nere på 95 kilo när vi började köra. Fast då kände
jag mig lite för lätt, orkade inte hålla fast lika bra i hörnorna men kände mig
fantastisk i skridskoåkningen. Nu är jag lättare än någonsin men kommer ändå ha
styrkan att stå och putta på folk i sarghörnorna.
Att
lillebror Simon, som också är back (fostrad i Huddinge nu signad av Frölunda)
har draftats av och är på utvecklingscamp i Nashville är en bra inspiration att
jobba utifrån även om Daniel inte tycker han känner flåset i nacken:
–
Nej, ha, ha. Inte än! Men det är kul med lillebrorsan. Han har ju börjat köra
med personlig tränare i Stockholm. Samma kille som körde med Jacob Josefson,
Marcus Krüger, Gabbe Landeskog och Johnny Oduya och några till.
Fast
det är dyrt med PT i Sverige, här får man betala runt 1 500 kronor för en
och en halv timme, i Thailand på Tiger Muay Thai betalade Fernholm 400 kronor
om dagen och då ingick tre timmars personlig tränare.
–
Det blir ju skillnad! Sedan var hela området uppbyggt kring träning där. Alla
restauranger serverade nyttig mat, det var stora portioner broccoli och kyckling typ, inga
kolhydrater. Det är bra. Och är man hemma i Stockholm hela sommaren så är det
så mycket annat som lockar. Då ringer någon och man går ner och tar en öl, men
där nere i Thailand var det bara träning morgon, middag och kväll. Sedan lärde jag känna en sju, åtta personer där ner som alla hade sin
historia hur de hade hamnat där. Det var kul, berättar Daniel Fernholm.
Men
det blev inte bara träning, det blev några intressant provsmakningar också. Som
av bland annat kobrahjärta där man skär hjärtat ur ormen och dricker blodet som
pulserar ut precis innan det slutar att slå.
–
Jag såg ett program med Kjell Bergqvist där han gjorde det och kände att det
där vill jag också prova!
Men du är ju galet förtjust i
ormar, kändes det inte lite skumt att döda din favoritsort Kobra bara för att dricka
blodet?
–
Jo, det tog emot. Det gjorde det. Men... Vi fick chansen att göra det och då provade vi. Nu
har jag gjort det, får se om jag får några extra powers, säger Fernholm med ett
skratt.
Smaken var… ja lite annorlunda:
–
I första glaset var det lite blod och lite hjärta men då tog vi lite whisky
först så man kände mest whiskysmak. I andra glaset var det bara blod och det
vände sig upp och ner i halsen kan jag säga. Det åkte ner och upp lika fort så det
fick vi skölja ner med mer whisky. Det smakade som fan men det var mest tanken
att ha gjort det.
Vad testade du mer då?
–
Det blev mycket intressanta grejer som gräshoppor och kackerlackor men just
kackerlacka var äckligt! Gräshoppan var mer sönderfriterad, det var som smulor
av chips men kackerlackan… det var som att tugga på en pansarsköld, det gick
bara inte att tugga. Det var bara svälja... så jag tog en liten bit men det var
för äckligt så det spottade jag ut. Men jag ville testa!! Och nu har jag gjort
det så nu behöver jag inte göra det igen, konstaterar den 28-årige backen.
Var han ska spela kommande säsong
återstår att se.
–
Ja jag har ingen aning än. Men jag snackade med Staffan (Kronwall). De
(Lokomotiv Yaroslavl) har samling redan 9-10 juli. De har flyttat fram
samlingen i år där borta som det verkar, de tycker väl att ryssarna behöver
träna lite extra… he, he. Nä men händer inget under den här veckan och fram
till den nionde juli så känns det som att jag får sitta och vänta till augusti
tills något dyker upp. Som jag gjorde förra året.
Vad tror du själv då?
–
Jag tror jag har ganska bra chanser att få ett kontrakt. Många KHL-lag saknar
spelare och en del har bara en eller ett par backar på pappret, än så länge. Så
frågan är väl bara var man kan hamna och så göra sig beredd och vara standby i
fall det dyker upp ett bra alternativ.
Om det inte blir KHL då?
–
Då blir det nog Schweiz. Eller Finland. Schweiz är ett bra land och hockeyn
håller bra standard. I Finland var det också kul att spela, jag har inga
problem att återvända dit, jag åker gärna tillbaka till Helsingfors igen. Så
skulle det absolut inte bli KHL då får man börja titta på de två länderna eller
Sverige, säger Fernholm och fortsätter:
–
Men Sverige är lite svårare. Det är inte så många lag som vill skriva
ettårskontrakt, det är mer längre kontrakt som gäller och nu när Djurgården
åkte ner i allsvenskan blev det ännu krångligare. Vill man fortsätta spela i
landslaget så bör man spela i elitserien och då är det inte så många ställen
som jag vill åka till, då känns Helsingfors bättre, det är en bra klubb och en
bra liga. Jag lekte ett tag med tanken att spela i Djurgården även om det är i
allsvenskan men när de inte ens signar Ottosson så verkar de ju inte ha plats eller
pengar till några andra spelare heller.
AIK, kan du tänka dig att spela
där?
–
Nä, då tar jag hellre en klubb ute på landet. Jag är för mycket Djurgården för
det.
Oavsett
vad som händer i klubbväg så kommer han ha bra koll på vad som händer hemma i
Stockholm, framför allt med vänner och familj. Det är snart ett år sedan Stefan
Liv och hela Yaroslavls hockeylag omkom i en flygkrasch och den händelsen har
förändrat mångas liv. Även Fernholms.
–
Ja det har det. Det var tufft det som hände med Stefan. Det kom så nära
inpå en. Jag kände ju honom sedan tidigare i Tre Kronor där vi brukade hänga och hade träffat honom en
hel del under sommaren och blivit kompis med honom eftersom han kände (David) Petrasek
och (Björn) Melin som jag känner och har spelat tillsammans med. Så det kom
nära inpå. Jag såg ju hur det påverkade Pettan och Melle också. Och för en
annan var det ju bara… vad fan?! Det var tungt, minns Fernholm som inte fick
åka till Sverige på begravningen men som var på plats i Ryssland när hela laget
hedrades i en gemensam minnesstund:
–
Det var så stort. Helt overkligt och helt sjukt. Jag har haft bra kontakt med
mina föräldrar innan men nu försöker jag tänka på att ringa hem ännu lite oftare
och hålla kontakten med dem. Man vet fan aldrig vad som händer.
4 kommentarer:
Som att han skulle vara välkommen i DIF igen.
Fernholm, du är definitivt välkommen hem till Djurgår'n!
/Borre
gå du till gnaget, dom själslösa och karaktärssvagas lag,,,,,
Anonym och Borre: Lite skilda åsikter där. Inte aktuellt nu då hur som helst då DIF verkar ha spikat truppen men vem vet framöver.
Bill: Kommer aldrig hända, lika lite som Dick T aldrig skulle gå till DIF. Är bara så för en del.
Skicka en kommentar