Tvåmålsskytten Mikael Ahlén. Det där vrålet och flåset vill man inte ha emot sig. FOTO JOHAN SAHLÉN /Arkiv
Det blev en svettig föreställning
i Saab Arena när Djurgården först inte var med riktigt och när man väl tände
till så blev det jakt på alla cylindrar som näääästan men bara nästan räckte
hela vägen fram.
Jag tycker Djurgården spelade helt okej under första perioden men, det
var som att de två snabba målen 1-0 Niklas Persson och 2-0 av Daniel Olsson
Trkulja bara 57 sekunder efter ställde gästerna och när Almen Bibic satte trean,
hans andra mål på lika många matcher i sin nya klubb, stod DIF och kippade
efter luft.
Nick Sörensens snabba 4-0 mål i början av andra (efter bara 2.32) kändes
som tack och hej för den här matchen men det var märkligt nog där och då som
DIF verkligen varvade upp.
Två snabba reduceringar av Markus Ljungh och Niclas Bergfors (båda
framspelade fint av Lukas Vejdemot) tog in DIF i matchen även målmässigt och nu
började Djurgården verkligen kämpa och slåss om varenda puck, varenda
millimeter – ett aggressivt spel som närmast kan beskrivas som Micke Ahlén. Ja
alltså sånt där gå på hörntänderna, borra sig fram, flåsa i nacken, vara så
jäkla frustrerande nära som bara en Micke Ahlén kan vara.
Han blev ju – till mångas förvåning – tvåmålsskytt i matchen. De två
målen var hans andra och tredje för säsongen. Det första gjorde han 8 oktober
hemma mot Växjö och med tanke på att han fått tugga en hel del knopp under
första halvan av säsongen så kan man tänka sig att han skulle ha lite dåligt
självförtroende eller något. Det hade han sannerligen inte.
Fysiskt, aggressivt spel och dessutom en rälig rackare i Almen Bibic på
andra sidan som jag kan tänka mig,vet inte utan spekulerar nu bara, tände Ahlén
rejält. För det här var en match som det nästan gjorde ont att se på. En sån
andan i halsen högt tempo och rejäla tag från alla håll som brukar vara
förbehållet slutspelsmatcherna. Härlig att se redan nu.
Måste för övrigt plocka med här vad LHC-backen Almen Bibic sa till Cmore
i en paus, ”Äntligen får man tacklas. Och
göra mål, så jävla härligt att få göra mål”.
Ahlén blev tyvärr inte intervjuad men jag misstänker att han tänkte
precis likadant, på båda punkterna…
”I andra och tredje tävlar vi hårdare och är aggressivare och
vi är inte alls långt ifrån att komma ikapp. Bra karaktär att nästan kvittera”, såg jag att DIF-tränaren Robert Ohlsson
sagt till Djurgårdens hemsida idag, fredag.
Ohlsson var även minst sagt
syrlig i matchintervjun då han sa något i stil om att han hoppades LHC-målvakten
Jonas Gustavsson mådde bra… och syftade på den dubbelutvisning i början av
tredje perioden då Djurgården åkte på fyra utvisningar (varav till sist en
dubbelutvisning) inom loppet av två minuter och två sekunder och LHC föga förvånade
ökade på till 6-2 i spel fem mot tre.
Ett sånt läge brukar innebära
att matchen är körd men DIF plockade sin målvakt och gasade.
”Vi hade sagt till killarna i periodpausen att om vi får ett
PP så tar vi keepern och spelar sex mot fyra. Det skickar även en signal till
spelarna att vi tror på det här”, säger Robert till DIFhockey.se.
Den tron gick
Markus Ljungh och Niclas Bergfors verkligen i bräschen för. Jag tycker båda och
allra mest Markus varit strålande de senaste matcherna. Det lyser vilja och
energi om honom och när Linus Hultström först gjort 6-3-målet (fraspelad av
Ljungh o Bergfors) och Micke Ahlén nätat två gånger på mindre än tre minuter och
vid mål två satte 6-5-reduceringen var en kvittering nästan given. Men bara
nästan för det stod 57.26 på klockan så
tiden var på väg att rinna ut.
Vilket den också gjorde. Så DIF hann inte ifatt men
jäklar vilken kämpainsats. Vilken karaktär att bara ånga på vilket många inte
orkar mentalt. Det här är en match som Djurgården verkligen kan bygga vidare
på, inte minst i det mentala spelet, inför det slutspel som DIF kommer spela i vår.
Det enda som oroar mig lite är skadan på Andreas Engqvist
som förutom att han är en grym spelare också lyckas bjuda på ett lugn i allt
han gör. Ett intensivt lugn om man nu kan säga så.
”Ante” har liksom Mats Sundin hade förmågan att se lugn
och lite halvgalen ut på samma gång. Hela hållningen, pondusen, andas ”lugn det
löser sig” och jag tror det lugnet sprider sig i båset. Samtidigt så glöder
ögonen av ”vi ska fan bara ta den här” lite som de där galna Sundinögonen i VM
för en himla massa år sedan, den där vändningen ni vet.
Nu drar jag inga paralleller mellan den klassikern och
torsdagens match i Saab Arena men jag drar gärna parallellen mellan den
inverkan Sundin hade på ett lag då och som Andreas Engqvist har på sitt DIF nu.
Så måtte den här hjärnskakningen från Moramatchen – efter en armbåge mot ansiktet
som inte ens renderade i en tvåa?! – sätta käppar i Antehjulet här framöver.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar