AIK:s dröm över - för den här gången

(Svårjobbat för Jesper Frödén framför mål i match fyra. FOTO JESPER ZERMAN)

Noll mål hemma på Hovet i match fyra. Endast ett mål – i slutminuterna i match fem. Och sedan var AIKs jakt på en SHL-plats över.

Det är ju enkel matematik.  Gör man ett mål på två matcher så håller man inte måttet när det gäller. Om det sedan var fler matcher i benen, mental soppatorsk eller bara en galet bra Johan Holmqvist i KHK-målet spelar mindre roll.

(FOTO JESPER ZERMAN)

För nu är det över – för den här gången.

Jag är rätt skeptisk till kvalgången som den är nu. Det är lätt bisarrt att man först vinner serien, sedan ska vinna någon slags hittepåfinal och sedan ska man kvala mot ett lag som vilat sig i form och som dessutom varit klara för kvalet så länge att man ha hunnit ladda om.

MEN. Jag tror inte det är omöjligt att gå upp med det här formatet heller. Faktiskt. Och det har hänt att SHL/Elitserielag överlevt även den ”gamla” kvalserien. Ibland det ena laget, ibland det andra.

Gemensamt för de SHL-lag som överlevt förr och nu är att man får en bra start. Pelle Hånberg, tränare i KHK, berättade efter matchen för C-more om hur det först var enorm anspänning, att den la sig lite efter vinsten i match ett, att den sjönk lite till efter vinsten i match tre och att det kändes rätt lugnt efter match fyra.

(Micke Lindqvist och Christian Sandberg med killerlook i match två. FOTO JESPER ZERMAN)

Vilket fick mig att minnas kvalserien säsongen 2002-2003 då Brynäs höll sig kvar. Gävlelaget var i mentalt förfall inför starten av kvalserien, inget funkade, det var mjölksyra, betongbuggar, ström i klubban. Allt.

Men Brynäs lyckades via ett antal slumpmål – som det höstlöv mot AIK som gav 2-1 o tre poäng med fem sekunder kvar till full tid - krångla in poängen och tre segrar i början av kvalserien och efter tredje vinsten – har Tommy Sjödin berättat efteråt  – var det ett helt annat – mentalt starkare lag – på isen. När man överlevt nervdallret i början så blir man stark. Jättestark.

Och just det hände med KHK. Hade AIK fått med sig en seger i första matchen, hade Sandberg (grym i övrigt hela säsongen inte minst nu på slutet) satt den där straffen där och då efter 25 sekunder av övertiden så hade Karlskrona varit nerviga värre inför resterande matcher med åka ut ångest hängande över sig.

Fyll på med en hemma seger  som det nu blev i match två så hade AIK mest troligt fått hål på Blekingelaget i match tre och haft ett mentalt järngrepp inför match fyra.

Nu blev det istället KHK som kunde växa och slappna av allt mer. Det var KHK som växte i pondus, inte minst då normalt hemmastarka AIK såg ut som ett gäng våta katter på Hovet där hela arenan vibrerade av frustration och mentalt underläge fram tills att Robin Kovacs fick igång klacken som fick i gång laget.

(FOTO JESPER ZERMAN)

Så visst. Kvalsystemet är knöligt. Men inte helt avgörande. Det är fortfarande det mentala spelet som väger tyngst även om den långa väg som AIK fick till kvalet så klart blev än tyngre när man ägde spelet i de tre första matcherna men bara vann en av dem.

Med det sagt. Jävlar vilken bra säsong AIK gjorde.

Den som på allvar påstår att han/hon på förhand trodde AIK skulle vinna grundserien,  bara släppa tre (!) hemmamatcher på en hel grundserie,  att spelare som förra säsongen mest skälldes på  skulle kunna dominera och vara SHL-material redan nu ljuger. Eller måste vara århundrades mest enögde optimist.

Efter den kaossäsong som AIK hade – på och inte minst vid sidan av isen - och med tanke på att AIK inte värvade några stora namn utan byggde på talang och egna produkter i första hand så var nog de flesta inställda på en säsong under rubriken – överlevnad och hålla sig någonstans i mitten.

AIK var själva tydliga med att målet för säsongen var att stabilisera läget, försöka nå topp åtta men framför allt bli ett stabilt HA-lag att bygga vidare på kommande år.

Nu var man alltså framme vid SHL och stökade och störde. Klämde in en grilla även om dörren stängdes och klämde ut foten ur dörröppningen i match fem.

(FOTO JESPER ZERMAN)

Det går inte att säga annat än att Roger Melin och Anders Gozzi  tillsammans med övriga runt laget och i samklang med spelarna klämde ut allt som fanns att klämma och lite till.

Utvecklingen hos vissa spelare är enorm jämfört med säsongen innan och får AIK bygga vidare på till stora delar av det här laget är det inte alls omöjligt att man utmanar och tar det där SHL-klivet om ett år.

Kommande säsong kommer kraven vara höga. Det var de inte inför den här. Bara en sån sak som att köra en repris på den här säsongens hemmafacit är ju snudd på omöjligt men det kan gå. Är det ågon som kan fixa det så är det Roger Melin och jag hoppas AIK kan hålla fast vid konceptet och inställningen i laget som man har haft den här säsongen.

Låter kanske löjligt att prata om harmoni men det har lyst harmoni om det här laget. Laglojalitet med såklart. Lite skön 08-attityd på det. Det har varit väldigt roligt att följa ett lag och spelare som verkligen vänt ut och in på sina hjärtan för att nå ut till fansen, för att växa och bli bättre, för att förverkliga sina och fansens drömmar.

Det känns säkert skit både här och där att det inte gick hem. Men ingen kan säga annat än att man gav det som fanns att ge. För det gjorde man, på alla poster.