Jacob Josefson - en match från Stanley Cup final

 (Jacob fotad under Kronwall and friends i Järfälla somras.FOTO JENS FORSBERG/ WWW.JEFO.SE)


Otroligt häftigt att se Jacob Josefson komma igen efter sin handskada och dundra rätt in i Stanley Cup slutspelet med enormt mycket energi. Och som han lyfter sina lagkamrater!

Inte så konstigt i och för sig, Jacob är den typen av spelare och människa som gör sin omgivning bättre.



Inga poäng i går men en assist i första matchen för Jacob som hade 12.58 i speltid i semifinal fyra och 12.14 i speltid i semifinal fem. Devils leder ju med 3-2 i matcher och jag hoppas verkligen att Jacob och co tar sig dit, Henke Lundqvist får ursäkta.

Jag har inget favoritlag i NHL men det vore grymt att få se Jacob Josefson och en annan favorit - tjecken Patrik Elias- spela final.

Det häftiga med Jacob är hans enorma envisa krigarhjärta. När han lyckades få en tredje stor skada inom loppet av två säsonger - det vill säga den senaste i handleden - tänkte jag direkt att nu var det kört. För säsongen. Bara åka hem.

Så tänkte inte han. Den förre DIF-forwarden räknade istället ut hur långt Devils skulle hinna gå under rehaben, tränade, tränade, bet ihop, tränade, tränade och svarade glatt när jag mejlade och frågade om säsongen var över att nä för fan, jag siktar på att vara tillbaka en bit in i slutspelet. Det var han också...

Ett av mina bästa Jacobminnen är den första intervjun jag gjorde med honom för City. Hans pappas tvillingbror hade gått bort i en tragisk olycka, Jacob var 17 år och det var klart att det var jobbigt för honom att bland annat berätta om det som hänt. Jag sa så klart att han slapp om han inte ville, men han berättade tålamodigt, med sorg i rösten, men ändå om alltihop.

En annan höjdare var när vi på City skulle fota Jacob som trollkarl och han var extremt stressad över det där. Inte för bilden i sig även om han såg ut som om han skulle falla ner död när jag tog fram rekvisitian, men han satte snällt på sig grejerna och tog lite sköna bilder.

Han kollade dock på klockan gång på gång, varför fattade jag inte eftersom det var flera timmar kvar till träningen. Men till slut kröp det fram vad som oroade. Att juniorlagen snart skulle träna och de fick bara inte se Jacob stå där och posa ha haha ha.

Det var då, nu är han visserligen rätt försynt vid sidan av isen fortfarande men säkrare även där och på isen är det helt otroligt att se hur han tar för sig. Kul som fan!