Tre raka förluster, nu väntar ödesvecka väntar för AIK (UPPDATERAD)

(Oscar Ahlström är en av få som är kvar sedan våren 2010 när AIK gick upp i dåvarande Elitserien. FOTO JESPER ZERMAN)

Jag skulle ju återkomma till det är med AIK och den tredje raka förlusten. Efter en del funderande och jag ska väl ärligt säga att hur jag än funderar så är det svårt att sätta fingret på vad som inte stämmer.

Det enda jag har känt hela hösten är att något saknas. Jag har nämnt det förr och jag kan ta det igen. Den här känslan av ”vi ger de fingret och bara kör.” Den där kaxiga uppstickaren som skiter i vad alla tippar, slår med glädje ur underläge och sedan skrattar hela vägen till slutspelet finns inte riktigt i år känns det som..

Eller den kanske finns inne i gruppen men då är den gömd därinne. Det är ingen känsla som märks av utåt i alla fall även om AIK glimtat till i några matcher där man spelat aggressivt, bara kört och även vunnit just de matcherna. Spelarna pratar själva om att spela för varandra och hjälpa varandra och det vill de säkert men just nu känns det mer som prat än verkstad.

Och det kan ju tyckas märkligt när en hel del av spelarna borde bära med sig den känslan från förr. Eller hur är det nu. Kan de det?

Jag tittade lite på laguppställningen från det år när AIK gick upp i elitserien. Minns ni hur laget såg ut?

Det var inga superstjärnor då – eller jo Dick Tärnström var ju på en alldeles egen nivå på backen i HockeyAllsvenskan – men bortsett från honom så fanns följande med i topp fem av den interna poängligan i Kvalserien (obs Kvalserien inte grundserien!):
 2) Daniel Bång 3) Christian Sandberg 4) Richard Gynge 5) Johan Ryno.

Alla (de som var med våren 2010 när AIK gick upp) var bra spelare men det var  inga dyra superstars med feta kontrakt man hade då. Det gick rätt bra ändå... Men det var då som sagt. Nu? Tärnström har ju slutat, Bång är i Schweiz, Sandberg är i AIK men har  tyvärr inte synts lika mycket och på samma sätt som då,  Gynge är i Ryssland, Ryno i Leksand.

Resten då? Patrik Bergström, Henrik Eriksson, Tobias Ericsson fanns i laget liksom Jonas Westerling, David Engblom, Andreas Jungbeck, Per Savilahi Nagander, Mattias Beck, Stefan Johansson, Mikael Österberg, Lucas Lawson, Patrik Nemeth, Niklas Lundström, Christopher Heino Lindberg och Fredrik Holmgren. Många av de här var kulturbärare i AIK. Nu  spelar de antingen någon annanstans eller har slutat på elitnivå.

Det är faktiskt bara ovan nämnde Sandberg,  Oscar och Victor Ahlström, Jonas Liwing samt Fredrik Carlsson som är kvar från det gäng som spelade sig upp från HockeyAllsvenskan upp i Elitserien (Niklas Lundström har förvisso kontrakt men är ju i SSK).

Den största delen av ”kärnan” är ju faktiskt någon annanstans numera. Sandberg och Carlsson  dras med skada respektive hjärnskakning. Twinsen och Liwing kämpar på i motvinden.

Sedan den där våren har det både hunnit komma och gå en hel del spelare. Och någonstans längs vägen känns det som att den där känslan som fanns där då har vattnats ur och inte riktigt kunnats föras vidare. Inga konstigheter egentligen, varje lag måste skapa sin egen känsla men det är aldrig fel att kunna bära med sig en liten bit av det där bra som sitter – eller borde sitta/ ha suttit i väggarna.

Och kanske är en liten del av problemet att man letar efter en känsla som inte finns längre istället för att skapa något nytt, något eget.  Det är trots allt ett nytt och annat AIK nu än det var då.

Samtidigt så är det väl i de stunder som motgången är störst som de kanske bästa banden mellan spelarna kan skapas. Om man ny lyckas möta motgången på rätt sätt.

Vi får se. Det väntar en spännande vecka nu för AIK med först bortamatch mot Modo under måndagen sedan dubbelmöte med streckkonkurrenten HV71  - hemma på torsdag och borta på lördag.

Det skiljer just nu fyra poäng mellan lagen och om man ser på vad HV71 har gjort – bytt tränare, tagit in nya ledande spelare för dyra pengar utan att det lett till några större förändringar – så borde krisen och ångesten vara större där.

AIK vill så klart upp från kvalserieplatsen men kanske kan man dra nytta av att man fortfarande är på flåsa i nacken avstånd från HV71. Lyckas Gnaget samla ihop sig och ta poäng av Modo och  vinna de båda matcherna mot HV så går man inte bara om i tabellen, då lägger man en monumental mental press på HV71 samtidigt som man själv blir lite lättare i själen.

För att ta de vinsterna krävs mål. Ett mål mot Brynäs, ett mot Leksand och två mot LHC är ju för dåligt.  Mitt förslag – släpp sargen nu och bara kör. Om man redan är på kvalserieplats så kan det liksom inte bli värre under själva SHL-säsongen.

Jo, väl i Kvalserien kan det bli väldigt mycket värre men man tar ju inte med sig poäng eller placeringar dit så jag skulle vilja se ett AIK som borrar ner huvudet och kör nu. Som  på riktigt är jobbiga att möta, som faktiskt spelar fysiskt, är ettriga och ligger som den där otroligt irriterande stenen i dojjan på motståndarna.

Den här veckan har ni chansen AIK. Ta den, annars gör HV71 det och då får  ni börja planera för kvalserien.