Njut nu - innan allvaret börjar märkas

(Va? Har inte den här killen slutat? Jorå men med så mycket glädje och passion spelet som Jimmie Ölvestad alltid visade får man vara med ändå. FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Hockeyallsvensk premiär i kväll! (Elitseriepremiären på lördag tar jag mig an senare). Det är nu alla är det bäst tränade laget. Det är nu alla ska jobba hårdast i vinter. Alla ska ha hög fart och mycket skridskoåkning. Det är med andra ord den bästa tiden på året – på ett sätt.

Glädjen och positivismen flödar och jag tycker vi ska ta vara på det! Njut, känn pirret, våga dröm och ha stora förhoppningar. Om en sisådär 10 omgångar börjar pannorna rynkas, oron börjar tittar fram här och där och funderingar och tvivel börjar smyga sig in.

Det är nu man ska tippa också. Nu man ska veta hur en spelare x typ 25 i varje lag, presterar under de kommande åtta månaderna. Vi ska veta hur många som får skador och vilka och hur det slår i laget och ja ni hajar. Jag har sagt det förr. Att tippa hur en hockeysäsong slutar är hyfsat pointless. En kul sysselsättning – ja. Lite roligt att ha som spel vid sidan om – javisst. Men särskilt vetenskapligt blir det inte – varken betygssättning på vad man tror spelarna ska åstadkomma åtta månader framöver eller hur lagen ska göra det samma. Det finns inget facit, bara gissningar, tro och spekulationer.

Därför skiter jag i att göra ett HA-tips i år. Jag nöjer mig med att tro – vad annat kan man göra – att DIF och SSK kommer finnas på övre halvan. 

Lyckas Djurgården hålla fast vid det spel man presterat under försäsong – och bättra det så blir det topp tre, annars play off till kvalet.

SSK har ju sjukt mycket skador redan från början, det gör att jag sänker förväntningarna lite. Tycker ett friskt SSK borde kunna slåss om tredjeplatsen men med alla de här skadorna som inledning så tror jag på play off till kvalserien.

Vad vill jag se då? Vi tar lagen i bokstavsordning, dvs DIF först.

(Micke Ahlén leder laget på och vid sidan av isen.  FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Jag vill se ett lag som vågar lita på sin egen kapacitet och spelidé även när motgångarna kommer. Jag vill se spelare som skiter i att ”fylla hålen” efter de som lämnat och i stället tar plats i de där hålen och bidrar med just det de själva är bra på. Stå för det, gå all in.

Förra säsongen var en enda lång repris på ”vi spelar inte som vi har sagt att vi ska göra”. DIF hade sjukt svårt att hålla sig till de roller som satts upp – kanske för att det i början var för vag beskrivning av just de rollerna. Man hade enormt svårt att hålla sig till det man hade – som lag – bestämt sig för att göra.

Så dålig respekt får man inte ha för varandra i ett lag. Känslan nu är att spelarna insett just det. Man har fått tydligare rolldirektiv från början och så här långt låter det som att alla köpt sin roll och kommer fullfölja den oavsett om det kanske finns roligare saker att göra emellanåt.

(Jocke Eriksson, lagpappa..  FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Det fanns även en viss tendens till bekvämlighet och antydan till att luta sig emot /gömma sig bakom (välj själva) de äldre rutinerade spelarna, de så kallade kulturbärarna förra året. Nu har ”Otto”, ”Jimpa”, ”Fimpen” och Linkan left the building. Dags för andra att kliva fram och bära laget.

Så här långt – känns det som att spelare vill ta och redan har tagit större plats. Man sätter en egen prägel i både spelet och inte minst i hur laget funkar vid sidan av isen. Som Markus Ljungh till exempel, Marcus Sörensen likaså. In har dessutom spelare som Micke Ahlén kommit – totalt oflashig men med en arbetsmoral och en vilja att uppoffra sig som ställer krav på andra.

(Marcus Sörensen.  FOTO JOHANNA LUNDBERG)

Visst finns det några äldre – ja till och med mycket äldre – herrar med i laget också. Men en sån som Jocke Eriksson behöver inte bära hela skölden på sina axlar. Han kommer in med lite nya ögon, har ingen roll att leva upp till utan kan, liksom Micke Holmqvist,  istället vara ett bollplank och en avslappnad men uppmärksam pappa till de som ska bli de nya kulturbärarna. En viktig mentor. Känns som det kommer att funka.

SSK  då?

(Jonas Engström och Fredric Andersson vill och ska gå i bräschen.  FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Förra säsongen inleddes generaluselt. Det krävdes ett break och en nytändning i form av Calle Hagelin och Matt Read för att laget skulle bryta en katastrofal förlustrad, hitta rätt och sedan spela upp till sin potential. I serien. I Kvalserien bara dog det. Men skit samma.

Den här hösten vill jag se ett större självförtroende på isen än vid samma tid förra året. Att laget är sargat av skador från start väcker viss oro men det går inte att värva nytt så vad gör man? Man låter spelet präglas av oron. Eller. Så skiter man i det. Man kör på. Man litar på att laget är bra nog som lag för att hålla spelkvaliteten uppe trots att det är kö till rehab redan innan premiären.

Det har kommit in en hel del nytt så det är svårt att jämföra förra säsongen med vad jag väntar mig nu. Men av det jag sett – innan det kom ett gäng fastna med skridskon i isen olyckor med mera  på rad – så finns det potential i laget, inte minst offensivt.

(Jason Gregoire.  FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Jag vill se Jason Gregoire vara lika distinkt i serien som han har varit i sitt målskytte under försäsongen. Dock inte bara i pp, boxplay och i straffsituationer utan även i spelet fem mot fem. Jag kan störa mig lite på att Damien Fleury inte producerar utan rätt kedjekamrater men nu är det utpräglad sniper som han är så jag vill se två lagkamrater göra precis allt för att mata fram de där puckarna till honom.

(Damien Fleury.  FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Jonas Engström fick obegripligt låga en geting ena hockeybilagaen och en snål två plus i den andra. Märkliga betyg då han är värd bättre och nu vill jag se ”Enga” ta plats som en av de dominerande spelarna i SSK. Kunskapen och viljan finns, det känns som självförtroendet finns där också.

SSK behöver fler ledartyper än Robban Carlsson. Engström har visat att han bör vara en av dem, Fredric Andersson utstrålar verkligen en vilja att vara där han med. Nu är Fredde världens snällaste och jag vet att han gärna vill att alla ska mysa och trivas. Men ibland räcker inte det så jag vill se både kaptenen och andra i laget ställa hårda krav på varandra. Ryta till om det behövs. Aldrig någonsin vika ner sig. Det här ”jobba hårdast” kommer verkligen krävas i vinter.

***

(Ibland bara ska pucken in i mål. Inga bromsspår efter Jimmie Ölvestad. FOTO SARAH CARLSSON)

Apropå kulturbärare som har slutat. I kväll säger Hovet och Djurgårdsfansen hej då till Jimmie Ölvestad. Blir säkert känslosamt, för säga vad man vill om Jimmie - han lämnade ingen oberörd. Han var en sån spelare som var tvungen att gå 100 % varje match för att det skulle funka. Och han gjorde det med glädje. Det gillar jag. Så tack för allt Jimmie!!!!