Ölvestad: "Det känns fortfarande ganska konstigt sådär"

(Jimmie Ölvestad, femmålsskytt. Foto: Marie Hallman)

Framspelare vid första målet, sedan, ett, två, tre, fyra och hela fem mål i en och samma match.

Det gick ett sus av ”åååååh Jimmie, Jimmie” ända från Övik ner till Östermalm.

– Ha, ha, ja det känns fortfarande ganska konstigt sådär. Vad ska man säga? Jag säger som alla andra, att alla som följer svensk hockey vet ju att jag inte är någons större målskytt men idag trillade de in, he, he, säger Jimmie Ölvestad i bussen på väg hem från Övik.

Du låter fortfarande aningen chockad?

– Ja… eller det känns annorlunda bara. Jag har inga storslagna svar på det som har hänt, mer än att det är bara små tillfälligheter som gör att det blir så här. Jag menar, att det blir två eller tre känns ju… Men det har funkat bra i år. Det är inget snack om saken. Jag trivs otroligt bra med Mackan (Nilson) och Otto (Kristofer Ottosson). Vi har verkligen hittat ihop senaste månaden, har bidragit mycket alla tre. Hela säsongen har känts bra men det är så klart inte så att man väntar sig fem mål i en match.

Vad tänkte du efter två mål?

– Ingenting, då är man fortfarande inne i matchen. Visst är det skönt att bidra med två mål men man tänker ju inte vidare att man ska göra fyra eller fem, de kom av bara farten.

Men när du var uppe på fyra då?

– Ja, då tänkte jag egentligen ingenting, men det fjärde målet var ganska talande för kvällen. Målvakten går jättelångt ut och ska passa någon, jag bryter hans passning, ska vända mig om och lägga in pucken i öppen bur, då kommer det en back emellan, men han lyckas skjuta en annan back i arslet så går pucken in i mål i alla fall. Det är ju nästan så, ha, ha, ha. Ja du hör ju själv, he, he.

Nästan för bra för att vara sant eller?

– Ja, lite så är det ju. Det känns konstigt. Man är ju inte van vid att bli uppmärksammat på det här sättet, säger Jimmie Ölvestad ödmjukt.

När han fick frågan i tv, vilket mål som var snyggast, så svarade han det femte.

Och det håller han fast vid även när bloggen frågar:

– Ja, det var ett snyggt mål. Vi håller i pucken bra, det blir en liten give and go med Mackan där, jag får något hopslag med backen men det går in ändå. Ganska snyggt, ha, ha.

Efter matchen rådde det lite oklarheter om fem mål var rekord eller inte. Den statistik som finns på swehockey.se, hockeyförbundets officiella sida, visade på rekord. Men andra media har hittat statistik som säger att två spelare: Tomas Forslund och Lars Eric Eriksson gjort sex mål vardera 1994 respektive 1975. Samt att Jensa Öhling gjort fem precis som Jimmie, i en match mot Färjestad 1987.

– Ah, det är skitsamma, säger Jimmie Ölvestad när han får höra det.

Fast det är ju ändå en väldigt liten skara som är där uppe?!

– Jo, det är klart att det ändå är en speciell känsla och det känns konstigt just för att man inte på något sätt är van att bli uppmärksammat på det här sättet. Så visst, det är speciellt.

Men det är inte bara i den här matchen som Jimmie Ölvestad har glänst. Marcus Nilson konstaterade redan i en av periodpauserna att:

– Det var skönt att han får utdelning för allt slit. Han har varit vår bästa spelare hela hösten.

Och Ölvestad har slagit sina personliga rekord med råge. Har ökat det personliga målrekordet från tio (säsongen 2005/2006) till 15 mål. Har gjort 23 poäng totalt vilket redan nu är en poäng mer än det gamla personbästat på 22 poäng. (satt 06/07 då han gjorde 9 mål och 13 assists).

– Jo men jag har alltid trott att jag ska kunna ligga stadigt på en 10-15 mål under en säsong. Jag ska ligga där, sedan att det nu blev 15 mål redan nu i och med den här matchen känns ju bara kul. Det har varit en stor målsättning för mig, att höja mitt spel på olika plan. Det är något jag måste göra och som jag har haft problem med framför allt de två senaste åren, säger Ölvestad och fortsätter:

– Det känns skönt att kunna bidra till segrar, att göra viktiga mål. Trots allt så handlar det ju om att göra mål. Men jag kommer inte att ändra min spelstil och åka runt och tro att jag är någon sniper, för då platsar jag inte ens i division två ju, ha, ha. Jag är klar med min roll…

Och det är just den rollen han trivs extra bra i nu, när Hardy Nilson gett honom det spelrum som rollen kräver.

Hardy var den som coachade Djurgården när Jimmie Ölvestad fick sitt genom brott i början av 2000-talet. När nu Nilsson är tillbaka, har Ölvestad tagit nya kliv framåt. Igen.

– Hans spelsätt, hans hockeyfilosofi passar mig bra. Jag trivs, känner ett enormt förtroende för honom som ledare. Det har jag alltid gjort. Han är den som jag har lärt mig mest av, framför allt när han kom till Djurgården och vi vann SM-gulden. Man trivs extra bra med vissa tränare, så är det ju. Och han är en ledare som jag trivs med.

Vad i hans filosofi är det som tilltalar dig mest?

– Hm.. det är ju uppenbart att den passar mig. Jag får åka fritt, får åka och åka mycket, får vara först nere i hörnet, vi tar oss snabbt genom mittzonen med fart, det passar mig också. Jag har haft två tunga år innan det här, för mig var det perfekt att han bestämde sig för att ta Djurgården igen, säger Ölvestad.

Som blev historisk på ett annat sätt på torsdagskvällen också. Djurgården hade inte vunnit i Övik sedan 2004 och aldrig tagit en seger borta mot Modo sedan klubben lämnade Kempehallen för den nya arenan som numera heter Fjällräven arena.

– Jo men det är ju kul. Såna sviter är till för att brytas… vi har ju varit nära några gånger utan att lyckas. Och sedan, när vi vinner så här så etablerar vi oss i serien på ett helt annat sätt än förr.

Men hade du koll på det där? Snackade ni något om det i laget innan?

– Nja, nä men Hardy kom väl in och sa det till oss före matchen. Att han hade läst i matchprogrammet att vi haft det svårt där. Han brukar ha lite anekdoter sådär ibland Hardy. Det var en grej, som han tryckte på att nu har vi inte vunnit här sedan 2004, så nu börjar det bli dags att bryta den sviten. Men mer än så var det inte, slår Ölvestad fast.

Att vinsten äntligen kom, just nu, är inte så konstigt. Djurgården spelar med ett självförtroende som laget inte haft på år och dagar.

– Ja men vi är en homogren grupp nu. Alla vet sina roller på något sätt. Vi har fått det självförtroendet som behövs, det är tufft att spela med kniven på strupen hela tiden som vi har gjort förr. Det är lättare att vinna hockeymatcher nu när vi ligger högre upp. Man behöver inte förivra sig, kan ha tålamodet som krävs. Sedan har vi haft bra utdelning. För även om vi inte har haft en bra prestation i varje match, så har vi ändå fått det gjort. Vi har vunnit ändå, det är en styrka i sig.

Det är väl ett klassiskt styrketecken till och med? Att man vinner fast man inte spelar bra?

– Ja absolut. Det är jättebra. Nu ska man inte skena i väg men det är det som gör ett topplag till just ett topplag. Att man vinner även de matcher som man inte är superbra i och det har vi lyckats göra nu sett över säsongen. I början förlorade vi trots att vi ledde och spelade bra inledningsvis i matcherna. Men nu har vi en hög arbetsinsats på alla spelare, sista månaden har vi varit en lagmaskin, konstaterar Jimmie Ölvestad.

Som firades lugnt av lagkamraterna:

– Jo, he, he, det blev väl en extra klapp på axeln sådär. Typ.

Det är inte så att de bär dina trunkar i några månader nu då?

– Nä, nä, de vet precis som jag vilken min roll i laget är, ha, ha, ha avslutar Djurgårdsforwarden med ett skratt innan bussen rullar vidare hemåt mot Stockholm.