Marie möter Niklas Kronwall Del 1. "När tåget börjar tuffa så går det inte att stoppa."

(Niklas Kronwall. FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Den 15 juli 2003. Det var dagen då Niklas Kronwall skrev sitt första kontrakt med Detroit Red Wings. Bloggen tog ett snack med NHL-backen om drömmar, vinnarkänsla, förlorarångest, husbyggen, kontrollbehov, syskonkärlek, husgäster och lite till. Texten är uppdelad i två delar, här är den första.

Niklas Kronwall ser lite konfunderad ut. Jag har precis sagt att vi ska prata tioårsjubileum och han är inte riktigt med på vad jag har i tankarna. Efter lite funderande klickar det dock till i minnesbanken. Just, ja, det där allra första NHL-kontraktet. Det där som känns lite långt bort nuförtiden.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

– Ja man har hållit på ett tag om man säger så. Jag har inte ens reflekterat över det faktiskt. Tiden bara går liksom och allt går så fort, så man hinner inte alltid stanna upp och tänka utan man vill vidare hela tiden.

Kommer du ihåg vad du drömde om då?

– Jag hade nog inte sådär jättemycket drömmar utan jag ville bara åka över och försöka göra så gott som möjligt, jag ville bara ta en plats. Det är ju så, bara för att man har fått ett kontrakt, betyder ju inte att man har kommit in i laget eller att man får spela utan det är nästa steg.

Men det måste du ha drömt om? Att få ta dig dit?

– Ja men det var bara nästa steg på vägen, att ta sig dit liksom. Jag tror att någonstans var det inte så att jag drömde om att få ett kontrakt i sig utan jag drömde om att få SPELA där.

Är inte det samma sak?

– Nej jag tycker inte att det är det. Att du skriver ett kontrakt betyder inte att du färgar i laget. Att skriva ett tvåvägskontrakt, ett första kontrakt, betyder ju givetvis att man får chansen att åka över…

Men det kan lika gärna betyda att man bara spelar AHL?

– Ja precis och att man sedan får åka hem igen. Det är klart att det hade varit en jäkla häftigt upplevelse också, men min dröm var att få spela i NHL och att få spela i Detroit. Och ah, det har blivit några år nu, säger Niklas Kronwall fundersamt innan han spricker upp i ett stort leende.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Det tog nästan fem månader från att kontraktet skrevs till att Niklas Kronwall fick NHL-debutera. Den första tiden spenderades i AHL-laget Grand Rapids men den tionde december 2003 var det äntligen dags. Och den dagen minns han.

– Ja Buffalo borta var det väl, vi vann med 7-2, jag tror (Jiri) Hudler gjorde sitt första mål också. Jag hade en utvisning för tripping det är väl typ det som jag kommer ihåg, ha, ha.

Kommer du ihåg känslan när du fick glida in där bland alla tunga legendarer? Ni hade ett lag med stora namn redan då?

– Ja fast i just den här matchen var det ju så många som var skadade. Jag tror att vi (Grand Rapids) hade tio man som var uppkallade till matchen. Minns inte exakt men det var sjukt många i alla fall. Och ändå så vann vi med 7-2! Så det var jättekul, absolut.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Vad har du för drömmar, nu så här tio år senare?

– Det är ju att få lyfta bucklan igen. Det är ju det. Jag tror att… det var något man drömde om sedan man fick … alltså det var länge sedan man började drömma om det. När jag fick stå där med bucklan, den känslan. Den går inte att förklara. Jag tror inte man förklara den heller. Det är bara de som har stått där som kan förstå. Just den här känslan av att man har kämpat så jäkla hårt och så länge för någonting tillsammans med 25 andra i laget, med hela organisationen, ledare, fansen, allting. Det går inte att beskriva.

Längtar du efter vägen dit? Jag kan tänka mig att det är speciellt i slutet på säsongen när alla går på knäna?

– Ja men du vet, det har ju kommit fram först i efterhand, att alla hade ju kramp till höger och till vänster. Men ingen sa något - då. Jag tror det var match fem hemma, vi ledde med 2-1 tror jag, de gör 2-2 när det är 30 någonting sekunder kvar. Så blev det ytterligare två perioder nästan innan Pittsburgh avgjorde. Då var det folk som gick på knä men det var aldrig någon som sa något. Det bara var så liksom.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Nu tog ni ju hem titeln i nästa match, den sjätte finalmatchen. Men jag tänker den känslan, att man är trött men ändå känner att man har kraft att bita ihop, den är väl skön?

– Jo men så tror jag det är med allt, att har man ett mål så vill man nå dit och är du idrottsman, oavsett vad du sysslar med, det är ju det som man lever för. Så den känslan, just att man ska jobba fast man är trött, att man inte ska vika ner sig och hela den biten. Det har man kanske lärt sig under åren. Och det är konstigt hur man kommer in i ett stim, när man känner sig nästan oövervinnerlig, säger Niklas Kronwall och fortsätter:

– Det spelar ingen roll vad som händer för även om vi torskar en match, hemma i sudden som vi gjorde i femte matchen och det blev snack att nu har momentum skiftats till deras fördel så visste vi att vi kommer vinna titeln. Det finns ingen tvekan utan är bara en fråga om hur många matcher det tar. Det kanske låter jättekaxigt men det är ett faktum. Det var bara en sån där känsla som finns i ett omklädningsrum. När tåget börjar tuffa så går det inte att stoppa. Det var väl lite så det var när Los Angeles fick bitarna att falla på plats förra året, i slutspelet. Det var ingen som var i närheten av att stoppa dem.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Hur känns det nu då när ni inte har vunnit sedan 2008?

– Alltså varje gång man inte vinner så blir det en tomhet. Man har misslyckats. Vi får så otroligt bra förutsättningar av ägarna och organisationen varje år att vara med där uppe och slåss om bucklan och nu har inte vi lyckats få till det på alldeles för många år så, så det är alltid ett nederlag när man inte vinner. Det är det ju. Å andra sidan ger det motivation till nästa år att fan vi måste bli bättre! Vi vet att vi måste bli bättre, det är många bitar som måste falla på plats. Vi har varit alldeles för mycket upp och ner under säsongen, vi måste hitta ett jämnare spel om man säger så och vara bättre över en lång period, analyserar Kronwall entusiastiskt och fortsätter:

– Sedan är det ju så att får man bara ihop bitarna till slutspelet så är man med. I år var första gången på många år där jag kände att vi hade den där udden, som vi har saknat, när vi går in i slutspelet. Vi hade ett mycket yngre lag, det var många killar som gjorde sitt första år i slutspelet och just den här glöden på något sätt, som man måste ha, fanns där. Nu var det på vippen att vi slog ut Chicago för även om de har ett mer talangfullt lag än vi har så kämpade vi, gnetade och slet och det kanske inte var vackert alla gånger men vi var rätt nära ändå.

(FOTO WWW.HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Ska man åka ur så som ni gjorde i kvarten mot Chicago så kanske man ska göra det mot just de som vinner alltihop?

– Ah det vet jag inte. Jag tycker ändå att fan vi gjorde allt som vi kunde, det måste jag ändå säga. Vi fick ihop bitarna och vi trummade på och slog lite ur underläge. Chicago hade ju gått som tåget hela året, även om vi varit med i nästan varje match som vi mött dem tidigare. Det var en match där de spelade ut oss fullständigt men i de andra fyra mötena var det uddamålet eller straffar eller sudden, så vi visste någonstans att vi kunde spela jämnt med dem men det räckte inte hela vägen tyvärr.