Marie möter: Sam Lofqvist. " Det kändes som att det var ödet"

(Sam Lofqvist. FOTO HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Sam Lofqvist är uppväxt i svensktrakterna runt Minnesota och pratar gärna om sina svenska rötter. Sverige var precis som han väntade sig och lustigt nog så fick hans familj kontakt med sina svenska släktingar precis innan han åkte till Sverige för första gången:

– Min farbror åkte hit, till Stockholm, några månader före jag kom till Oskarshamn för första gången, för att leta efter vår familjs svenska rötter. En timme efter att han landat här ringde våra svenskar släktingar – av en slump – till min pappa. Det kändes som att det var ödet, säger den nya Djurgårdsbacken.

De svenska släktingarna hade lustigt nog lyckats leta upp Sams pappa samtidigt som hans bror var här för att leta upp just de släktingarna. Pappa Lofqvist tipsade släktingarna om att ringa Sams farbror – allt slutade med att Sam kom i kontakt med släkten i värmländska Charlottenberg.

– Det lustiga var att min farbror hade åkt hit för att leta reda på dem, på egen hand, de hade inte hört av släkten här på många, många år, så det råkade bara hända samtidigt. Så jag tog kontakt med mina släktingar i Charlottenberg så fort jag kom till Sverige. De har verkligen hjälpt mig, har hälsat på mig i Oskarshamn och min familj har hälsat på dem när de har varit här. Det är häftigt att veta att man har familj här också

Har du blivit uppfostrad på ett ”svenskt” sätt?

– Delvis. Jag fick veta när jag växte upp att mina rötter fanns här i Sverige och i Minnesota och Wisconsin där jag kommer ifrån så finns det många, många svenskar och delar av kulturen har de behållit.

Som t.ex.?

– En sak som jag lagt mest märke till är att alla brukar landet på samma sätt där som här. Landskapet är väldigt likt på båda ställena, en del av maten har man tagit med sig, svenska köttbullar är en typisk rätt för Minnesota och Wisconsin och sedan finns det stora likheter i hur folk agerar, i det sociala.

På vilket sätt?

– Nämen det här att man är noga med att vara artig, att alltid vara snäll och vänlig mot alla. Och att det tar väldigt lång tid att säga hejdå. I USA kallas det för ett ”Minnesota god bye” och det är när det tar en halvtimme, trekvart att säga hejdå till folk. Att man liksom avslutar ett möte steg för steg, långsamt och drar ut på det. Jag har märkt att folk gör det på samma sätt här med, ha, ha.

Fick du lära dig några svenska traditioner?

Nej, inga särskilda så utan min släkt har varit så länge i USA så det har väl blandats upp och min släkt har väl blivit mer och mer amerikaniserad antar jag. Men det är ganska vanligt att det blir så.

Hur var det att komma till Sverige då?

– Det var lätt! Jag kände mig hemma direkt och en kul detalj är att många pratade svenska med mig, de tog mig för en svensk och när jag sa att jag är amerikan och inte kan svenska blev de flesta väldigt förvånade. Även när min fästmö presenterar mig för människor som jag inte känner och som ser mig första gången, så tror de – även amerikaner – att jag är svensk. Hon säger att han spelar hockey i Sverige och då säger de direkt att åh, okej, han är svensk? Då får hon förklara... så det är lite roligt.

Du har ju hårfärgen, den där typiskt svenska cendreblonda?

– Ja, ha, ha det har jag definitivt, det är väl något som förts vidare genom generna, säger Sam Lofqvist med ett skratt.

23-åringen har tagit en lite krokig väg så här långt i karriären. Han var med i USA:s juniorlandslag upp till 18-årsåldern, spelade collegehockey, i OHL, AHL och ECHL.

– Sedan kände jag att Sverige skulle vara en bättre väg för mig. Det kändes bara rätt, jag kan inte förklara det bättre än så.

Hur var det i Oskarshamn, var det som du trodde det skulle vara?

– Ja, jag hade varit i Finland med juniorlandslaget, det var det mitt favoritställe av de som vi åkte till på den tiden och jag ville verkligen komma tillbaka till Skandinavien och Sverige. Så direkt när jag landade på Arlanda och flög vidare ner mot Kalmar så var det första jag kände att det såg precis som hemma i Minnesota. Det hjälpte mig definitivt att trivas, att likheterna fanns där och att jag kände mig hemma. Plus att alla pratar engelska med en så man kan lära känna alla. Så jag älskar att spela i Sverige, säger Sam Lofqvist.

Han försöker lära sig svenska men det är tufft när alla bara vill prata med engelska.

De amerikaner jag känner tycker att svenska låter som när kocken i mupparna pratar, lite hurdi durdi så där?

– Ha, ha nä men för mig låter svenska alltid som när man sitter runt elden och har det lite mysigt och pratar så där skönt med varandra. Svenska låter så mysigt på något sätt, det är väl så jag skulle beskriva det.

 (FOTO HOCKEYMEDMARIEHALLMAN.SE)

Sam Lofqvist bor på landet hemma i USA. Han trivs med att göra saker utomhus, gillar friluftsliv, att fiska, att skjuta luftpistol och älskar hundar – väldigt mycket.

– Vi skaffade en hund till i sommar, utöver min familjs hundar och min fästmös två hundar. Så jag gillar verkligen hundar. Sedan är jag väldigt passionerad när det gäller hockey. Har alltid varit och har det i skallen jämnt, oavsett om jag spelar eller inte.

Som spelare är han en offensiv back även om han helst ser sig själv som en tvåvägsspelare. Skottet är stenhårt men det finns skills i handlederna också. Eller vad sägs om den här straffen?

Det är inte ofta man ser en back visa upp sån swag, det är mer tvärnit och slagskott?!

– Ja, he, he, tack! Nä men det är en sak som jag tycker sticker ut med mitt spel mer än något annat och det är att jag skjuter hårt. I Oskarshamn mätte de upp mitt skott, att jag sköt i 160 kilometer i timmen

Men det här var mer stiligt?

– Ja för jag inbillar mig att jag har en del sköna moves i min arsenal också så…

Vad sa de andra när du lade den straffen?

– I Oskarshamn sa de att jag såg mer ut som en forward än en back men jag sätter en stora ära i att spela stabilt hemåt också, jag vill ha ett bra plus minus, var nöjd med det förra året och hoppas att det blir ännu bättre i år. Och som jag sa så gillar jag att gå med upp och göra lite oväntat också. Sedan var jag faktiskt forward från början och skolade om mig till back först vid 15. Jag vet inte varför riktigt men jag kände mig väl bekväm som back antar jag. Så det var ett tag sedan men jag tycker man kan se i mitt spel att jag har varit forward också. Jag står inte bara på blå och väntar utan jag går gärna upp och vill gärna se till att något händer framåt också.

Om du skulle lyfta fram dina bästa sidor?

– Det är nog just de offensiva sidorna och min förmåga att gå med upp och sätta press på motståndarna. När jag var i landslaget så beskrevs jag som en tydlig nord-syd spelare. En som åker med upp snabbt men också en som är noga med att vara lika snabb hemåt och täcka upp där. Jag är den första som vänder hem och coachen kanske blir mindre glad när jag pushar på framåt men när jag är lika snabb hemåt och gör ett bra jobb där och ser till att vi är två mot en hemåt så är det okej, säger Sam Lofqvist med ett stort leende.

Det stenhårda skottet tränar han på:

– Hela tiden! Jag brukar skjuta tusen skott om dagen under sommaren och även en del extra under säsongen. Det är något jag tränar på konstant både före under och efter träning för att det ska vara så bra som jag vill att det ska vara.

Just det här att träna extra är lite svårt här på Hovet där det sällan finns extra istid runt träningarna?

– Jag vet, så vi får se hur det går här men jag tror det löser sig. Jag får fixa det på något sätt. Får jag bara några minuter på mig att skjuta extra så gör jag det.

Var ser du dig själv om fem år?

– Jag skulle gärna spela i NHL men jag älskar att vara i Sverige så jag vill inte byta bort det för något i världen. Jag vill vara del av laget här och vara med och skapa historia och ta oss tillbaka till Elitserien, eller SHL som det heter numera.

Vad ska fansen vänta sig av dig?

– De kan vänta sig en hårt jobbande lirare, en som är väldigt passionerad när det gäller att vinna. Det kommer fansen se direkt. Jag gör vad som än krävs för att vinna. Det gör jag.