Marie möter: Jacob Josefson "Hedberg och Tallinder har varit som storebröder för oss"

(En lite orakad Jacob i Segeltorp. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Det var många som tvivlade på att Jacob Josefson skulle ta en plats direkt i New Jersey. Men det gjorde han. 20-åringen inledde med en tumskada och operation men sedan blev det tre mål och sju assist på 28 matcher.

– Klart att det har varit ett kul år! Jag blev väl lite extra motiverad och taggad när alla sa att jag inte skulle klara det men någonstans vet man själv vad man kan och inte kan, säger Josefson.

NHL-karriären fick dock en lite jobbig start då en oturlig tumskada med påföljande operation satte honom på läktaren i ett par månader efter bara sex spelade NHL-matcher:

– Jag fick en knuff, trillade och landade på tummen så att ett ligament gick av lite oturligt. Det var bara att operera för det är sånt man måste operera och gärna så fort som möjligt, annars läker det inte, berättar Josefson.

 (Jacob i Kronwalls match i fredags. FOTO JENS FORSBERG)

Tänkte du att skit, där gick det åt skogen direkt?

– Nej, jag visste att jag skulle vara borta i två och en halv månad, sedan var det bara att köra på igen. Och jag visste att jag skulle få börja om lite från början men det hade jag räknat med. Mitt mål var ju att ta en plats och spela där uppe och ända från starten på campen så gick det bra, jag kände att allt flöt på. Jag hade bra självförtroende, det gick bra på träningsmatcherna. Visst var jag lite besviken när jag blev nerskickad (till Albany Devils, AHL) men som tur var så var jag inte där så länge utan blev snabbt upplockad igen.

Men visste du redan då att du skulle få komma upp?

– Nej, de sa väl att du har gjort en bra camp, du har gjort allt du har kunnat, sedan var det mycket snack om lönetaket i vårat lag i början och så sa dem att går du ner och jobbar stenhårt så kommer du vara tillbaka här fortare än du tror.

Och så blev det.  Dyra kontrakt gjorde det svårt för Devils att plocka upp Jacob Josefson som spelade 17 matcher i AHL efter att tumskadan hade läkt. Sedan fick Devils en massa skador, samtidigt som svensken spelade allt bättre i Albany. Den kombon gjorde att NHL-laget kunde plocka upp sin rookie igen.

– När jag blev uppkallad andra gången (första var precis i början på säsongen, en match innan tumskadan kom), då gick det bättre. Jag kom in i det bra, det gick bättre och bättre, jag fick spela mycket i pp, fick mycket förtroende. Sånt stärker en själv och när man känner att man klarar av det så vågar man spela sitt eget spel mer istället för att enbart spela enkelt. Då släppte lite nervknutar och man känner sig mer komfortabel på isen.

 (Laddar för säsongen med Kronwalls vänner i Järfällla. FOTO JENS FORSBERG)

NHL-debuten skedde 15 oktober, mot Colorado hemma. Jacob Josefson hade precis hunnit spela en AHL-match och blev lite oväntat uppkallad:

– Uppvärmningen var riktigt nervös, men så fort matchen var igång släppte det nästan direkt. Jag hade ett ganska bra byte ner i anfallszon och efter det släppte det, sedan kändes det bra.

Beskriv känslan där på uppvärmningen?

– Jag åkte mest runt och försökte att inte krocka med någon, ha, ha, ha. Alla har ju sina rutiner men det här var något stort, något man hade väntat på så när jag åkte runt där pirrade det lite såklart. Man försöker ju koncentrera sig på sitt eget men man tar ändå in lite intryck. Första NHL-matchen är ganska stort för en själv, det vore konstigt annars om man inte var nervös.

Du hade lite flyt som hade familjen på plats?

– Ja, mamma och pappa hade redan bokat en resa redan före säsongen och ville komma oavsett om jag var uppe i NHL eller nere i AHL. När de kom var jag nere i Albany, då var de där i fyra dagar och såg en match där. Sedan kände de väl att vi åker in till New York och turistar lite, dagen efter blev jag uppkallad och då fick de se två matcher där uppe. Det var bra tajming, säger Jacobson och ler vid minnet.

– Det var kul både för dem och för mig. Det är alltid roligt att ha familjen på plats.

Det var många som tvivlade innan du åkte, kände du då att ”där fick ni”?

– Nej. Jag känner inte så. De får tycka vad de vill, tycker folk så, så gör de det. Det är ändå min karriär och mitt liv. Jag tar de beslut som jag tycker passar mig bäst och det funkar bra, både för min utveckling och i mitt liv så har det här steget passat bra.

Men lite gött måste det väl ha varit att ta den där NHL-platsen som folk inte trodde på?

– Ja men inte på grund av vad andra sa. Det är klart att det är kul att det blev ett bra år och jag blev väl lite extra motiverad och taggad när alla sa att jag inte skulle klara det men någonstans vet man själv vad man kan och inte kan.

 (Gabriel Landeskog och Jacob Josefson på Puddinglägret i  Segeltorp. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Tänkte du själv någon gång, att shit vad har jag gett mig in på?

– Nej egentligen inte. Jag kom dit (till Jersey) så tidigt. Jag åkte med J20-landslaget till Lake Placid, stannade kvar i USA sedan och fick träna med några av Devils stjärnor, körde med Patrik Elias och några andra. Jag tränade med dem i en och en halv månad. Jag har respekt för dem fortfarande men den respekten som jag hade för dem då på isen, den har man inte längre. När man hade kört där med dem så var det naturligt att ge dem en tackling i hörnet, ha, ha.

Är det just sånt som har varit svårast? Att släppa respekten och våga ta för sig?

– Ja, just såna saker. Jag är ju inte så gammal själv och har haft såna spelare som idoler och sett upp till dem och i början när jag kom över så kanske jag tittade lite mer på dem. Det var nyttigt för mig att komma över så tidigt på sommaren (i slutet av juli) som jag gjorde och lära känna några stjärnor innan allt började.

Just NHL-stjärnan Patrik Elias har tagit sig an Jacob Josefson och varit lite som en extra pappa:

– Han har varit jättenyttig för mig. Han kom ju över som ung han med, han är från Europa, vet hur man tänker, kommer med mycket tips både på och utanför isen. Han är en av ledarna i laget och en av dem som har hjälpt oss (Jacobson och Alexander Urbom) är ju (Johan) Hedberg och (Henrik) Tallinder. De två har verkligen varit våra mentorer. Hedberg och Tallinder har varit som storebröder för oss.

På vilket sätt?

– De har ju varit där i tio år, så de har lärt oss allt möjligt – både på och runt isen. De vet vad som väntas av en, de har gjort att omställningen har blivit mycket lättare. Går det till exempel tyngre i någon match så har de kommit med några enkla tips om vad man ska göra. Och runtomkring har de varit guld. Tallinder och hans familj bjöd hem oss på middagar någon gång i veckan, eller varannan vecka åtminstone, säger Josefson och fortsätter:

– Hedberg var vi hemma hos och spelade tv-spel med. Hans familj bodde inte där så det var många heta bataljer i Fifa 2011. Som jag vann! Han säger att han vann, för att retas. Säger i alla intervjuer att han vann, så nu vet alla att jag är bäst. Men det var jag som vann! Jag är bäst, säger Jacob Josefson och skrattar gott.

(Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Glittret i ögonen har han kvar, liksom den envisa beslutsamheten att allt går. Och det är klart att det har underlättat att ha flera svenskar i laget, inte minst gamle lagkompisen Alexander Urbom.

– Det är en trygghet. Och Hedberg och Tallinder är lite som mentorer som man kan vända sig till med frågor. Man kommer ändå till ett nytt land, ett nytt språk, de vet exakt vad man kommer ifrån, vad man varit med om, hur det var här hemma och hur det funkar där borta.

Var det mycket vid sidan av isen som var annorlunda tycker du?

– Nej inte så jättemycket egentligen. Men vi hade lite strul, till exempel så kunde vi inte köpa eller hyra bil. Alla rookies bodde på hotell men för att ta amerikanskt körkort så måste man ha bostad, och ett amerikanskt körkort behöver man för att köpa eller hyra bil. Eller man får väl hyra bil ett tag på det svenska men det blir mycket dyrare och så får man inte göra det hur länge som helst. Så vi lånade hotellets bil istället, men det blev lite bökigt.

(Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Att Jacob Josefson fick spela tillsammans med en annan ung svensk forward, Mattias Tedenby, under lättade också vägen in i NHL.

– Vi spelade lite tillsammans när jag blev uppflyttad och det klickade ganska bra. Sedan hade vi en kille till i kedjan, David Clarkson, som är mer gnuggare. Han är en ganska tuff spelartyp som har bra skott så det blev en bra mix där med honom, Tedenby som gnuggar och så får jag ta det defensiva ansvaret och fördela pucken. Vi klickade bra och fick verkligen en bra kemi.

Men ni har väl inte spelat så mycket tillsammans innan?

– Nej inte så mycket, lite i landslaget innan men det var lätt att spela med honom. Han (Tedenby) är skön, han jobbar stenhårt hela tiden, är bra på rören, sedan när vi hittade kemin där så var det perfekt.

Han går på mål?

– Ja, han gör väl det, he, he. Han är så orätt, dyker in i allt. Men det var mer Clarkson som tog ansvaret att stå och slå in returer i mål och gruffa och sådär.

Just Clarkson har plussat mycket för dig och Tedenby har jag sett i lokala medier och på Devils hemsida?

– Jo men han vågar väl inte säga annat, ha, ha, ha. Nä men det är väl så där, att frågar media så säger de positiva saker och just då var laget inne i ett stim också. Allt rullade på ganska fint där, vi hade inte så stor press på oss när jag kom upp. Laget började året illa och sedan när slutspelschanserna var körda så vann vi hur många matcher som helst där. Det var synd att vi inte kom ikapp och kunde knyta ihop säcken med ett slutspel.

 (Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Ja Devils var väl typ sist i NHL runt jul, sedan kom du upp halvvägs in i februari, kände du att du måste prestera direkt?

– Nä men när jag kom tillbaka hade trenden börjat gå uppåt redan och laget hade börjat vinna. Man märkte enorm skillnad mot hur det var när jag blev nerskickad på hösten. När jag kom tillbaka så var det en helt annan stämning, allt var mer uppåt.

Hur har konkurrensen varit, någon som försökt lägga krokben för dig?

– Nej, så har jag inte upplevt det alls, tvärtom. Alla i laget har varit toppen, alla försöker hjälpa alla. I slutänden är man ändå ett lag, man kan inte lägga krokben för någon annan för då går det åt fanders för laget och därmed allihop själva.

Vad vill du ha för roll i år då?

– Jag kan tänka mig att det blir lite som förra året. Jag hade en ganska bra roll då. Man vill ju ha ganska många minuters istid men senaste tio matcherna jag spelade så hade jag över femton minuter i varje match och då började det gå bättre och bättre. Det är ganska tacksamt att spela i en tredjefemma också, då möter man inte de andras två första femmor men får ändå vara inne på lite pp, det hjälper också.

Tycker Devils att du ska producera mer?

– De har inte sagt något men kan jag spela som jag gjorde i slutet där och fortsätta på den inslagna vägen så kommer poängen att trilla in. Det är väl alltid lite upp och ner och man är aldrig säker men jag vill vara med i poängprotokollet, det vill väl alla spelare, säger Josefson.

(Ingen rast, ingen ro. Jacob kör på gymet efter isträningen och sedan med personlig tränare senare på dagen. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Han har en svaghet och det är att han passar lite för ofta. När jag frågar om han har blivit bättre på att skjuta skrattar han lite generat och medger att hm, hm. Jorå, lite.

– Jag har väl fortfarande det där med att passa i mig men det blir bättre och bättre. Speciellt där borta, då har man inte tid att leta den där extra passen. Isen är så pass liten så det blir väl att man försöker hitta skotten, sedan tar man en passning när man ser den.

 (På puddinglägret. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Men det sitter fortfarande i ryggmärgen va? Passa först, skjuta sedan?

– Ja, ha, ha, ha. Så är det. Jag tänker pass först, sedan skjuter man men det blir bättre och alla kan inte vara såna (skjuta först) spelare, ha, ha, ha.

Säger inte Devils något om det där?

– Nej, egentligen inte. De var på mig om att skjuta mer förra året, det var dem någon gång men sedan var det inte mer.

Jacob Josefson flyttade inte bara till NHL, han flyttade ju faktiskt hemifrån också när han drog över förra året. Så visst har det blivit skillnad på livet här och där utanför isen.

Hur mycket äldre känner du dig?

– Ett år äldre?! Ha, ha, ha. Nä men det är klart att man utvecklas på det personliga planet när man flyttar till ett annat land som 19-åring. Där får man klara sig själv, kan inte förlita sig på att mamma och pappa finns där och tar hand om en. Det var lite nytt. Nu gjorde jag det mesta hemma själv men familjen är ju ändå där. Nu är de ett helt hav bort. Så vi hade tur som hade Tallinder och de andra svenskarna där.

Hur har det gått med matlagningen? Du fick ju en kokbok i examenspresent?

– Jamen fan, jag glömde den hemma! Ha, ha. Sedan tog mamma med den när hon kom men vi bodde ju mest på hotell så vi lagar inte så mycket mat. Vi får se hur det blir när vi fixar egen lägenhet om det blir annorlunda.

Och just det där med egen lägenhet är speciellt. Inte för att det är hans första egna utan för att Devils har sagt åt både Josefson och Tedenby att leta lägenhet istället för att bo på hotell. Det är en klassisk signal att NHL-laget tror på en och vill ha en kvar i laget hela säsongen.

– Jo, det sägs ju så men man kan ändå inte ta det för givet. Men det känns ändå som en positiv grej, det gör det.

 (Nicklas Kronwall och Jacob Josefson. Tänk om man fick se dem i samma lag, på riktigt. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Och ni fixar lägenheter i samma hus så ni blir grannar?

– Ja det är klart, he, he.

Urbom då? Hur har det varit när ni har varit på olika ställen, du i NHL och han i AHL eller tvärtom?

– Det har varit bra, även om vi var på olika ställen så har vi snackat varje dag, i telefon, med sms, i skype. Vi hade så bra kontakt så det kändes som att man hängde med varandra varje dag även om vi var på olika ställen.

I omklädningsrummet är det dock framför allt engelska som gäller:

– Ja, vi sitter inte och skriker på svenska där. Vi snackar bara svenska om den andra sitter bredvid, lite respekt får man visa ändå. Men det är klart att det har varit skönt att få prata sitt eget språk också.

 En sak jag tänkte i vintras var ju vilket galet flyt du hade i några matcher där, debut, första assisten, första målet det bara flöt på?

– Jo men det tog ju elva matcher innan jag gjorde min första poäng och efter det så kom jag verkligen in i ett stim. Det var ketchupeffekten där. Jag hade haft jättemånga lägen redan innan att göra både mål och assist men då hade det inte stämt. Jag hade inte fått dit det lilla sista, sedan var det som ketchupeffekt, det trillade in poäng titt som tätt.

Var det jobbigt när de inte kom?

– Jobbigt vet jag inte men elva matcher utan poäng, det sätter sig i huvudet, så det var bra att jag fick den där första poängen, det släppte där, det var skönt, säger Josefson.

 (Full fart, Jacob i blåtröja, röda handskar och vit hjälm. Foto:www.hockeymedmariehallman.se)

Den här säsongen hoppas han – såklart – på slutspel för Devils. Men om det skiter sig igen och om Pelle Mårts vill ha med honom till VM i vår, då kommer han gärna.

– Fast jag måste ju spela bra först! Det är så tuff konkurrens. Visst var jag besviken som inte var med i våras men han tog ut dem han tyckte var bäst och de spelade ju så bra så det kan man inte säga något om. Sedan blir man alltid besviken om man inte är med, men det visar ju bara att man vill och är sugen på att vara där.