Timrå straffade Djurgården

 (Bröderna Tjärnqvist har en del att tänka på. FOTO ANDREAS GRANDIN)


Torsk på straffar. Och än värre bara ett enda mål framåt. Efter 59.28. Men kanske värst av allt. Efter matchen handlar snacket återigen om att modet saknas. Att man inte vågar.

Jag vet inte var Djurgården ska hitta det där modet riktigt. Och om stundens allvar väger tungt nu, hajja då hur tungt det kommer väga en kväll i Nobelhallens betongbunker där det regnar spik på tvären utanför, där det är trångt, skitigt, jävligt. Dunkarna med hembränt går runt på läktarna och alla bara älskar att få chansen att tvåla till storklubben Djurgården.



Nu såg jag inte matchen. Men jag såg Timrå bli pulveriserade av AIK för ett par omgångar sedan. Och de inte bara förlorade, de blev totalt utskåpade. Det var skämskudde matchen igenom. Det fanns inget försvar, ytterst lite vilja och bara spridda spillror av en offensiv.


 (Mika Zibanejad. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Det var med andra ord ett lag som ingen borde bli skrämd av. Å andra sidan mötte Timrå då ett AIK vars självförtroende växer och växer. Djurgården verkar  å sin sida så lamslagna av situationen emellanåt, som kvällar som den här, att det inte är så noga vem som står på andra sidan. Det är kvalserieskräcken som stirrar stint i ögonen. Det här djävulska "får bara inte hända".

Och det är lätt att förstå att det knyter sig. På ett sätt. Spelarna är bara människor. Och ändå inte på ett annat sätt. Det är de här matcherna man ska älska att vinna när man spelar på den här nivån.

För det här snacket om "det är matcher som det gäller något i som är roligast att spela", är det bara snack eller?
Jag vet inte.För nu jävlar gäller det. Det kan inte gälla så mycket mer än det gäller nu. Vem vågar? Vem vill anta utmaningen? Vem är nöjd och mätt och tänker på livet efter hockeykarriären? Vem kliver fram och visar att man är att räkna med när det pissar emot de kommande 10-15 åren?

Jag tror och hoppas ändå att det finns många i Djurgården som triggas i gång av den mentalt kanske jobbigaste uppgiften i karriären så här långt. Men det kanske värsta med en lagsport är ju när det som borde vara styrkan - det här att man drar med varandra - blir en belastning och man drar ner varandra.


(Mario Kempe - en som vågar. Satte en av Djurgårdens tre straffar. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Å andra sidan är det ingen annan än spelarna själva som styr över vilken känsla som ska råda i gruppen. Det är de som avgör vilken känsla som ska dominera. Fly eller utmana? Vad vill vi? Vad väljer vi? Vad gör vi?


Nu väntar Modo och HV71 för DIF. Och HV71 och Modo för Linköping. Vem som kvalar? Jag vet inte. Det har slagits fast än det ena än det andra i media senaste dagarna. Det vänds kappor i en takt som är helt fenomenal. Kanske för att det inte går att se något vettigt mönster eller mest troligt för att ingen av oss utanför laget vet vilka som är mentalt starkast. Egentligen.


 (John Norman. FOTO ANDREAS GRANDIN)

Jag tänker inte gissa. Känns meningslöst när det är så små detaljer som triggar igång på och av knapparna just nu. Vilka meriter lagen har, vilka man möter känns oväsentligt. Allt avgörs ändå av vilka som har modet att kliva fram och ta chansen när den ges. För det ges alltid chanser under en match - ibland få, ibland många men chanser ges. Frågan är vem som har modet och förmågan att ta dem.

(Blev ingen intervju idag. Ska se om det går att fixa en under fredagen istället.)