Det här med att Challe Berglund avgår och Tony Zabel tar över...

Det är inte helt lätt att förstå hur resonemangen går i Djurgården numera. Men fredagens besked om omvända roller och att allt blir tvärtemot vad klubben själva gick ut med för drygt en och en halv vecka sedan kommer ändå inte som en överraskning.

För en och en halv vecka sedan var budskapet – efter några förvirrande turer – att Challe Berglund skulle  ”helt och hållet fokusera på att vara tränare”. Sportchefsrollen kom i andra hand eller sattes i parentes som Challe sa själv.

Uppehållet gav ett andrum. Det gav möjlighet till en nystart. Envändning inte minst.

Så blev det inte. Efter två raka torsk där DIF ägde spelet och vann skotten stort mot Västerås och körde fast totalt i Nobelhallen mot BIK Karlskoga var DIF tillbaka på ruta ett.

Och det funkar inte. Det insåg alla. Med den här kovändningen som följd.

Jag vet ärligt talat inte om Tony Zabel är rätt val eller inte men att något var tvunget att hända blev tydligt inte minst efter senaste matchen där Challe Berglund lät så sjukt pressad i Viasatintervjun efter matchen.

När Zabel tog över efter Hardy i våras hörde jag bara fina ord, framför allt från de yngre i laget som pratade om bra spelidé, pådrivare, lyhörd, taktiskt driven, bra på att få med sig hela laget, tydlig och så vidare. Kan 

Zabel leva upp till det berömmet nu, med det här laget, kommer DIF att klättra.

Det som dock ligger och skaver som en irriterande sten i skon är ju vetskapen om att han ju faktiskt varit assisterande tränare sedan i våras. Och om han nu kan göra allt så mycket bättre, om det finns en annan bättre – eller tydligare spelidé, eller ett annat ledarskap, varför har det inte synts och märkts mer ännu?

Och någonstans skaver en till irriterande sten, den nu ende assisterande tränaren Mats Bäcklin. Han har goda vitsord men vilken blir hans roll? Lojalt gå the Tony Zabel way? Eller finns där en bra resurs, ett huvudtränarämne som nu förbises? Jag vet inte själv, jag bara undrar med tanke på de fina vitsord som han har fått från lite olika håll.

Det här med att Zabel blir en ”ny röst” som han nu förts fram som är ju också lite märkligt. Vill man vara lite tyken kan man ju undra om han antingen har suttit och hållt tyst och i bakgrunden sett laget bli allt mer frustrerat utan att kliva fram och kräva en ändring eller så är det ingen skillnad på rösten. Typ.

Nu verkar Tony Zabel vara en (kanske för) lojal person. Och både han själv och Challe Berglund sa i media under fredagen att Challe underskattat arbetsbördan, att det blivit för splittrat och inte riktigt bra någonstans. 

Eller som Tony Zabel säger i en Sportbladetintervju:

”Vi har kommit fram till att det har varit för många budskap, ingen hade befälet. Nu har jag styrt upp laget och jag kommer vara tydlig med vad som ska göras på isen”.

Tony Zabel har ju tyvärr den här ”kom in och så åkte laget ner i kvalserien och där gick det åt helvete stämpeln” på sig efter degraderingen i våras och börjar därför lite i uppförsbacken. Eller lite, det är rejäl uppförsbacke både poängmässigt och förtroendemässigt – gentemot fansen i alla fall.

Till Zabels försvar varför det gick som det gjorde i våras finns ju saker som att han slängdes in på ett redan snabbt sjunkande skepp och bara hade ett fåtal matcher på sig att vända en mental härdsmälta som hade pågått i nästan ett år. Tro fan att det inte händer underverk då. Han själv var dessutom ovan vid den enorma pressen som det är att vara elitserie i allmänhet och tränare i DIF i synnerhet, för att inte tala om den omänskliga tyngd som vilar på ens axlar när ett lag –oavsett vilket -  är på väg att åka ur. Och sedan gör det.

Men då var då och har Zabel några ess i fickan så är det verkligen läge att ta fram dessa nu. Någon typ av ändring behövdes och jag hoppas verkligen att det inte bara är ”en ny röst” han kommer att bidra med.

Djurgården behöver ju en total mental makeover. I år igen men nu kommer den i alla fall medan det finns tid kvar att göra något även om marginalen blir snävare för varje  förlorad poäng som passerar förbi.

Det var starkt av Challe Berglund att ta klivet åt sidan. Han har kunnande och kontakter som kommer att vara värdefulla i sportchefsjobbet. Han har nu även möjlighet att göra det han pratade om i våras – nämligen att få ett helikopterperspektiv från läktaren och med hjälp av det kunna vara ett stöd om Zabel och Bäcklin så önskar för att utveckla spel och spelare på längre sikt.

Jag har ingen aning om det här kommer att vara lösningen. Djurgården underskattade HockeyAllsvenskan, underskattade arbetsbördan för sportchef/tränare, underskattade vilken enorm kick alla lag får av att försöka slå Djurgården och underskattade hur allt sammantaget skulle påverka laget. Man underskattade även vikten av att ”skola in sig ” på motståndet. European Trophy känns med facit i hand som ett felaktigt val jämfört med att försäsongsmatcha mot de kommande motståndarna.

Tyvärr har kräftgången i de 21 första omgångarna gjort att det lilla men ändock mentala övertag som DIF hade inledningsvis i form av ”storlag”, elitserielag, det enorma publikstödet gått lite förlorat.  

De spelare som jag har pratat med i andra lag berättar gladeligen om hur enormt kul det är att få slå DIF. Speciellt på Hovet.

”Att få tyst på dem. Hur skönt det skulle vara att tysta Hovet” är återkommande kommentarer. Alla gästande lag verkar älska inramningen,  de lyfter av den och spelar inte ens den hockey som de brukar göra. De bara kör. På adrenalin. Det är ju så jävla kul. Samtidigt som DIF lätt faller i ängslighetsfällen när det inte vill rulla med och på. Så ett tips till Djurgårdsfansen – tystna inte när det går emot. Fortsätt sjung, mer och högre.

Nu vet ju alla motståndare dessutom att vilket lag som helst kan slå DIF. Kunde dem så kan vi, typ. Och så med bonusen att få tysta ”stora stöddiga klacken på Hovet” som extra grädde på moset.

Det kommer ta tid att räta upp den här skutan. Frågan är om den vänds upp i tid och styrs av rätt kapten. Såna där frågor som man inte kan svara på förrän efteråt. Det får som alltid visa sig.